
Bostadshus i staden Maniitsoq, som inte har något med inlägget att göra som sådant, men fungera som en symbol...
Samtalsämnet nummer 1 på Grönland senaste veckorna har garanterat varit dokumenträren ”Flugten fra Grønland” (Flykten från Grönland). En dokumentär som producerats av Danmarks Radio (DR - danskarnas motsvarighet till SVT) och som sändes förra onsdagen, den 31:e oktober. Jag var långt ifrån ensam om att ha satt en påminnelse i kalendern långt innan det datumet kan jag lova!
Det var också med en spänd, smått skräckfyld, förväntan vi satte oss ner i TV-sofforna den kvällen, och det blev garanterat också en omskakande upplevelse för oss alla. Den innehöll inget nytt som så, men ”i samlad trupp” var det ändå skrämmande.
Med titeln ”Flykten från Grönland” ville man visa fram det som får alla (!?) vidareutbildade grönländare att lämna landet. Och redan här började faktafelen strömma in. Långtifrån alla ”flyr”. Faktiskt är det fler av de i Danmark vidareutbildade grönländarna, som vänder tillbaka till Grönland efter att de blivit färdiga med sin utbildning nu än förr. Låg utbildningsgrad generellt; jo, visst det stämmer, speciellt i jämförelse med länder som Sverige & Danmark som ju har extremt hög utbildningsnivå, men faktiskt är andelen som skaffar sig en högre utbildning kraftigt stigande bland grönländare idag och inte sjunkade som man försökte överbevisa tittarna om i dokumentären osv.
Ja, en del fel & övertramp var det. Skildringen av grundskolan var väl lite väl hård. Tre ledande politiker svartmålades, med rätta, medan en 4:e utropades helt galet som landets frälsare, trots att han är minst en lika ful fisk som de övriga tre. Och barn filmades lekande i övergivna hus (efter förslag från dokumentärmakarna) samtidigt som man pratar om att barn far illa – självklart tror man då att barnen lever i dessa hem med utslagna fönster, nedrasade balkonger och med kök som bara skriker misär. Men inget sägs det om att det bara är på låtsas. Och så vidare.
Men summasummarum visade det också fram mycket av sanningen. Stora sociala problem, med grovt försummade barn, som lever med alkoholiserade föräldrar. Enormt höga självmordstal. Politiker som gör tvivelaktiga affärer utan att straffas en cm, och så vidare. Nepotismen – svågerpolitiken – blomstrar i den grönländska kretsen av politiker & samhällspampar. Ingen tar på sig ansvaret och inget tycks riktigt hända. Det är vi alla inte-politiker hyffsat eniga om här på vårt lilla isflak.
Det är bland politikerna mycket populärare att prata om stora utvecklingsmöjligheter. Om kommande multinationella företag som kommer att pumpa in pengar & arbetsmöjligheter i landet. Om potentialen i de enorma oljeförekomsterna & diverse möjliga mineral- & ädelstensgruvor. Men de sociala problemen, som man ser så tydligt på så många ställen, bland annat i de kvarter av betonghus där vi bor – misärens hjärta – mitt i huvudstadens centrum. Dem är det ingen som riktigt vill prata om.
Visst finns det dem som kämpar för denna svaga grupp av människor, som försöker göra sin röst hörd. Men ändå är det super att någon utifrån, som dessa dokumentärsfolk, kommer och ser det lite utifrån. Förblir kritiska och fortsätter att ifrågasätta politikerna till de får deras svar. Några som inte gör som den lokala TV-kanalens journalister, som ifrågasätter närmast noll av det politikerna säger.
Visst är det hemskt att en dokumentär som bara visar fram de allra mest negativa sidorna av detta samhälle, sprids över världen (inklusive i Danmark, där befolkningen generellt redan har en snedvriden, alltför negativ bild av Grönland). En timma av 100 % tråkigheter, utan att nämna något av de otroligt många positiva sakerna med landet, och alla de människor som faktiskt är välmående och lever ett strålande liv, i en underbar miljö. Visst är det förfärligt. Men kan det leda till att några här i landet verkligen vaknar upp och att vi kanske kan få lite hjälp & stöd i att lösa de problem vi inte själva tycks kunna makta. Ja, så måste det ju vara värt det!
Landsstyreordföranden (altså vår statsminister) Hans Enoksens utalande i radionyheterna på fredagen, när han blir intervjuvad angående dokumentären och folks reaktioner på denna, tyder dock inte på att man från politikernas sida och partiet Siumut, som suttit på makten sedan hjemmestyret (det interna självstyret) infördes 1979, tar saken på fullt allvar nu heller. Så här sa han (noggrant översatt till svenska):
- Folk måste ta sig samman! Det är inte bara politikerna som har ansvaret för att så många människor har sociala problem.
Ghaa!!
Hela ansvaret ligger så klart inte hos politikerna, men en stor del gör ju det trots allt. För det är många som inte kan eller har krafter till att komma vidare och ”ta sig samman” utan hjälp, kära Enoksen. Hjälp som samhället måste se till att fixa fram.
Folk som vill komma ifrån sitt alkohol- och hashmissbruk måste kunna få hjälp, liksom ett barn som blivit utkastad på gatan, barn som blivit utsatta för incest osv. Vi måste stå enade emot detta förfall och politikerna måste ta sitt ansvar.
Måtte vi väljare, till nästa interna val (alltså inte nästa veckas danska folketingsval), förstå att en förändring måste ske. En ny generation politiker måste röstas in. Det behöver inte nödvändigtvis bli något nytt styrande parti, bara det blir lite ”nytt blod”.
Många av dagens pampar inom politiken gjorde ett jättearbete under 70-talets frihetskamp. Men det var många år sedan nu. Nu sitter de snarare fast i en ond cirkel där de i 1:a hand tänker på sig själva. I 2.a hand tänker det på, ja på sig själva. Och i 3:e hand? Ja, på sig själva så klart…!?! *suck*

















