fredag, maj 23, 2008

Fredagstema: Skor, skor, skor

Desiree har till denna veckas Fredagstema / Show & Tell valt ämnet Skor, med tillhörande frågor: ”Vilka skor använder ni? Vilka skor längtar ni efter att använda till sommaren? Bästa skorna/sämsta skorna? Favoritskor? Andra snygga, fräna skor?”

Mitt skoval är deffinitivt något som är präglat av var jag bor; av det klimat, den samhällstruktur och den natur vi har här. Man måste inte nödvändigtvis – för visst har vi även här några, om än få, ”primadonnor” som går i förhållandevis högklackade skor – men jag känner i alla fall att jag här primärt verkligen måste tänka praktiskt. Det skulle begränsa mig i min vardag annars. Sedan har jag väl aldrig varit typen med högklackat och fin-finskor heller... ;-)


De flesta hus är ju byggda direkt på bergen här, så därför kan man ofta råka ut för att enda vägen från parkeringsplatsen och upp till huset man ska till ser ut som vägen upp till huset i bakgrunden, till höger (följ pilarna).


Eller sett från andra hållet, stående på toppen av den lilla trappan lite mer än halvvägs från parkeringen. Och detta foto är från när det inte har regnat på säkert en vecka. Bakom ryggen på mig låg ändå en ”sporadisk” bro av avlagt virke för att ”rädda” de passernade från värsta gyttjan. Att lägga ut lastpallar för detta syfte är också rätt vanligt här, speciellt utanför affärer.

Fotona ovan sätter kanske lite sakerna i perspektiv för er, vad gäller vad som krävs av skor här. Lägg där till stooora mängder av snö minst 7 månader om året. Snö som, med Nuuks lite nyckfulla väder, kan komma på att töa upp lite då och då till på köpet.

Skorna nr 1 minst 7 månader om året ser alltså ut som följer:


Älskar dessa (om än lite tråkigt praktiska) Salomon-kängor. Bra fäste, lagom varma och gummikanten ger bra skydd mot vätan. Nu är de dock, som ni kan se, inlagda i garderoben för några månader framöver.

På sommarhalvåret är det istället dessa som gäller:


Lite extra kraftiga Adidas-promenadskor. Perfekt till Nuukvardagen men också till en tur i fjällen (om det inte är snösmältsblöta maj eller regniga september alltså, då vandrarkängorna blir ett måste).

Ska jag vara lite finare oberoende av dag på året, så är det dessa Aldo-stövlar som gäller (på fotot från december 2007 helt nyköpta):



På jobbet ska det helst vara lätt och bekvämt. Här ses mina Le coq sportif-sneakers:




Eller om jag blivit frusen och kall, eller rentav våt i fötterna, tar jag på mig dessa myspysiga laddar (ovan) jag fått av mamma. Med dem på går jag och smått släpar fötterna efter mig på jobbet och har det allmänt bra! ;-)

Vad jag ska hitta att ha på fötterna när det blir dax för semester & sommar-Europa vet jag inte. I många, många år (10 år för att vara precis, om jag nu vågar erkänna det...) var det först och främst mina Doc Martens sandaler som gällde. Men dem fick jag tyvär slänga i spotunnan förra året. *snyft*

PS: Fotot av Doc-sandalerna hittade jag på nätet. Mina var något ljusare i färgen och mer slitna... ;-)

Det tog en hel backpack genom Indien innan de var ingådda, med mängder av blåsor och sår till följd, men sedan dess gick det nästan inte en dag utan att jag använde dem. Var det inte väder till det utomhus åkte de på inomhus. De var bara så otroligt sköna. Fast hur mycket potatismjöl jag än pudrade eller inte pudrade dem med, slutade de aldrig att pysa när jag gick. Detta ger dem platsen som både mina bästa & sämsta skor. Men jag drömmer verkligen om att hitta ett par lika sköna!

Med storlek 35 på skor är det dock inte jättelätt att hitta skor för mig. Jag trodde faktiskt det skulle bli lättare när jag flyttade hit, där många här ju är minst lika korta som jag. Men nej, så var det inte. Utöver att man så klart köper lite extra stora skor för att få plats med extra sockar mot kylan tycks inuiterna nämligen också ha ovanligt stora fötter. I alla mina år här har jag faktiskt bara köpt två (!) par sko på plats, pga det begränsade (och därmed lite tråkiga) urvalet generellt och svårigheten att hitta min storlek. Skoköp får jag fixa på tjänste- och semesterresor istället. :-)


Andra fredagstemabloggare:
Anki, Anna, Anne, Anne-Marie, Annika, AuroraBuddha, Cecilia, Desiree, Leopardia, Lia, Marie, Marianne, Marina , Millan, Nilla, Petra, Saltistjejen, Simone, Susanne och Victoria
Jag hoppas inte jag har glömt någon av er. Hojta till i så fall.

onsdag, maj 21, 2008

Spara + Slösa = Sant



Japp, så var de så kårade till Champions League mästare, Manchester United alltså. Ja egentligen kunde jag nästan inte bry mig mindre, även om Holger – grabben som ser max 3-4 fotbollsmatcher per år (undantaget VM och EM) – var lite besviken på sig själv att han glömt bort matchen och vi först kom till att slå på TV’n under de avgörande straffsparkarna mellan tillslut segrande United och Chelsea.

Holger är nämligen, som (enligt min uppskattning) ca 4/5 av den mycket fotbollsintresserade grönländska befolkningen, United-fan. Självklart har man här även sina egna, lokala lag som man håller på, men pga av avstånden och de otroligt höga priserna för att resa runt i landet har vi ingen fotbollsliga. Grönländska mästerskapen i fotboll (liksom i alla andra sporter här) avgörs istället under en vecka då alla lagen samlas för en intensiv cup.

Därför har blickarna främst riktats mot England för att kunna se fotboll lite mer spritt över året. Vilket alltså har resulterat i att 4/5 har ”fallit för” just Manchester United och den resterande 1/5 för Liverpool. Intresset för spansk fotboll är också på uppgång, men främst är det alltså Manchestergrabbarna som gäller.

Och det kunde märkas när jag tog mig ut på dagens kvällspromenad. Minst 20 bilar körde runt med flaggor och halsdukar, några tutade lite smått halvgalet och barn stod på gatorna iklädda Unitedtröjor och hurrade & förde liv. Allt för att fira dagens seger. Vi talar inte om något medelhavstillstånd riktigt, men nog så exotiskt för att vara långt uppe vid Nordpolen... ;-)

Och ja, taxin på fotot var inte den enda taxin som deltog och om jag känner mina nya landsmän rätt så var det säkert några av dem som även körde med påslagen taxameter. Livet ska ju njutas här & nu enligt grönländarna; pengar ska inte läggas på hög och morgondagen kan vi oroa oss för i morgon istället. Därför är det helt ok att lägga sina pengar på att köra taxi runt, runt i en timma om det är vad man vill.

Behöver jag nämna att det är en livssyn som varit lite svår att vänja sig med som svensk? Man vill ju ändå vara säker på att man också kan ställa mat på bordet även dagarna innan löning. Och det även om allt verkligen tycks ordna sig på bästa sätt tillslut ändå. Men visst har det varit en lärorik process, att lära sig leva mer i nuet (vilket jag egentligen trodde jag gjorde redan i Sverige, men oj vad jag bedrog mig), även om jag nog håller hårdare i våra pengar än en viss grönländare egentligen hade velat?! *hihi*

tisdag, maj 20, 2008

Stort firande utan presentöverflöd

När man en ”vanlig” söndag ser bil efter bil fylld av människor i folkdräkter/nationaldräkter – de samma bilar med samma anorakbeklädda fädrar bakom ratten kör ärenden, hämtar folk osv dagen lång – och man på kvällen, i strålande midnattsolsken, hör ljudet av fyrverkerier, ja då vet man att vintern är över med besked. Den 3 månader långa perioden, från slutet av april till början av juli, av konfirmationer har inletts.

Kyrkan har ju en något viktigare plats i dagens Grönland än i Sverige (läs mer om detta här). Därmed är alltså även konfirmationen något som är mycket viktigt och inte, som för många ungdomar i Sverige, bara ett sätt att få fina presenter. Jag vet inte hur det är i Sverige nu, men i Danmark har det gått så långt att det blivit inne att hålla fester också för de ungdomar som inte konfirmerar sig, bara för att de också ska kunna få mopeder, nya mobiler och guldsmycken. Galet tycker jag. Hellre fira 15-års dagen lite större eller nått om man nu inte vill konfirmeras, eller?!

Här går man dock inte alls så mycket upp i presenterna, utan det är själva konfirmationen, det att säga ja till Gud, som är något stort och det man firar med buller och bång. Jag hörde en gång en helt vanlig arbetarkvinna, med de låga löner man har här, säga att en konfirmation ”ska” kosta minst 50.000 danska kronor (typ 65.000 svenska), annars är det ingen fest. Och mina erfarenheter säger mig, att det nog är summor som många kommer upp i och mer därtill. Med råge ibland.


I söndags var det så dags för Nuuks 3:e eller rent av 4:e omgång med konfirmader som skulle konfirmeras för i år. Bland dem var Holgers syssling (eller tremänning som vi säger i mina hemtrakter). Jag var inte fullt så flitig på att fotografera, men med ett digitalt foto & scannade foton från ett par tidigare konfirmationer hoppas jag ändå att jag ska få ihop det i detta inlägg.

Dagen börjar så klart med ett besök i kyrkan (där man inte får ta kort när det pågår gudstjänst, så nej inget fotobevis). Ett lååångt besök. Vi snackar 2 timmar som ett absolut, absolut minimum. ”Turligt nog” så har man i Grönland inga strikta regler om att man måste sitta stilla i kyrkan, eller att man måste stanna hela tiden. Både barn och vuxna går normalt in och ut under hela gudstjänsten; barnen för att leka, de vuxna för att röka. När man väl kommer fram till nattvarden går dessutom hälften hem. Typ (ja, jag erkänner att det är lite knasigt)... ;-)



Så gott som alla konfirmander har folkdräkter på sig; de västgrönländska kvinnorna i sina färgglada dräkter med imponerande pärlbrodyr samt vita sälskinnskamiker och männen i vita anoraker och svarta kamiker (speciellt i Nuuk-området ofta även med svart fluga...). 1:a folkdräkten får man normalt som senast till 1:a grundskoledagen, sedan får man en ny till konfirmationen och ytterligare en till bröllopsdagen. Till vänster på fotot ses Grönlands kvinnliga biskop (vi har bara en biskop här i landet).


2006 var det bara en konfirmand i Holgers hembygd. Han ses här posera med sin mamma & pappa framför den kombinerade kyrkan & grundskolan i bygden (blå anorak är lite mer ”vardagsanoraken”, men vissa använder den även till liknande tillfällen). 2007 var de 3 som konfirmerades; Holgers systerdotter samt två av Holgers kusinbarn.

Eller ja, hem och hem. Efter sedvanligt poserande för gruppfoton utanför kyrkan är det nämligen kaffe-mik som gäller. Alltså grönländskt öppet hus där även eventuella små presenter överräcks. Detta sker antingen i en hyrd lokal eller i konfirmandens hem. Dit är vanligtvis alla, kända som smått okända, inbjudna och det bjuds på cirka 711 (ja, cirka alltså...) olika sorters tåror och ett par olika småkakor, kaffe, te, likör m.m. Ja, snackar vi om något så stort som konfirmation så dukas det normalt också upp med stora bord med lyxig, kall grönländsk proviant.



Typisk kaffe-miksmat, utöver tårtorna & kakorna. Från vänster ses: Grön & röd saft; kallt, ugnsgrillat renkött; rå, torkad torsk & valkött (det svarta); rått sälspäck (den djupa tallriken närmast i bild); drottningkrabbsben (snow crab) och bakom baljan ses mattak - rå valhud med tillhörande späck. I baljan minns jag inte riktigt vad det var.


Från vänster igen: Fryst sälkött samt mattak (notera att man fortfarande kan se mönstret efter påsen det varit frys i, så ja det serveras verkligen rått och fryst, precis som det är); en halv, helt rå tumlare (den minival man även har i svenska farvatten, ses bakerst i bild, längst till vänster); två fat med olika sorters torkad fisk (främst torsk & hälleflundra); rökt öring; torkade ammassatter (typ som sill, ses bakerst i bild) och kokta räkor.

Denna festlighet pågår så hela eftermiddagen, till ca 18-tiden då det, i en helt annan lokal (och då deffinitivt en hyrd sådan) väntas stor fest för speciellt inbjudna. Vi snackar som oftast om minst 50-70 personer.



Jag ses i bakgrunden göra ”servettrosor” till en arbetarfamiljskonfimation av de större måtten, juni 2003.

Då dukas det ofta upp med största tønkbara smörgåsbordet, med nästan alla kötttyper man kan tänka sig; gigantiska ren- & lammstekar (hela bogar), diverse vildfåglar och vad annars man har tillgång till (i söndags var det dock lite mer ”snålt”, med ”bara” renkött... *hihi*). Fångstdjuren varierar ju lite från område till område. Vanligvis brukar det dock inte vara säl det bjuds på, då säl ju är så mycket vardagsmat man kan komma här. Allt är läckert tillagat, grillat i ugnen, och serveras med vanlig potatis, sötpotatis och/eller gräddig potatisgratäng & brun sås. Sallad har jag dock aldrig sett på liknande tillställningar, men väl kokta (tidigare frysta) grönsaker. Som oftast brukar det också vara rikligt med öl och vin.



Och så hålls det tal, på tal (och ja, till själva festen har folkdräkten bytts ut till festblåsan ;-) ).


Konfirmanden sjöng i söndags också en låt, akompanjerad av sin bror på gitarr och kvällens polkamusikant på dragspel! ;-) Klännigen, med en hel del sälskinnsdetaljer, hade hon låtit en sömmerska sy till henne för drygt 5000 svenska kronor.

Efter en mängd tal (grönländare älskar tal), allsång (med sånger - ofta lååångsamma - från det obligatoriska sånghäftet) och diverse tävlingar (man brukar fråga trixiga frågor om inbjudningskortet och dela ut presenter till dem som har den avvikande servettringen osv). Ja, efter allt det, så är det tid till dans, eller snarare polka – grönländarnas nationalsällskapsdans! Gärna akompanjerad av livemusik.

Och sedan kommer det då så klart, det absolut obligatoriska fyrverkeriuppskjutandet. Totalt bortkastade pengar kan tyckas, då man sällan ser mycket mer än rök på den ljusa natthimlen. Men en tradition är ju en tradition! ;-)


Utöver folkdräkterna lägger de grönländska kvinnorna ner mycket tid & uppfinnelserikedom på servettringarna, som är unika till varje större festlighet. Från vänster ses ringar från Holgers brors, systers respektive Holgers egna konfirmation. Att göra 50-70 sådana i plastpärlor tar tid vill jag lova! Vad sedan tonårs-Holger tyckte om sina bäbisblå solhattar är en helt annan fråga... *hihi*


Fyrverkeriuppskjutning omkring midnatt (just denna uppskjutning tror jag t.o.m föregick vid 1-tiden på natten). Vilket klimax i midnattsolens land! *hahaha*

Uppdaterat:
Det är ju inte så ofta man får chansen att ta foto av båda grabbsen iklädda skjorta, så här kommer ett från lekplatslekandet på väg hem från festen vid 23-snåret (ja, ibland får ju lillen också vara uppe lite längre). *hihi*

måndag, maj 19, 2008

Vinter, vår eller sommar; var går gränsen?

Det är måndag idag och därför återigen dax att visa vårens frammarsch, eller ska vi kanske säga sommarens? Smutsig snö, smältvatten som forsar och bryggor som kommer i vattnet är kanske det som är våren här och de tecken vi får nu och framöver mer är tecken på att sommaren är på väg. Ja, troligtvis är det så; blommor och full grönska är något som hör sommaren till här på Grönland helt enkelt, inte våren. Men jag skriver ändå. Målet var ju att hålla på med veckliga vårteckensinlägg till det att första gröna grässtråna tittade fram. För då är det ju deffinitivt vår ändå. :-)

Se tidigare vårteckensinlägg här:
Vecka 20, vecka 19, vecka 18, vecka 17, vecka 16 och vecka 15. Andra bloggare som visar vårens frammarsch kan hittas hos Fröken Evans.

Det jag har att visa denna vecka är i alla fall som följer:




Sista skoldagen för alla som går sista året i grundskolan var i fredags. Då drar de alla ut tidigt på morgonen (dessa kort tog jag strax efter kl 6 på morgonen) klädda som på fotot, slår på tunnor & trummor, blåser i trumpeter osv. Allt för att väcka liv i så många människor som möjligt. Denna veckan drar så deras sista tentaperiod igång med både skrivftliga & muntliga prov.

På lördagen var det, hade jag beslutat mig för, dags för att få syn på första gröna grässtrået. Jag har tittat och tittat hela veckan, men inget sett. Men en tur ner till
Kolonihamnen gör en aldrig besviken. Eller vad sägs om detta?? Ljuvligt!


Det mesta bestod av smått färglöst fjolårsgräs, men där vid cementbron kunde man ändå skåda grönt gräs!! (Och ja, därmed är det faktiskt slut på det veckliga vårrapporterandet från mig alltså, men kanske drar jag igång med sommarrapporterande istället...?! *hihi*)


På söndagen blev det sedan dax för årets första mjukglass. Aaju och jag valde bägare med lakristopping; helt i vår smak! *mums*


Och äntligen vågade jag tvätta våra skidbyxor (tog ner dem från hallkroken för 1-2 veckor sedan) som nu är klara för att stoppas lååångt in i garderoben.

Tillsist; före och efter foton brukar ju vara populära bland er läsare. Här kommer ett par från området omkring vår frakthamn. Vinterfotona är tagna stående på en annan kaj än vårfotot, närmare båtarna och längre till vänster, men ändå... :-)

24:e februari 2008:



De små båtarna sådana båtar som heltidsfångarna (alltså kombinerade fiskare & jägare) använder sig av, oberoende av årstid och väder. Det är hårda män (& kvinnor) det!



17:e maj 2008:

Ja, den isbelagda bryggan längstmed berget på de tidigare fotona är den samma brygga som man ser de stora båtarna ligga vid här (och de stora båtarna ligger där även på vintern. Tittar ni noga på det första vinterfotot ser ni dem längst bort i bild).

Imorgon tänkte jag också presentera vår- / sommartecken här på bloggen, men av ett helt, helt annat slag. Något som avslöjar vad vi lade det mesta av vår söndag på. För nej, vi åt inte mjukglass hela dagen inte! *hihi*

söndag, maj 18, 2008

Rundturen når sitt slut i öst

Så har vi nått fram till 5:e och sista regionen på denna lilla turistresa runt världens största ö, nämligen Östgrönland.

Läs tidigare inlägg i serien här:
Nordgrönland
Diskobukten
Mittgrönland
Sydgrönland











Polarisen*) skapar en del problem.

Befolkningen i Östgrönland har i långa perioder varit helt isolerade från andra människor, både pga det långa avståndet, men även eftersom den tjocka polarisen*) i långa perioder förhindrar båtfärder. Detta har gjort att man utvecklat delvist sitt egna språk, med annorlunda uttal och egna ord jämfört med den grönländska man pratar längstmed västkusten. Kulturen är också delvis annorlunda just därför. Man kan faktiskt nästan sträcka det så långt, att Öst- och Västgrönland är lite som två olika länder.


Hundslädarna i Östgrönland är mycket lättare byggda än i resten av landet. Den är helt enkelt anpassade till de körvillkor det är på östkusten.(Ja, på detta foto ser ni också en barnkälke som står uppe på den stora hundsläden ;-) )

Eftersom de första europeerna först kom till området för lite drygt 100 år sedan, har man heller inte påverkats fullt så mycket av den västerländska kulturen ännu. Bland annat har man inte utvecklat det industriella fisket som man ser i Västgrönland. Istället livnär man sig nästan uteslutande på egen fångst, säljakt samt det begränsade antalet valar och isbjörnar man får skjuta.


Alla hjälper till med att dra upp dagens fångst på isen. (Jag har foton på mycket närmare håll, men undviker att lägga dem på nätet med tanke på dem som må vara lite känsliga för blod osv.)


Östgrönlands fjord- och fjällandskap sett från luften.


Staden Tasiilaqs omgivning.

Östgrönland bjuder sina besökare på ett fantasieggande, mycket dramatiskt landskap, som etsat sig fast i minnet på de flesta som satt sin fot på denna glesbebyggda kust. I allt bor bara knappt 3600 personer på denna ca 2700 km långa kust, ett område som man också delar med världens största nationalpark. Det är gott om glaciärer och de mycket brantare fjällen (jämförst med dem på västkusten) störtar närmast rakt ner i havet.

På hela östkusten finns det bara två mindre ”städer”; Tasiilaq (tidigare Ammassalik) med ca 1.800 invånare och Ittoqqortoormiut med ca. 550 invånare, samt ett begränsat antal mindre bygder. Man ska därför inte räkna med att kunna göra stora inköp (undantaget vackra handarbeten av extra fin kvalitet) och att ha många olika fritidsaktiviteter att välja mellan. Undantaget då såklart naturrelaterade sådana, för där är ju möjligheterna närmast obegränsade, med ett stort utbud på arrangerade äventyrupplevelser.


Holger i Tasiilaq. *hihi* Hela staden ses i bakgrunden.


I Tasiilaq hålls varje år ett av världens hårdaste äventyrslopp, Siku Extreme Arctic Challenge (tidigare Arctic Team Challenge) som brukar locka en mängd utländska extremidrottare och media. Även SVT brukar sända ”sportsdokumentärer” därifrån, så kanske har ni set hur 4-mannalagen kämpat sig igenom 5 dagar bestående av omväxlande mountainbiking, glaciär- och bergsbestigning/springande och kanotpadling.


Kyrkan i Tasiilaq.

Till Östgrönland kommer man som turist lättast via Island, varifrån man kan flyga direkt till bygden Kulusuk. Där byggde amerikanarna nämligen en militärbas under 2:a världskriget, vars landningsbana man använder än idag. I Kulusuk finns både hotell och turisttursarrangörer och målet är populärt både som en endagstur och som en flerdagarsresa, från Island.


Isländskt flyg på Kulusuks landningsbana.


Kulusuk från luften.


Det är inte något som heter 1:a klass på helikoptrarna, utan man får trängas bäst man kan med alla varor, post och annat som ska nå befolkningen. Ser ni piloten där framme? ;-)

För att komma vidare till Tasiilaq, närmsta staden, måste man åka helikopter, eller fixa en båt. Samma dilemma möter man om man ska till staden Ittoqqortoormiut. Där finns det nämligen inte heller någon flygplats. Man måste istället flyga från Kulusuk till den gamla forskningsstationen Nerlerit Inaat/Konstabel Pynt, strax utanför Ittoqqortoormiut, och vidare med helikopter eller båt. Att flyga över till västkusten är dessutom en hyfsat dyr historia. Med andra ord brukar de turister som åker till Östgrönland hålla sig där på sin semester och vise versa.


Mitt ute i ingenting ligger den gamla forskningstationen Nerlerit Inaat med sin landningsbana. Så här ser omgivningarna ut.


Det är helikopter eller båt som gäller om man vill ta sig mellan städerna och flygplatserna i Östgrönland.


Ittoqqortoormiut stad.


I Ittoqqortoormiut kör även poliserna runt med 4-hjulingar.


I Östgrönland kan man tydligt se hur många glaciärer dragit sig tillbaka med en väldig fart de senaste åren. Här skulle det t.ex ha legat en för bara några år sedan.


När man bor i en liten bygd blir man tvungen att leva som ett med naturen och anpassa dagens göromål efter vad vädrets makter vill. Detta är den numera nerlagda bygden Itterajiviit. Det vill säga att den lilla affären, skolan och elverket har stängt. Men det förhindrar inte alla från att flytta från den isolerade bygden. Speciellt om sommaren sprudlar den av liv.


*) Polarisen, även kallad storisen, är is som bildas i Norra Ishavet, norr om Grönland, och som i form av stora, upp till tre meter tjocka, isflak förs med polarströmmen ner längst med Östgrönlands kust. Under vintern rundar polarisen Grönlands sydspets och rör sig sedan upp längst med västkusten, där den tillslut sprider ut sig och försvinner, som oftast strax innan den når huvudstaden Nuuk.

PS: Alla foton i detta inlägg är tagna av Holger (utan det han själv är med på då såklart *hihi*). Själv har jag inte varit i Östgrönland ännu.

fredag, maj 16, 2008

Fredagstema: Svalka i antihettans huvudstad


Vi tar oss inte en tur i badhuset för att hitta svalka, utan snarare för att hitta hettan. Juni 2005.

Som i hela maj månad, kommer dagens Show & Tell / Fredagstema från Desiree i Alabama. Inspirerad av det heta klimatet som är där hon bor vill hon att vi bloggare ska skriva om följandet:
"Svalka – Vart ni än bor, vad gör ni helst under en het sommardag? Hur finner ni svalka på bästa sätt?"

Bästa rådet för att få svalka här i Grönlands huvudstad Nuuk är kort och gott att gå ut ur badhusets bastu! Någon annan risk för att man blir ”överhettad” finns väl egentligen inte här. Medeltemperaturen i Nuuk är +7 C i juli månad!

På frågan vad jag gör en het sommardag här är därför: Jag går ut med vindjackan i ryggsäcken och kavlar upp ärmarna på tröjan. Och så bara jag njuuuter av att vara i solen. Gärna med en glass i handen. I extremfall tar jag även av mig tröjan och går i bara en kortärmad topp, men då måste jag säkra mig att inte vinden kommer åt för mycket först. Och några shorts eller kjol blir det sääällan tal om.

Annat hade det kanske varit om man hade en solig balkong med lä för vinden. Eller om vi bodde i en grönländsk stad som låg lite mer skyddad i en ”gryta” mellan fjällen, som t.ex
Sisimiut. Ja, trots att vi bor i en av de sydligaste städerna i landet, bor vi inte nödvändigtvis i en av dem med hetaste somrar tyvär. Men jag klagar ändå inte egentligen. Vi är ju vana med kylan och luftfuktigheten är låg, så det känns ganska varmt trots allt (en del dagar i alla fall, som de få extremdagar då temperaturen når upp på +18 C)... ;-)

Så snart man tar sig in i de oändliga fjordarna eller försöker sig på att klättra upp för ett av våra tusentals och åter tusentals höga fjäll, ja då får man dock för det mesta upp värmen så det räcker! (Det samtidigt som man får med sig några otroliga minnen. Sommaren i Grönland; vilka vackra vyer!) En båt & god kondition är alltså ett måste för att uppleva Nuuks hetare omgivningar. Just nu har jag ingetdera, men jag jobbar på det! *hihi*

Foton från juli 2006 som visar vad vi gillar att göra fina sommardagar (i fjol blev det ju inte så många grönländska sommaraktiviteter pga alla tråkigheter i Sverige, så därför inga nyare foton):



Fina sommardagar gillar vi att ge oss ut i naturen och grilla. Gärna kött från en nyfångad säl eller varför inte koka blåmusslor direkt på stranden? Mums.


Eller så tar vi ut och fiskar.


Allra, allra, allra helst åker vi dock ut med båten, vilket ju också är det som möjliggör de flesta andra utomhusaktiviteter. Men just det ja, vi har ju ingen båt... När vi är hemma hos Holgers föräldrar blir det dock mycket båtåkande. Och även om det är varmt på land, så kan det bli smått kallt när man åker i hög fart förbi isberg efter isberg som håller lufttemperaturen i sin omgivning nere omkring 0 C.


Fjällturer blir det oxå när det är fint väder. Det var egentligen varmt när detta fotot togs, men vinden ven rejält just här, så då gällde det ändå att packa in sig.