söndag, februari 17, 2008

Det blir inte alltid som man tänkt sig

I fredags var det bara det underbaraste av väder. Temperaturen har stigit med sisådär 20 grader de senaste dagarna, till ca -5-6 C. I fredags var det även nästan vindstilla och himlen var så underbart blå som jag bara sett den vara här på Grönland (det beror på det nordliga läget som får solstrålarna att falla in med en mycket liten vinkel, samt den enorma inlandsisen som också reflekterar ljuset på ett speciellt sätt).

Då satt man där på kontoret och bara längtade ut, samtidigt som man såg folk lyfta skidorna från sina biltak för att ta sig en tur på skidspåret som börjar nedanför berget från mitt kontor. En rolig norrman (ja, kollegan kände honom och ringde upp) körde t.o.m fast i snön, så han blev stående med biländan ut i vägen. Men han hade avtalat träff med en annan skidåkare kl 11, så han slog bara på varningsblinkersen, tog sina skidor och gick. Bilarna på stadens största väg (den som förbinder centrum med resten av staden) fick bara köra en sväng ut i vänster körfält, tills det att han kom tillbaka. Inget hindrar visst en norrman från att ”gå på tur”! :-)

En vackrare syn från kontoret var den i mellanåt återvändande havsörnen som seglade runt utanför fönstret. Den grönländska havsörnen är världens största havsörnstyp, med en längd mellan vingspetsarna på ca 2,3 meter. Ståtligare syn får man leta efter! Något foto blev det dock inte denna gång; dumma, dumma, dumma mig. Men kanske jag får chansen igen nästa vecka...?!


Det blev en tur ut på fredagslunchen, men då tillsammans med en illamående och förkyld Holger som helst bara ville ta sig från punkt A till punkt B så snabbt som möjligt... *suck*

Peppad av det fina vädret, blev planen att tillbringa det mesta av lördagen utomhus istället. Tillsammans med kameran så klart. Det är inte ofta jag får chansen att verkligen lägga ner tid på att ta mina kort, då jag ju nästan alltid har en lillgrabb hängande i armarna. Men lördag blev det så bestämt...

... ja, tills det att jag vaknade på morgonen och hörde stormen vina. Snön yrde och sikten var närmast 0. Så det blev en hemmadag istället, med bara en snabbis ner på stan för att köpa lite mat på
Kalaalimineerniarfik/Brædtet. Eller närmare bestämt lite sälkött för att tillaga riktigt klassisk suaasat: Soppa med säl, potatis, grötris (vi använde iofs basmati) och lök. Till detta serveras senap och inlagd gurka.

Vi hade turen att få tag på kött från en av de mindre sälraserna, så den starka fisksmaken var som bortblåst. Men nog behöver man vänja sig med smaken ändå. Det är enormt mörkt (närmast svart) och grovt kött vi pratar om, som jag faktiskt inte kan beskriva smaken på, mer än just det att det kan smaka rejält av fisk ibland.


Detta är nog skinnet från den säl vi köpte kött från. Skinnet tas, lixom allt annat på sälen, tillvara och säljs antingen vidare till ett garveri eller så fixar man själv till det och syr något av det.


Sälen är orsaken till att inuiterna överlevde i detta hårda klimat innan alla moderniteter. sälen har därför kulturellt en mycket stor betydelse. Att föra jakt som på något sätt skulle såra naturen och djuret är otänkligt för de flesta inuiter. Klubbning av sälungar har t.ex aldrig förkommit på Grönland, eller att man tar skinnet av levande sälar för att få så fint skinn som möjligt och andra skräckhistorier man hört från andra håll. Några små, vita dunbollar har man t.ex inte här (de föds helt enkelt inte här) och att ta död på djuret bara för skinnet är deffinitivt inte aktuellt. Sälköttet är ju folkets basföda.


En praktejderhane (king eider på engelska) klar till försäljning till någon som tänkt sig fågel till middag. Det är inte många praktejdrar som häckar här på Grönland, men desto fler – tusentals och åter tusentals - kommer på besök från Canada om vintern, så inte särskilt ovanlig är denna färgsprakande fågel här trots allt.


Och här var resultatet: Suaasat, med köttet med allt späck på separat tallrik, tillsammans med senap & inlagd gurka. Bon Appetit!

fredag, februari 15, 2008

Fredagstema: Hjärtformade saker

Som några av er kanske minns så har ju jag redan, för inte så länge sedan, skrivit om hjärtformade saker; eller närmare bestämt om en hjärtformad potatis - en kärlekspotatis - i inlägget ”Potatis, kartofler & naatsiiaq” från november 2007! *hihi*

Men dagens fredagstema är ju hjärtformade saker och då får jag helt enkelt komma upp med något nytt med denna form. Och vad passar bättre än Holgers allra första julklapp till mig: En glasskulptur av Mats Jonasson, som nu har en central placering i bokhyllan.


Julklappen från Holger står med sonens hand- och fotavtryck i bakgrunden (från då Aaju var 3,5 månad gammal) samt ett foto från hans första "riktiga" badkarsbad tagit samma dag.

Annars var det ju Alla Hjärtans Dag igår, och det innebar att Holger fick ett hemmagjort kort från mig (med ett par hjärtan på...). Från andra hållet, alltså till mig, blev det desto mer; en blomma & choklad. En hemlighet som en ivrig Aaju inte kunde hålla sig från att säga. Så snart jag klev in i bilen, när grabbsen kom och hämtade mig efter jobbet, ropade han ut att ataata (pappa) och han minsan hade varit och köpt en blomma till mamma, som stod där hemma och väntade!! :-)

Hela familjen unnade sig sedan att åka ner på stan för att köpa ett par pizzor med sig hem. Inget slit med matlagning, och nästan ingen disk. Lyx! *hihi*

Sedan får jag erkänna att jag var lite slapp; det blev inga Alla Hjärtans Dag hälsningar till övrig släkt och vänner. Inte mer än den som kom här i bloggen igår. Men självklart tänkte jag på er ändå! :-)

torsdag, februari 14, 2008

En matkultur satt i kläm


Fisk som hänger på tork i Holgers hembygd Oqaatsut.

I dag är det så Alla Hjärtans Dag, eller Valentindagen som man nu säger här och på många andra ställen. En kram skickas därför till alla läsare, men alla hjärtan får vänta tills imorgon, då det är dax för
fredagstemat ”hjärtformade saker”.

I dag ska jag på föredrag om kost och hur man, med små ändringar, kan leva ett hälsosammare liv. Inte för att jag tror jag ska få höra något man aldrig hört förr, men alltids är det väl något som sätter sig hårdare fast i hjärncellerna, och det ska gudarna veta att det behövs. Jag har levt ett alltför ohälsosamt liv senaste halvåret! Dessutom är det ju bra att komma ut på lite andra saker, möta lite andra personer, än dem man brukar.

I denna anledning tänkte jag skriva lite om grönländsk mat kontra hälsa. Jag fick ju också en fråga om det för bara några dagar sedan, här i bloggen. Jag ursäktar mig dock redan här, då detta med kost & hälsa inte är ett av de områden jag är ”skarpast” på, min kemitekniska bakgrund till trots... :-)


På senare år har man forskat mycket på de lokala, grönländska råvarorna från land & hav; dvs t.ex kött (& späck) från säl, val, fisk, ren och vildfåglar. Dessa undersökningar har visat att det finns många värdefulla vitaminer och mineraler i produkterna, och proteiner med livsvigtiga aminosyror. Den traditionella maten här har också ett högt innehåll av selen, som skyddar mot hjärt- och kärlsjukdomar och motverkar kvicksilvrets giftverkan bl.a.

Dessutom innehåller de lokala råvarorna riktigt mycket av de goda omättade fettsyrorna, som främst finns i fisk samt val- och sälspäck, som man traditionellt äter mycket av här. Får man i sig mycket av dessa fettsyror är man bra beskyddad mot en lång rad allvarliga sjukdomar, som diabetes och åderförkalkning, och troligtvis också vissa cancerformer, allergier och hudsjukdomar.

Holger grillar sälkött på det traditionella sättet, direkt på en platt sten.

Pga maten och det fysiskt aktiva livet man levde här var diabetes samt hjärt- och kärlproblem något som ingen hade och ingen direkt visste vad det var. Och detta bara för några få år sedan. Och ja, det är också pga maten, med dets höga innehåll av fett osv, som man överhuvudtaget har kunnat överleva i detta hårda klimat innan man hade moderna, välisolerade hus osv.

Men i och med att mer och mer av den traditionella maten ersattes av hamburgare, pommes frittes, läsk och godis, och för att inte förglömma; fett, danskt griskött! Ja, ju mer sånt trängde sig in i landet, ju fler sjukdomar dök dock upp. Även om vi statistiskt ligger långt efter antalet fall i Skandinavien, så har det ökat oroväckande över de senaste 10-20 åren, ja bara de senaste få åren faktiskt.

Speciellt i storstäder (!) som huvudstaden Nuuk (storstad, med 15 000 invånare... *hihi*), där även många har kontorsjobb och barnen sitter mycket framför TV och datorer precis som hemma i Sverige. Man äter fortfarande traditionell mat här, men inte i lika stor grad som i/på de mindre städerna/bygderna, och deffinitivt inte lika mycket som förr, då säl stod på bordet minst 6 dagar i veckan (gärna flera gånger om dagen, inklusive frukost), för att den 7:e dagen ersättas med något annat minst lika grönländskt. (Och grönsaker; ja det var så klart något man då inte alls hade någon tradition att använda, även om man gör det till viss del nu.)


Man har dock varit väldigt uppmärksamma på hälsoproblemet de senaste åren, och det har kört otaliga kampanjer i skolor, på TV osv, med information om hur man lever ett hälsosammare liv. Problemet är bara att man samtidigt ska kämpa emot både ekonomiska intressen (det är billigare att köpa sig en chokladkaka än ett par äpplen, för att inte tala på grönländskt kött kontra danskt, som är mycket billigare!) och en helt annan forskning...

...forskning som visar på hur farliga de grönländska produkterna har blivit. Det är ju ingen hemlighet att många av världens alla ”långlivade” miljögifter finner - med hjälp från vindar & strömmar - vägen till jordens polarområden, som annars i jämförelse med resten av jorden är mycket rena. Ju högre upp i näringskedjan man kommer, ju högre är därför halterna av PCB, DDT, kvicksilver osv hos djuren (och därmed människorna) här i Grönland. Det är alltså miljögifter som främst kommer från energiproduktion, lantbruk, industri och sopförbränning i Europa, Nordamerika och Asien.

Svärmor tvättar lever och njurar från senaste sälfångsten i en liten vattenpöl.








Speciellt säl, tandvalar (i motsats till bardvalar, som bara äter plankton), isbjörn och havsfåglar är sådana djur som man helst inte bör äta lever och njurar ifrån. Och då talar vi om att verkligen trampa på traditionerna, då det t.ex. nog inte finns en jägare i detta land som inte njuter stort av att sätta tanden en bit rå, fortfarande varm, sällever, så snart han/hon fällt sitt byte. (Jag, lovar; det smakar faktiskt rätt gott..! ;-) ) Riktigt små barn och gravida bör överhuvudtaget inte äta något från dessa djur, medan vi andra kanske bör tänka oss om, så vi inte äter dessa produkter varje dag, men någon eller ett par gånger i veckan ska nog gå för sig.

Ett annat problem, som dock är hyfsat lätt att lösa, är det höga blyinnehållet i vildfåglar, som man därför heller inte bör äta mer än någon gång då och då. Bly påverkar vårt nervsystem och gör bland annat så att barn får nedsatt inlärningsförmåga, vilket ju är väldigt allvarligt och tyvär också upptäckt bland barn här i landet. Så snälla grönländare; sluta skjut fåglar med blyhagel! Och politiker; se till att förbjud det oxå, i säkerhets skull!

Fisk, hare, ren och myskoxe är dock fortfarande ”ofarliga” att äta, i riktigt stora mängder. Alltids något... :-)

För fler foton på & fakta om alla dessa ”matprodukter”, kolla in detta inlägg: "
Vad ska vi äta ikväll?"

Och ni; f'låt för att detta inlägg blev så lååångt...
@-}-}-- (en liggande ros *hihi*)


Underbart ren, härlig, grönländsk natur. Min bakgård.

onsdag, februari 13, 2008

Promenad till Canada + Nuuk sightseeing 5

Ja, vi kom oss iväg som planerat, Aaju & jag. Direkt efter dagis så drog vi på vandring genom stan, i mörker och kyla, till Sanaartornermik Ilinniarfik, dvs Holgers jobb, som är en liten skola där de utbildar snickare.

Skolan är en filial till en mycket större skola i staden Sisimiut, den skola som Holger själv läste till både snickare och byggnadstekniker, innan han flyttade till Danmark (redan då tillsammans med mig) för att läsa till byggnadskonstruktör (typ byggnadsingenjör).

Filialen är hyfsat nystartad och där undervisas det högst två klasser åt gången, men oftast bara en klass (som Holger ansvarar för, som skolans enda fasta lärare) + att det ofta hålls kursverksamhet för företag och liknande i skolans andra klassrum samtidigt (normalt med lärare från Sisimiut eller Danmark). Under året är det dock flera olika klasser som passerar förbi skolan, då de typiskt läser i 8-veckorsperioder och sedan är på praktik i 8 veckor eller mer.

Igår var det så Öppet Hus, för speciellt inbjudna (politiker, pressen etc.), liksom för stadens övriga invånare. Nedan ses lite av det vi upplevde, och jag ursäktar redan här för att jag inte fick tagit några fler foton från själva skollokalerna som faktiskt är ganska fina. Av någon konstig anledning fick Aaju nämligen mig till att hålla mig mest nere i verkstaden. Undra varför...?! *hihi*



Man ska vara välinpackad för att inte frysa, när man ska ut på kälktur. Men Aaju klagar turligt nog aldrig; han är väl införstådd i att mössa, vantar etc är ett måste för det mesta här på Grönland.


Ja, trots att det är -16 C så torkar man alltså sin tvätt utomhus här. Inget ovanligt alls. Och det fungerar utmärkt.



Grönlands
ICC-kontor, med deras nya logo – trumman & ordet inuit. ICC står för the Inuit Circumpolar Council, och det är en organisation som representerar världens omkring 160.000 inuiter (från Grönland, Canada, Alaska och Ryssland) på den internationella, politiska scenen.


Grönlands enda ”skyskrapor” är några av skolans absolut närmsta grannar. Här ses den ena ”skrapan” samt stadens nyaste och ytterst moderna dagis (den låga, lite "spacade" byggnaden till höger). Till vänster, utanför fotot, står den snart färdigbygda ”skrapa” nr. 2.


Det flaggades med 4 grönländska flaggor utanför skolan, dagen till ära. Och ja, skolan är den stora byggnaden till vänster. :-)


Aaju föll direkt för de små ”lekstugorna” som är husen snickareleverna bygger för att öva sig på diverse praktiska moment. Husen brukar sedan ges till dagis, skolor & dagmammor samt hundägare som använder dem till hundkojor.


Och Aaju hittar så klart alltid någon att leka med, kända som okända; här Holgers kusinbarnbarn.


Holger (nr. 2 från vänster), som främst är duktig på det teoretiska, blev satt att undervisa i verkstaden under Öppet Hus-arrangemanget, något som han klarade galant, även om han själv bara jobbat som snickare under sin snickarutbildning. Men utbildningarna bygger här, liksom i Danmark, fortfarande på det gamla lärlingssystemet. Dvs. utbildningarna är låånga pga mycket praktik, så en hel del kan han ändå; klassettan från 1999! *hihi*


Aaju provade även lite av det som bjöds, även om han hoppade över de goda brödbitarna med tandbetarspetsad rökt helleflundra och renkött. Men mamma sa mums! :-)


Många spännande maskiner var det...! :-)


Ataata (pappa) - dagen till ära i arbetskläder... *hihi* - visade även förådet. Även det är spännande när man är 3,5 år. Inte när man är närmare 30, ska jag hälsa från mamman... ;-)


Klassrumen, med elever som ritade ritningar i hand eller med dator (i det andra klassrummet) var dock inte något för Aaju, trots det fina snedtaket... ;-)


Jag avslutar inlägget med ett sattelitfoto över Mittgrönland från 11:e februari (hämtat från
Sermitsiaq, där jag dock tagit mig friheten att förtydliga ortsnamnen). Fotot visar cirka 50 (svenska) mil kuststräcka, mätt fågelvägen. Sisimiut, som ofta nämns här i bloggen, ligger precis utanför fotot, mot norr.

Klicka på fotot för att se det i större format. För det är kanske lite svårt att se skillnad på glaciärer, snö och hav täckt av havsis ändå, men detta är alltså vår verklighet just nu – totalt inisade. Kanske blir det en promenad över till Canada i helgen...?! *hihi*

tisdag, februari 12, 2008

Aaju - en snickarwannabee



Här ses ”Byggare Bob” Aaju, glad i hågen, på väg till dagis. Med skyddsglasögonen i högsta hugg så klart. Idag är ju ”stora snickaredagen”, det måste man ju komma ihåg som mamma, viste ni väl?! Aaju var i alla fall noga med att påpeka det! *hihi*

I kväll bär det nämligen av på öppet hus arrangemang på ataatas (pappas, dvs. Holgers) jobb. Barnen - ok vuxenlärlingarna, de är trots allt över 30 år! *hihi* - ska ha undervisning helt fram till klockan 20 idag, bara för att politiker och annat löst folk som Aaju & jag ska kunna komma dit och se hur saker och ting fungerar på den ganska nyuppstartade lilla snickarskolfilialen (själva skolan, med ett större utbud på tekniska utbildningar, ligger ju i Sisimiut, Grönlands näst största stad, 1-2 timmars flygning norrut från Nuuk sett).

Ingen risk att jag glömmer första gången Aaju tog på sig de där skyddsglasögonen förresten (upp och ner också, för att göra det hela värre); det var i kyrkan, mitt i prästens predikan, och ingen på bänkraderna omkring oss kunde hålla sig för skratt! Och jag höll mig sämst av alla. Whoops...! ;-)

Men ett bra knep var det allt; att köpa en verktygslåda i plast, så att Aaju kunde underhålla sig själv under den 2 timmar långa (!) gudstjänsten med inte mindre än 5 dop (varav en av bebbarna var en god väns, därav kyrkbesöket för vår del).




Eli & Nuka poserar stolt, iklädda västgrönländska folkdräkter, med sin nydöpte son Qillaq utanför kyrkan.
Nuuk, 8:e juli 2007.

lördag, februari 09, 2008

Uppiggning var beställt



Ja, listglad är jag ju, och något ska man ju pigga upp sig med när ens planerade överraskningseftermiddag med Holger gick i kras.

Holger ska nämligen, troligen, eventuellt - den arbetsplatsen har verkligen inte styr på planerandet - åka iväg till Sisimiut om någon vecka och mer eller mindre vara borta i 2 månader!! Därför fixade jag barnvakt, och så tänkte jag överaska Holger med en snöscooter- eller badhustur (beroende på väder) och en finare middag på tumanhand idag.

Men som sagt, den arbetsplatsen har inte riktigt styr på sakerna, så nu blev han satt till att jobba på en arbetsmarkandsmässa här i stan lördag & söndag istället. Det fick vi först reda på igår, fredag kväll!

Och jag som, som sagt, fixat barnvakt och allt! Sist vi var ute ensamma var när vi såg senaste ”Harry Potter” i augusti, då vi mer eller mindre sprang till och från bion, för barnpassarnas skull. När vi senast var ute och åt eller liknande, ensamma, minns jag faktiskt inte... :-(


Nå, nå; en lista piggar alltid upp, som sagt. Denna har jag hittat hos Anna, Fair and True. Och jag har tagit mig friheten att översätta den till svenska. :-)

I mitt kylskåp: Ett vanligen brett basutbud som nu är något naggat i kanten. Borde ta mig en tur till affären.

I min frys: Övervägande grönsaker just nu, men också en del kött & fisk, inklusive mattak (valhud + späck), sälspäck och torkad torsk...

På min kryddhylla: Ganska många kryddor (och ett litet hörn till Holgers kaffe & te). Jag ÄLSKAR kryddor, och använder dem alla regelbundet! Lite trist dock att utbudet är så begränsat här när det kommer till det lite mer exotiska, men turligt nog kan man ta med sig lite från Europa då och då. ;-)

I mitt barskåp: Vanligen tomt (inte för att vi dricker så mycket, utan snarare tvärtom) men nu har vi faktiskt både Turkisk peppar, Kendall Jackson rödvin, Dalmore whisky, Finlandia Lime Fusion, Danzka Gräpfrukt och Vikingfjord Vodka. Det helt unikt stora sortimentet kan eventuellt ha något med de många Europa-resorna med tax free att göra.... ;-) (Här är nämligen alkohol otroligt dyrt)

På min köksbänk: En tavla som vi fick av svärmor för snart 3 år sedan, som ännu inte kommit upp på väggen. Holger tycker det ser knasigt ut, men jag gillar att ha tavlan där.

På min badrumshylla: Skulle gärna ha några fina tvålar och stearinljus, men då vi inte har något skåp eller likande får alla våra ”vardagshygienaritklar” stå där och trängas.

På min skohylla: Rejäla vinterkängor, gympadojor och ett par höga, klackbefriade stövlar. De senare två kunde jag egentligen lika gärna förvara i garderoben just nu...

I min källare: Har bara ett förråd, som mest är fyllt av tomma flyttkartonger.

I min väska: Plånbok, mobil & kamera, samt en USB eller två.

I min necessär: Några få standardsaker samt en liten teckning jag fick av min systerdotter för 5-6 år sedan. Hon ville att den skulle vara i necessären och där blev den liggande, med vilje från min sida.

I min jackficka: Nyckelknippa & öronmuffar (sådana små ”clips-on”) ligger där alltid, alltid, alltid (utom möjligtvis när jag är på semester). Under årets mörka månader ligger det även en reflex.

I min byxficka: Någon typ av cerat, ALLTID!

I mina tankar: Hur jag ska hålla mitt nya ”konsthantverkinköp” gömt helt till den 14:e.... ;-)


Det ska ju börjas i tid... ;-)

fredag, februari 08, 2008

Fredagstema: Jorden runt med ett Mmmmm....



Först, dagens väderrapport:
Temperaturen är -26 C, medräknat den ganska starka vinden/köldfaktorn blir det -44 C. Ganska hög luftfuktighet har vi också. Det blev därför att flera gånger under turen till jobbet pilla bort halsduken som insisterade på att frysa fast under näsan, och väl på jobbet fick jag torka små istappar från ögonfransarna, som klistrat ihop ögonlocken...! Jag lovar; det är inte ens standard här i Nuuk i februari månad.

Show & tell

Men till det dagens inlägg ska handla om. Denna veckas fredagstema/show & tell är nämligen inte kyla utan ”Choklad”. Och något lättare att skriva om borde det ju inte finnas för en chokladoman som mig. *hihi* Och det trots att jag med start denna vecka lovat mig själv att hålla mig så mycket borta från allt vad sådana sockerbomber heter.

Problemet är nämligen att Holger och jag enligt vågen helt bytt idealvikt med varandra typ. Lite Helan & Halvan med andra ord! Han är ju trots allt över 20 cm längre än mig. Så det gäller för mig att ”tappa bort” några kilon, samtidigt som det är någon som ska intensivgödas. En lite klurig kombination för kocken...!

Choklad är annars en liten livlina i mitt liv. Ett par dagar varje månad är denna bruna massa t.ex det enda som kan helt kan kontrollera mitt humör. Och finns det något bättre än choklad för att få en rejäl energikick när sådana behövs?


Och jag har massor av resehistorier relaterat till choklad också...:

T.ex den från då min syster och jag luffade i Indien 1997 och smått utmattade av en månad levande på vattenmeloner, bananer & kokoskex samt massor av flaskvatten, totalt oväntat mötte en man, mitt ute i den Indiska öknen (eller ja, snarare den mycket öde, ökenliknande prärien) som sålde Mars choklad & Pringles chips! Det fanns inte ett hus i närheten. Ingenting. Bara huset där han satt på en matta och sålde dessa för oss vid det laget exotiska, importerade varor. Det var garanterat vår räddning, just då! *hihi*


Det är inte chokladförsäljaren ni ser på fotot. Jag har nämligen bara fått med mig 3 foton hit till Grönland från vår underbara Indienresa, så detta foto på syrran & slottsvakten i Jaipur får duga. :-)

Eller de underbara chokladpralinerna man kunde se framställas från en flytande chokladmassa som hälldes ut över ett stort stenbord, i så många små ”chokladerier” i den smått Disneyliknande staden Banff, i canadensiska Rocky Mountains, 2002. (Och jo, jag vet man kan se det på andra ställen oxå, men det är riktigt fränt ändå! Och själv har jag bara sett det där och på TV, vad jag kan komma ihåg så...! *hihi*)


Banff var ett av ställena vi besökte när jag tillsammans med några kompisar bilade i Canada. Turen gick ca som följer, i grova drag: Calgary – Banff – Lake Louise (såklart *hihi*) – Jasper – Edmonton – Drumheller (stället med alla dinosaurier) – Calgary igen - Vancouver – Victoria – Vancouver Island runt.


Och här är dem som var med på turen. Kortet är taget precis efter vi varit inne och försett oss med litte sött på en av Banffs alla gotteaffärer! :-)

Och sedan har jag ju också en drös av chokladupplevelser från Chokladmekkat Belgien förra året, 2007. Och ja, de fotona är ju digitala och lätttillgängliga, så nedan kommer ett par av dem.


Om det ändå vore jordgubbssäsong snart...! Och läckrare "grillspätt" än dem till höger kan man väl inte hitta?! :-)


Numma, numma...




I många belgiska skyltfönster (i turistkvarteren ;-)) ser man dessa snurrande torn av flytande choklad. De gör sig inte så bra på bild, men live...: Mums!!





Eller varför inte en belgisk våffla med chokladsås på, eventuellt också heldoppad i choklad? En sockerbomb helt klart, men GOTT! :-)

Men allra mest förknippar jag ändå choklad med Marabou. Och det kommer nog lite från min uppväxt. Och då menar jag inte minnena från gymnasiekompisens (jo, vi är oxå kompisar nu :-) ) garage som var fullt av Marabou-produkter som man bara kunde äta lös på. ;-) Nej det var något annat, något mycket tidigare som satt sina spår.

Min morfar hade nämligen alltid en 200 grams kaka Marabou mjölkchoklad i kylskåpet, som man fick två rutor av när man kom på besök. Den smaken, den njutningen. Det går inte att hitta choklad i hela världen som kan konkurrera med det! (Även om belgisk tryffel är på gränsen... ;-) )

För några månader sedan fick jag så ett tips från
Annika om en ny smak: Marabou mjölkchoklad + Daim. Det var något jag bara var tvungen att smaka, så det var nästan bara att springa ner till affären med en gång och hoppas på det bästa. För ja, så otroligt lyckligt lottad är vi att vi numera kan köpa Marabou i Nuuk, Grönland. Bara några få olika produkter, men ändå! Ren lyx för en exilsvensk. (Men å andra sidan har vi ingen IKEA, eller H&M för den delen, som så många andra uomlandssvenskar har...)

De hade den nya smaken och den var definitivt ingen besvikelse! Mums, mums. Farligt mums för en notorisk tröstätare som var mitt uppe i en tuff period, men lite måste man ju unna sig! ;-) Och en ny favorit (utöver den oslagbara rena mjölkshokladen) var funnen!

Till min förvåning hittade jag så ännu en ny smak i butiken här i veckan; Marabou + Non Stop (se fotot i början av inlägget). Ja, kanske är den inte ny där hemma, men för mig var den ny, och efter noga övervägande blev det också första provsmaket. Kunde dock konstatera att den fö mig var långt ifrån en lika stor hit som Daimkombinationen. Tur för mig, för därför var det inte så jättesvårt för mig att lämna över resterna till den antibantande Holger redan efter att jag bara ätit en rad. Eller är det bara jag som äntligen har blivit disciplinerad vad gäller choklad..?! Njää, knappast....! ”Non Stop”-smaken var bara helt enkelt inget för mig.


Vad säger ni andra; vilken Marabou är er favorit? Eller choklad generellt?

onsdag, februari 06, 2008

Nuuk sightseeing 4 – en kylig stad

Tänkte ta med er på en liten tur genom ytterkanterna av Nuuk centrum med foton i kylans tecken. Centrum av det som en turistslogan kallar ”The Cool Capital”. Undrar varför...?! ;-)

Eller frågan är kanske snarare; har jag kunnat fånga lite av svaret på min första fråga på bild? Kan ni känna något av det som biter mig som fotograf i kinden och är nära att kosta mig ett finger eller två? Eller känns det bara som småtrevlig vinter?

När termometern visar – 22 C (ni vet de där temperaturerna då näsans inre, utan att överdriva, hinner frysa till innan man ens hunnit 2 meter utanför dörren), som med medräknad köldfaktor pga av vinden känns som -37 C, är detta iaf vad man ser…:


Ett övergångsställe inte långt från stadens absoluta centrum. Från vänster ses byggningarna:
1. Posthuset (bygningen med tornet)
2. Brugsen (”min” mataffär, stadens största)
3. Kommunhuset/Rådhuset

Notera snön som hela tiden driver runt.


Grönlands största hyreshus tillika mesta slum, Blok P, vars källare om kort kommer att husera diverse små butiker och en ny mataffär. Man säger att 1% av Grönlands befolkning bor i detta smått rivningsklara betonghus.


Brugsen igen.


En del av Grönlands Hjemmestyre, alltså motsvarande riksdagsbyggnaden.


Saviminilerinermik Ilinniarfik (Järn- & Metallskolan). Här kan man utbilda sig till allt från skeppsmontör, till elektriker och film- & TV-produktionstekniker!


Lite mer Saviminilerinermik Ilinniarfik.



Röken bolmar ut ur det lokala värmeverket drivet på olja. Framför står ”vattentappen”, där tankbilar fyller upp med vatten för att köra ut den till de hus som inte har vatten indraget. Notera isen som hänger ner från kranen. Med så låga temperaturer tar det inte lång tid för vattnet att frysa.





Det i jämförelse varma vattnet stiger till väders nere i Kolonihamnen, stadens äldsta del, där ni ser stadens grundare, Hans Egedes lilla ”gård” mitt i bild. Huset till höger är det gamla sjukhuset. PS: Avståndet över till ”andra sidan vattnet” (fjordmynningen/havet) är omkring 6 kilometer. Det skulle man kanske inte tro, men så är det alltså.

Det var dagens lilla sightseeing genom världens nordligaste, och vad jag förstår minsta, huvudstad. :-)

tisdag, februari 05, 2008

En veckas besök i en smått okänd värld

Denna vecka är avsatt till att utveckla vår (firmans) skoltävlingsidé (om klimatförändring samt energi- och vattensparande). Så det är långa dagar som gäller med tänka-tänka, brainstorm & grubbleri. Hur engagerar man barn i 12-års åldern? Hur får man dem till att ta till sig det vi vill lära ut? Inget jag lärde mig på civilingejörsutbildningen direkt.

Till min hjälp har jag, som projektledare för projektet, en kollega, en lärare, 2 skolboksutvecklare och 3 ”experter i roligt lärande” från Experimentarium i Hellerup/Köpenhamn (ett stort Science Center/aktivitetscenter för natur, teknik, miljö och hälsa, med mål att öka intresset för naturvetenskap & teknik).

De senare tre har flygit hit direkt från Danmark, utan mycket större kunskap om Grönland än genomsnittlige dansken. Dvs ungefär lika lite kunskap som genomsnittlige svensken.

Detta faktum är så klart ett problem. Dock är vi lyckligt lottade att detta är något de tre förstår och de lyssnar villigt till oss med lite mer kunskap om förhållandena här. Det är nämligen inte en självklarhet. Många är projekten som gått i stöpet, eftersom man inte tänkt på att man inte bara kan ta ett lyckat koncept från Danmark och lansera det i Grönland. Det är ju ett helt annat folk vi pratar om, en annan kultur, ett annat sätt att tänka & leva på och rent geografiskt & logistiskt Danmarks totala motsats.







På Experimentarium finns det massor av rattar och knappar att mecka med. Play & learn at its best! Fotona är från mitt besök i december 2007 (då jag var där ensam, därför inga människor i närbild :-) ).

De samma tre personers förmåga att tänka ”ut ur boxen” och utveckla idéer som lär barnen genom att låta processen gå genom hjärtat innan det når hjärnan är dock helt underbar. Vi har ett par dagars arbete kvar ännu, men jag hoppas verkligen (och tror nog) att vi når vårt mål och får ett koncept som är av denna anti-inproppnings-modell som berör och sätter spår för en längre tid framöver hos eleverna. Inte något med att bara proppa in en massa fakta, som ofta nästan lika snabbt åker ut igen.

Jag hoppas också på ett koncept som ger de grönländska barnen en insikt i varför de skal lära sig detta och dessutom ger dem en känsla av att de själva verkligen kan göra en skillnad i världen. Att de kan påverka sin egna situation osv, inte bara vad gäller klimatet & miljön. Denna hopplöshet och känsla av att inte ha kontroll över sitt egna liv är annars något som är ett typiskt problem bland tidigare kolonialiserade folkgrupper.

Detta är speciellt önskvärt då - och här ska det inte ljugas - den grönländska skolan inte helt är en blomstrande en. Man har varit igenom en stor process nyligen, där man på få år omvandlat ”koloniskolan” (med bland annat skilda klasser för grönländska & (de få) danska barn) till det nya grönländiserade ”Atuarfitsialak” (Den Bra Skolan). Konceptet är nytänkande, undervisning anpassad till kulturen osv, men det fungerar inte optimalt. Några delar av konceptet borde nog ses över och FLER lärare måste anställas (mha rimliga villkor?)!

Skolan är inget som man riktigt tar ansvaret för här. Skolan är inte lärarnas & elevernas, det är samhällets och därmed inget som är ”mitt” ansvar. Klotter & ren vandalisering av skolbygnaderna är otroligt vanligt, trots att det är mycket små samhällen vi pratar om, där alla känner alla. Bristen på utbildade lärare, och personal generellt, är som sagt stor, för att inte tala om omsättningen på desamma. Många hitkallade (typiskt från Danmark) lärare håller inte ens i ett skolår, och det är därmed svårt att få någon kontinuitet.

Det finns heller ingen riktigt uppbygd skolkultur och klyftan mellan hem & skola är stor i Grönland. Engagemanget från föräldrarnas sida är t.ex ofta starkt begränsat, även om det så klart finns många undantag. Barn har inte lärt sig hemifrån varför de skal gå i skolan. Man går inte till skolan för att lära sig, utan man går för att man skall. Man firar otroligt stort ett barns första skoldag, men sedan glöms skolgången nästan bort av alltför många föräldrar. Det är en form av barnpassning och det är det. Sorgligt, sorgligt.

Skolan är inte min vanliga arbetsplats och det är svårt att som ensam individ utanför systemet göra något. Men det engagemang jag nu lägger in i detta projekt, projektet jag pratade om i starten av detta inlägg, är så mitt bidrag till att försöka förändra denna situation av hopplöshet och likgiltighet. Och chanserna finns att detta bara blir det första försöket av fler från min sida, även om skolans värld, speciellt den grönländska, är främmande för mig (trots att jag nu själv gått i skolan i fler år än jag vill räkna efter ;-) ).

Barnen här, ja hela folket, behöver inges en stor dos av hopp. Och man måste komma vidare. Det är många som ska sluta se bakåt och säga att alla problem härrör från kolonitiden och därför något andra ska gör något åt. Vi ska alla kämpa för vår framtid. Lämna det gamla och se framåt!

Om inte annat har jag en egen liten parvel som bara om ett par år ska stå där i nationaldräkt, spänt väntande på att få gå in genom skolporten för första gången. Och tills dess vill jag ha gjort mitt bästa för att han inte ska bli besviken. Att den värld av lärande jag lockat honom med verkligen finns där, och jag vill aldrig sluta att intressera mig för det han pysslar med inom skolans 4 väggar.

Och jag kommer aldrig, aldrig att se hans 1:a skoldag bara som en anledning att hålla en stor fest. Att få bjuda Gud & alla människor till ett stort firande i hyrda festlokaler, för att morgonen därpå vakna med baksmälla och glömma skicka iväg knatten i tid, med matlådan under armen. Aldrig, aldrig! Men det är ju min kultur, min bakgrund och mina värderingar.



1:a skoldagen får barnen nationaldräkten på (anoraken brukar dock som oftast vara vit vid liknande tillfällen, men...)


Även många av föräldrarna får sina nationaltdräkter på denna mycket speciella dag. Här den vanligaste, västgrönländska varianten.

måndag, februari 04, 2008

Ingen kattmisshandel, men väl en Batman & söta bullar

Igår var det ”Fastelavn” i Grönland. Och i Danmark, där traditionen man firar här i Grönland kommer ifrån. Eller ja, man tjuvstarade faktiskt firandet redan i fredags och det har varit arrangemang runt omkring i skolor, affärer, föreningar och diverse andra ställen, mest hela tiden, t.o.m idag.

Som trogna läsare av min blogg/veckobok vet är Fastelavn danskarnas kombinerade version av Fastlagssöndagen och Fettisdagen (tisdagen då vi svenskar proppar i oss semlor *mums*). Det är en dag man verkligen firar stort, liksom på många andra håll i den kristna världen (Fastnacht, Rio-karnevalen, Mardi Gras osv) med undantagelse för ställen som resten av Norden typ… ;-)

Allra, allra främst är det numera barnens dag här. Även om det kanske inte är fullt den hysteri som det är i USA under Halloween, så är det nära på. Alla barn ska ha maskeradkläder och så leks det lekar och priser ges till bästa dräkten osv.

I Danmark går barnen bland annat runt och knackar dörr, med en sparbössa som de skakar medan de sjunger:

Fastelavn er mit navn

Boller vil jeg have
Hvis jeg ingen boller får
Så laver jeg ballade
(ballade = bus)

De flesta danska barn får också ett så kallat "fastelavnsris", som man binder av björkgrenar, pyntat med godis och fjädrar – lite a la våra påskris i kombination med påskägg typ. :-)

Här i Grönland tar man dock mest fasta på själva maskeraden, diverse tillfälligt valda lekar och den absolut viktigaste leken av alla så klart: ”Slå katten ur tunnan" - ett måste för alla Fastelavnsarrangemang!

En tunna av trä hängs upp i ett snöre och barnen turas om att slå på den med ett brännbollsträ eller liknande, till den går sönder. Den tjej eller kille som slår bort den sista träbiten från tunnan, blir drottning eller kung och får en guldkrona på huvudet och eventuellt ett pris. Ofta är tunnan också fylld med godis och liknande, som ramlar ut allt eftersom tunnan går sönder. En tradition lite liknande latinamerikanarnas Piñatas alltså.



Fastelavnsfirande hos vår närmsta ”granne”, USK – en av stadens grundskolor.
Foto: Leiff Josefsen,
Sermitsiaq (mina egna foton från tidigare år ligger på CD-rom, och just nu har jag inget CD-drev så... ;-) )


Leken har fått sitt namn från den tid då fastelavn var något som främst vuxna firade och då lekarna var på mycket större allvar (och dagen mer var en dag då sociala gränser utraderades & lössläppthet stod högt på listan...). Då hade man nämligen en levande katt i tunnan!

Det var en utbredd folktro i Europa under medeltiden, att en ort kunde slippa pest om man slog ihjäl en katt. Fransmännen kastade en levande katt in i Midsommarbrasan (Sankt Hans), medan tyskarna gjorde det samma i påskbrasan, eller kastade ut den från ett kyrktorn. I Danmark valde man så det än mer inhumana sättet; man stoppade katten i en tunna och slog på den tills tunnan gick sönder, varpå barnen kunde prygla ihjäl katten som föll ur med käppar och grenar...!

Så hemsk är alltså inte traditionen nu, så jag kunde utan problem skicka iväg Batman-sonen på dagis idag, då de skulle fira enligt konstens alla (moderna) regler hela eftermiddagen. Och oj, vad var det en glad grabb som kom hem efteråt. Här är ett par foton från söndag kväll, när kostymen provades:






Själv fick jag på jobbet idag också prova mitt livs första danska Fastelavnsbulle. I vanliga fall brukar jag nämligen få stå för den svenska varianten istället, när det vankas besök i dessa tider på året.

Här är fastelavnsbullen inte alls särkilt intressant för folk. Och faktiskt inte heller i Danmark. Man går inte alls upp i sina bullar lika mycket som vi gör i Sverige med semlorna. Men det kan ju kanske vara för att fastelavnsbullen smakar som de flesta andra danska bakverk. Iaf bagerivarianten. För ni vet väl att man i danska bagerier verkligen bakar allt, inklusive kanelbullar, med ”Wienerbrödsdeg”? Antingen med sockerglasyr, chokolääde (som inte ens smakar choklad, utan bara socker), smörkräm eller med sylt... :-)

Den danska fastelavnsbullen är av varianten urgröpt winerbrödsbulle totalt fylld med smörkräm. Riktigt sött, frasigt och luftigt. Men en bulle klarade man allt äta innan sötmaspärren sa stopp. Tack ”kulturnattskumpanen” för att jag fick prova! :-)