Då satt man där på kontoret och bara längtade ut, samtidigt som man såg folk lyfta skidorna från sina biltak för att ta sig en tur på skidspåret som börjar nedanför berget från mitt kontor. En rolig norrman (ja, kollegan kände honom och ringde upp) körde t.o.m fast i snön, så han blev stående med biländan ut i vägen. Men han hade avtalat träff med en annan skidåkare kl 11, så han slog bara på varningsblinkersen, tog sina skidor och gick. Bilarna på stadens största väg (den som förbinder centrum med resten av staden) fick bara köra en sväng ut i vänster körfält, tills det att han kom tillbaka. Inget hindrar visst en norrman från att ”gå på tur”! :-)
En vackrare syn från kontoret var den i mellanåt återvändande havsörnen som seglade runt utanför fönstret. Den grönländska havsörnen är världens största havsörnstyp, med en längd mellan vingspetsarna på ca 2,3 meter. Ståtligare syn får man leta efter! Något foto blev det dock inte denna gång; dumma, dumma, dumma mig. Men kanske jag får chansen igen nästa vecka...?!

Det blev en tur ut på fredagslunchen, men då tillsammans med en illamående och förkyld Holger som helst bara ville ta sig från punkt A till punkt B så snabbt som möjligt... *suck*
Peppad av det fina vädret, blev planen att tillbringa det mesta av lördagen utomhus istället. Tillsammans med kameran så klart. Det är inte ofta jag får chansen att verkligen lägga ner tid på att ta mina kort, då jag ju nästan alltid har en lillgrabb hängande i armarna. Men lördag blev det så bestämt...
... ja, tills det att jag vaknade på morgonen och hörde stormen vina. Snön yrde och sikten var närmast 0. Så det blev en hemmadag istället, med bara en snabbis ner på stan för att köpa lite mat på Kalaalimineerniarfik/Brædtet. Eller närmare bestämt lite sälkött för att tillaga riktigt klassisk suaasat: Soppa med säl, potatis, grötris (vi använde iofs basmati) och lök. Till detta serveras senap och inlagd gurka.
Vi hade turen att få tag på kött från en av de mindre sälraserna, så den starka fisksmaken var som bortblåst. Men nog behöver man vänja sig med smaken ändå. Det är enormt mörkt (närmast svart) och grovt kött vi pratar om, som jag faktiskt inte kan beskriva smaken på, mer än just det att det kan smaka rejält av fisk ibland.

Detta är nog skinnet från den säl vi köpte kött från. Skinnet tas, lixom allt annat på sälen, tillvara och säljs antingen vidare till ett garveri eller så fixar man själv till det och syr något av det.

Sälen är orsaken till att inuiterna överlevde i detta hårda klimat innan alla moderniteter. sälen har därför kulturellt en mycket stor betydelse. Att föra jakt som på något sätt skulle såra naturen och djuret är otänkligt för de flesta inuiter. Klubbning av sälungar har t.ex aldrig förkommit på Grönland, eller att man tar skinnet av levande sälar för att få så fint skinn som möjligt och andra skräckhistorier man hört från andra håll. Några små, vita dunbollar har man t.ex inte här (de föds helt enkelt inte här) och att ta död på djuret bara för skinnet är deffinitivt inte aktuellt. Sälköttet är ju folkets basföda.

En praktejderhane (king eider på engelska) klar till försäljning till någon som tänkt sig fågel till middag. Det är inte många praktejdrar som häckar här på Grönland, men desto fler – tusentals och åter tusentals - kommer på besök från Canada om vintern, så inte särskilt ovanlig är denna färgsprakande fågel här trots allt.

Och här var resultatet: Suaasat, med köttet med allt späck på separat tallrik, tillsammans med senap & inlagd gurka. Bon Appetit!
















































