tisdag, november 06, 2007

Flykten från Grönland


Bostadshus i staden Maniitsoq, som inte har något med inlägget att göra som sådant, men fungera som en symbol...

Samtalsämnet nummer 1 på Grönland senaste veckorna har garanterat varit dokumenträren ”Flugten fra Grønland” (Flykten från Grönland). En dokumentär som producerats av Danmarks Radio (DR - danskarnas motsvarighet till SVT) och som sändes förra onsdagen, den 31:e oktober. Jag var långt ifrån ensam om att ha satt en påminnelse i kalendern långt innan det datumet kan jag lova!

Det var också med en spänd, smått skräckfyld, förväntan vi satte oss ner i TV-sofforna den kvällen, och det blev garanterat också en omskakande upplevelse för oss alla. Den innehöll inget nytt som så, men ”i samlad trupp” var det ändå skrämmande.

Med titeln ”Flykten från Grönland” ville man visa fram det som får alla (!?) vidareutbildade grönländare att lämna landet. Och redan här började faktafelen strömma in. Långtifrån alla ”flyr”. Faktiskt är det fler av de i Danmark vidareutbildade grönländarna, som vänder tillbaka till Grönland efter att de blivit färdiga med sin utbildning nu än förr. Låg utbildningsgrad generellt; jo, visst det stämmer, speciellt i jämförelse med länder som Sverige & Danmark som ju har extremt hög utbildningsnivå, men faktiskt är andelen som skaffar sig en högre utbildning kraftigt stigande bland grönländare idag och inte sjunkade som man försökte överbevisa tittarna om i dokumentären osv.

Ja, en del fel & övertramp var det. Skildringen av grundskolan var väl lite väl hård. Tre ledande politiker svartmålades, med rätta, medan en 4:e utropades helt galet som landets frälsare, trots att han är minst en lika ful fisk som de övriga tre. Och barn filmades lekande i övergivna hus (efter förslag från dokumentärmakarna) samtidigt som man pratar om att barn far illa – självklart tror man då att barnen lever i dessa hem med utslagna fönster, nedrasade balkonger och med kök som bara skriker misär. Men inget sägs det om att det bara är på låtsas. Och så vidare.

Men summasummarum visade det också fram mycket av sanningen. Stora sociala problem, med grovt försummade barn, som lever med alkoholiserade föräldrar. Enormt höga självmordstal. Politiker som gör tvivelaktiga affärer utan att straffas en cm, och så vidare. Nepotismen – svågerpolitiken – blomstrar i den grönländska kretsen av politiker & samhällspampar. Ingen tar på sig ansvaret och inget tycks riktigt hända. Det är vi alla inte-politiker hyffsat eniga om här på vårt lilla isflak.

Det är bland politikerna mycket populärare att prata om stora utvecklingsmöjligheter. Om kommande multinationella företag som kommer att pumpa in pengar & arbetsmöjligheter i landet. Om potentialen i de enorma oljeförekomsterna & diverse möjliga mineral- & ädelstensgruvor. Men de sociala problemen, som man ser så tydligt på så många ställen, bland annat i de kvarter av betonghus där vi bor – misärens hjärta – mitt i huvudstadens centrum. Dem är det ingen som riktigt vill prata om.

Visst finns det dem som kämpar för denna svaga grupp av människor, som försöker göra sin röst hörd. Men ändå är det super att någon utifrån, som dessa dokumentärsfolk, kommer och ser det lite utifrån. Förblir kritiska och fortsätter att ifrågasätta politikerna till de får deras svar. Några som inte gör som den lokala TV-kanalens journalister, som ifrågasätter närmast noll av det politikerna säger.

Visst är det hemskt att en dokumentär som bara visar fram de allra mest negativa sidorna av detta samhälle, sprids över världen (inklusive i Danmark, där befolkningen generellt redan har en snedvriden, alltför negativ bild av Grönland). En timma av 100 % tråkigheter, utan att nämna något av de otroligt många positiva sakerna med landet, och alla de människor som faktiskt är välmående och lever ett strålande liv, i en underbar miljö. Visst är det förfärligt. Men kan det leda till att några här i landet verkligen vaknar upp och att vi kanske kan få lite hjälp & stöd i att lösa de problem vi inte själva tycks kunna makta. Ja, så måste det ju vara värt det!

Landsstyreordföranden (altså vår statsminister) Hans Enoksens utalande i radionyheterna på fredagen, när han blir intervjuvad angående dokumentären och folks reaktioner på denna, tyder dock inte på att man från politikernas sida och partiet Siumut, som suttit på makten sedan hjemmestyret (det interna självstyret) infördes 1979, tar saken på fullt allvar nu heller. Så här sa han (noggrant översatt till svenska):

- Folk måste ta sig samman! Det är inte bara politikerna som har ansvaret för att så många människor har sociala problem.

Ghaa!!

Hela ansvaret ligger så klart inte hos politikerna, men en stor del gör ju det trots allt. För det är många som inte kan eller har krafter till att komma vidare och ”ta sig samman” utan hjälp, kära Enoksen. Hjälp som samhället måste se till att fixa fram.


Folk som vill komma ifrån sitt alkohol- och hashmissbruk måste kunna få hjälp, liksom ett barn som blivit utkastad på gatan, barn som blivit utsatta för incest osv. Vi måste stå enade emot detta förfall och politikerna måste ta sitt ansvar.

Måtte vi väljare, till nästa interna val (alltså inte nästa veckas danska folketingsval), förstå att en förändring måste ske. En ny generation politiker måste röstas in. Det behöver inte nödvändigtvis bli något nytt styrande parti, bara det blir lite ”nytt blod”.


Många av dagens pampar inom politiken gjorde ett jättearbete under 70-talets frihetskamp. Men det var många år sedan nu. Nu sitter de snarare fast i en ond cirkel där de i 1:a hand tänker på sig själva. I 2.a hand tänker det på, ja på sig själva. Och i 3:e hand? Ja, på sig själva så klart…!?! *suck*

måndag, november 05, 2007

Grishjärtan till middag

Nu har Holger pratat om det sedan någon gång då vi bodde i Danmark, år 2004-05: Att vi borde tillaga grishjärtan till middag!?! Men inte har det blivit av inte. Möjligtvis (eller ja ganska så säkert) har min något ”avståndstagande ställning” till råvaran haft något med det att göra, men även bara något så simpelt som att när jag är och handlar så tänker jag helt enkelt inte på grishjärtan som ett alternativ...! (Vem gör det?)

I Danmark är innanmat från t.ex gris och höna/kyckling, som nämda hjärtan, mycket vanligare i affärernas köttdiskar än i Sverige. Visst, man kan ju hitta sånt även hemhemma i Sverige, men i Danmark finns det i varenda liten gårdsbutik. Därför till viss del även här på Grönland. Allt så klart importerat från den gamla kolonialmakten, då de enda tamdjuren vi har här är fåren i Sydgrönland.

I lördags fick vi så köpt oss ett paket med 3 läskande (eller var det läskiga?) hjärtan. Planen var att vi skulle äta dem igår, på söndagen. Jag fick dock smått klurat mig ut ur uppdraget, genom att skylla på trötthet & huvudvärk efter mina 5 timmar som ”sportjournalist” (läs inlägg från i söndags).

Idag var det så dax. Inga undanflykter var längre möjliga. Som gammal obducentaspirant, var det ju egentligen rena lyckan att få karva lite (förlåt alla känsliga läsare, men... :-) ). För renskuret ville jag ju ha det. Allt som kunde tänkas smaka konstigt eller kännas extra äckligt att ha i munnen skars bort. Sedan var det bara att tärna det rena köttet, marinera (svag vitlöksmarinad), krydda (salt, peppar, chili- & paprikapulver och en gnutta ingefära) och steka ihop med lök, tilsätta lite mjöl, grädde, vatten, lagerblad, hel svartpeppar, morot & till sist paprika. Koka, koka, koka. Lite brun soya.


Tadam! Så hade vi en grishjärtskalops som faktiskt inte alls smakade så dumt. Lite ovanlig konsistens på ”köttet”, men annars helt ok. Serverat med potatismos, rödbeter & en lätt sallad. Gissa om Holger blev nöjd och glad! :-)

Hårda presenter, paket & julklappar

Jag hör till de där mammorna som bara köper några få, väl valda leksaker. Trots det har leksaksberget en tendens att växa. Därför har jag varit noga med att plocka undan en del leksaker och liksom varva med dem lite, så att Aaju aldrig hinner bli riktigt trött på något, samtidigt som man kan hålla hyffsat ordning på grejerna.

Till min stora glädje har också Aaju varit ganska duktig (med vissa undantag) på att inte stöka till det alltför mycket. Men i helgen hittade han alltså mina diverse leksaksgömmor och då skulle bara ALLT fram. Legot, som han så noga hållt separat i en låda, skulle hällas ut över lekmadrassen och blandas med hundratalet träklossar, diverse McDonalds leksaker från sommarens semester, nallar, bilar, båtar osv. osv. Allt skulle bara röras runt.

Vad kan jag säga? Även solen har sina fläckar...?! Dax att göra något åt saken. Suck... ;-)


söndag, november 04, 2007

Oväntad karriär & firmafotboll

Så har jag spenderat eftermiddagen som sportsjournalist. Hade egentligen anmält mig som spelare i ett av lagen, när jobbets personalförening arrangerade fotbollscup, men helt sonika – utan att säga något till mig – tog plötsligt min chef ut mig ur mitt tilltänkta lag och i en mail, som hon skickade ut till alla kollegorna, utropade hon mig istället till just sportsjournalist & fotograf (blev lite "morr" för det. Men, men...).

En hyffsat trevlig eftermiddag blev det ändå, med tio 5-8-mannalag, samt en hel drös inte cupspelande kollegor, partners och barn. De senare fick sin egna lilla ”pausturnering”, där även Aaju fick testat på att springa efter bollen på den stora banan, utan att alls fatta åt vilket håll han skulle springa och än mindre att han skulle skjuta bollen i mål. :-)



Det kom en hel del folk. Detta var bara en av läktarna.


Dagen förlöpte inte helt utan hårda tacklingar & intensivt spel.


Denne spelaren hade typiskt nog en dålig hårdag just idag, eller var det kanske en peruk...?! :-)


Knattespelarna var pigga på att springa efter bollen.


Andra småttingar skydde inga medel: ”Pappas lag ska bara vinna, kosta vad det kosta vill!” (Tror nästan också det är grabben själv som skrivit ner medicinväskans innehåll... Turligt nog var stavningspolisen (eller annan polis för den delen) inte närvarande vid dagens fotbollscup. :-) )


Tror ingen hade tippat på dem som dagens vinnare, men lika glada för segern var de ändå.


Fast dagens, på fotbollsplanen, största förlorare såg inte heller särskilt ledsna ut. Kanske var det hela helt enkelt bara en kul grej och resultatet betydde kanske inte så mycket trots allt! För kul hade ju de allra, allra flesta, inklusive lillknatten Aaju, som deckade på soffan så snart han kom hem, över 1,5 timme före normal sängtid! :-)

Oskyldigt barnarbete & barnavskaffning...

I fredags hade vi, efter idelt snöande i två dagar, ett par timmar av töväder med regn följt av frost och ytterligare snöfall. Det resulterade i att vi igår lördag fick använda någon halvtimma åt att närmast gräva ut (firma-) bilen ur ett tjockt lager av frusen slask och nyfallen snö.

Vi lärde oss av våra erfarenheter och begav oss strax till leksaksaffären och köpte en skyffel också till Aaju. *hihi*

Sedan åkte vi iväg till ”förorten” för att fira Holgers hyffsat nyinflyttade kusinbarnbarn som blev sju år (Holger har också kusinbarnbarn som bara är ett par år yngre än oss, det ni!). Där fick vi helt oväntat hittat oss mer än villiga barnpassare på kuppen - vi hade inte ens tänkt fråga. Men vi var inte sena på att utnyttja det, för en timmas tur till mataffären på tu man hand. Till Aajus stora glädje ska sägas; han ville inte ens komma med oss hem när vi kom tillbaka för att hämta honom. Framöver kanske det kan bli till ett biobesök eller något. Stor lyx för en liten familj som bor så långt bort från mor- & farföräldrar, mostrar & fastrar! :-)

lördag, november 03, 2007

Ett ljus i mörkret

Alla Helgons Dag och det är tid till att tända ett ljus för alla dem som inte är ibland oss mera. Eller ja, jag känner faktiskt som om de är med oss ändå, men bara inte så visuellt och fysiskt som förr. År 2007 har dock varit ett år då många, allt, allt för många, lämnat vår omedelbara närhet. Men aldrig kommer de att försvinna från mina tankar. Alla de glada, positiva minnen lever där och jag delar också min vardag med dem. Jag känner deras stöd och omtanke. Speciellt min mammas, som just idag, den 3:e november, också skulle ha blivit 55 år. Mina tankar går till dig, var du än är, och kära familjen hemma i Sverige. Kram till er alla.

fredag, november 02, 2007

Bildbevis på min snällhet... Hihi :-)

Så var man tillbaka på jobbet igen, tittandes ut på ett oändligt snökaos. Holger insisterade på att jag inte varit snäll det gångna året då vädret på min dag var minst sagt busigt (säger man så också i Sverige; att man varit snäll om man har fint väder på sin födelsedag? Det gör man iaf här). Igår hade vi nämligen snöyra det mesta av dagen, med vindar som tilltog, för att sedan försvinna, så att solen precis hann blinka till innan den försvann ner bakom Akia (Nordlandet) och ner i havet. Själv insisterade jag på att det var ett tecken just på hur snäll jag varit, eftersom jag älskar busväder! :-)

Hur som helst hade vi en mysig kväll igår, med god mat och faktiskt ännu ett par presenter, mot all förmodan. Bla. fick jag en ballong full av halstabletter av min kära kollega (vi brukar ge varandra sådana fjantsaker, som vi köper i jobbets lilla kiosk/restaurang, barnsliga som vi är. Och kanske är det ett tecken på att han börjar bli trött på min rethosta som hållt i sig hela veckan nu… :-) ). Sedan hittade jag en magnet bland morgonens presenter som jag missat. Tillsist fick jag en mycket uppskattad present: Nya foton på min svenska kompis lilla son på drygt 4 månader. Så roligt! Han är så söt den lille krabaten! Hoppas (och tror) vi snart ses igen! :-)

Och så var det utlovade fotona till er…:



Min ballong… :-)



2 kuddar (eller ja, bara det utanpå), väska, bok & magnet.


Handarbeten i renben: Armband med en sk Thuleman samt den igår omtalade ”leksaken” - som hos oss snarare blir en prydnadssak på väggen - där man ska försöka få kvinnan och mannen över på samma snöre.


Marimekkofrosseri: Tidningshållare, kollegieblock & pärm, samt några pennor som knappt syns på fotot. :-)


En enorm kasett- och CD-spelare. Vad gör man inte för grönländskastudierna?! :-)


Min nya kamera!! Fotot har jag dock snott från http://www.canon.dk/eos400d, eftersom jag hade slut på batteri till min andra kamera. Och ja, jag ska nog byta ut zoomen en dag – den som standard följer med kamerahuset är alltså inte super. Har redan två andra som funkar någorlunda ok (de från min "vanliga" EOS systemkamera, alltså inte digital), men ska nog köpa ytterligare en. Men hej, Rom bygdes ju inte på en dag, och man får ju drömma! :-)

torsdag, november 01, 2007

3:e gången gillt, igen?! :-)

Någon måste ha gjort något rätt: Holger skulle komma ut till mitt jobb för att äta lunch. Med sig hade han den finaste buketten med blommor (som är en hyffsat stor raritet på dessa kyliga & avsides breddgrader) och en hjärtformad ask med mjölkchokladhjärtan. Den grabben vet alltså hur man gör för att fira en flickväns födelsedag! Även om han själv insisterar på att han är dårlig på det där med att köpa presenter osv. Iggu!! *)

Men nu ska det väl gärna inte bli fler presenter för idag? Tre inlägg på en dag om presenter får väl räcka...?! :-) Eller ja, jag lovade ju också lite foton. Det kommer ikväll! :-)

*) Iggu = sötnos på grönländska, uttalas typ som ”isko”, med sk som i t.ex sked. :-)

Och ännu en present...

Det är nästan så att man tror jag fyller 30, eller rent av 60, med så många fina presenter jag får. Kommer nämligen precis tillbaka till jobbet från en tur på stan; en styck systemkamera rikare. Samma typ som min tidigare systemkamera, men i digital version; en Canon EOS 400D!! En av stadens två elektronikaffärer startade nämligen firandet av sitt 40-års jubileum just idag, med stor utförsäljning, så man fick ju passa på! Massor av extrema erbjudanden; även om vi nu nöjde oss med kameran och ett minneskort på 2 GB till den.

Åh, vad jag ser fram emot att komma igång och lära känna min nya polare! Ni bloggläsare kommer nog dock tyvärr inte märka den stora skillnaden, då jag kommer att fortsätta att förminska fotona på bloggen rejält (både i storlek och kvalitét). Detta eftersom bl.a min pappa har en extremt långsam Internetuppkoppling, så hans dator klarar inte av att ladda hem annat än hyffsat fjäderlätta sidor. Men, men... Ni får väl komma hit och se mina kommande fotoalbum istället... ;-)

1 år kvar till att jag blir nybörjarvuxen


Vilken start på dagen! Upp tidigt – smög mig upp för att inte väcka grabbsen. Redan då var det ett sms på mobilen som väntade. Gårdagens semlebullebak skulle färdigställas (florsockret kommer dock på först strax innan servering). Ett helgerån kanske, att servera semlor i november, men det är i alla fall vad kollegorna på jobbet får sig en smak av idag. Sedan var det att krypa i säng och försiktigt knuffa till Holger, som med det mysigaste leende gratulerade och såg till att få upp minstingen. Så kunde presentparaden börja... :-)

Först ut en låda från familjen i Sverige, full av idel fina saker. En ny handväska, två kuddar, en liten bok med klokheter, Marimekko pärm, kollegieblock & tidningshållare (någon har läst
min blogg iaf ;-) ), underbara, söta teckningar från lillfian Olivia, pennor samt en dödskallenapp med napphållare – dem gav jag dock strax vidare till en glad Aaju, som nog var den tilltänkta mottagaren! :-)

Sen kom grabbarnas presenter. Och visst, jag borde ha lärt mig: Man skriver inte långa önskelistor till Holger för så köper han bara alltihop, kosta vad det kosta vill! :-) Det blev därför till ett underbart armband av renben samt en traditionell ”trixleksak”, också den i renben, där man ska få två figurer över på samma snöre, vilket betyder lycka & välgång för parförhållandet.
Dessutom fick jag en STOR bandspelare! Ja, den var även för CD & radio, men främst för kasettband. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli så glad för en kasettbandspelare år 2007, eller att jag överhuvudtaget skulle få en. Men det är verkligen hur bra som helst. Anledning: Till mina grönländskaböcker hör 3 kasettband som jag bara aldrig har fått lyssnat på, eftersom jag inte ägt någon maskin att spela dem på i årvis! Studieuppmuntrande Holger har dock löst detta problem nu! Yippie! :-)

Sedan var det att trava igenom snöfallet, till jobbet, varpå fler sms & telefonsamtal trillade in. Datorn startades och där hade det trillat in en massa e-mails. En bättre födelsedagsmorgon kan man inte tänka sig.

Återkommer med fler foton, när jag kommit hem från jobbet och får mer tid än under min smått stressiga, men underbara morgon! :-)
Och tack alla bloggläsare för alla fina hälsningar & presenter jag fått så långt! Ni är för söta!