tisdag, mars 11, 2008

EFIT & matställen i Nuuk (2)

Igår måndag var det ju EFIT (Ett Foto I Timmen) och jag hakade så klart på. Och som vanligt när det är arbetsdags-EFIT, så är det lite brist på människor på mina foton, eftersom jag inte gärna vill exponera mina kollegor hur som helst. Men här följer iaf min måndag.... :-)


06.25
Mobilen ringer för väckning.


07.21
Bostadsbolaget har anlitat några för att rensa ventilerna i lägenheten idag, så jag har bl.a fått tömma mina kokboks- och tvättmedelshyllor så att de lätt ska komma åt (och ja, vi har vår tvättmaskin i köket *hihi*)


08.26
Efter lite strulande på dagis når jag så tillslut jobbet, eller iaf dess parkeringsplats. På skylten står gatunamnet och i bakgrunden ses min arbetsplats.


09.25
Årsredovisningen som vi lämnade till revisorerna för dryga veckan sedan kom tillbaka med diverse rättelser. Senaste veckans uppgift har så varit att förvandla det ca 30 sidiga textdokumentet på danska till en 80 sidor tjock, tvåspråkig ”bok” med tilltalande design och vackra foton. Tisdag kl 08.30 skulle hela molevitten lämnas in till tryckeriet, så måndagen gick åt en massa bläddrande genom diverse olika utkast samt korrekturläsning, korrekturläsning och korrekturläsning...


10.28
Falska rykten har kommit ut om dricksvattnet vi levererar. Som fungerande informationschef krävs aktion. Ett pressmeddelande blir dock undvikit tillslut. *skönt*


11.27
Den danska versionen av årsredovisningen kan mer eller mindre nu anses som godkänd. *Äntligen*


12. 23
Lite kiwi är ju alltid gott! :-)


13.27
Inte för att jag har tid, men jag sticker iväg en tur för att lämna över en lägenhetsnyckel till ventialtionssnubbarna. På vägen tillbaka till jobbet passerar jag denna hamn, som är nog så fylld av is (och snö) såhär vid lågvatten.


14.31
Någon post till mig idag tro?


15.29
Dörren som döljer mina stackars "slavar", som har fått slita hårt de senaste dagarna, inklusive under helgen. Vi hade nämligen ”otur” med de grönländska översättelserna. En slarvigt översatt årsredovisning från vår inhyrda översättare innebar MYCKET hårdare grönländsk korrekturläsningsprocess än väntat.


16.24
Äntligen på väg till dagis, som stänger kl 17. Om en kvart är jag där. Och ja, i Nuuk är man verkligen duktiga på att köra rent för snö. Kommunarbetarna börjar så sakterliga förbereda sig för maj månads massiva snösmältning...


17.29
Aaju och jag gör något vi nästan aldrig gjort förr; går på restaurang bara oss två. Eller ja, vi går på Café Prego, caféet som övertog delar av lokalerna när bowlinghallen lades ner för ett par år sedan. Här kan man få pizza (inte svenskt urval direkt, men rätt ok smak ändå), lasagne och lite andra smårätter. En drös olika kaffesorter har de också, samt diverse shots. Aaju och jag är dock helt eniga om att Pregos absolut starkaste sida är deras smoothies (eller ”saft-glass” som Aaju säger *hihi*)! *mums*

Så här ser stället förresten ut utifrån, med en möbelaffär i själva gamla bowlinghallen till vänster (foto taget kl 17.14).


18.24
Påsk i Grönland är inte alls någon stor barnhelg som i Sverige, men kommersialismen blomstrar även här, så med lite tur fick jag tag på ett stort påskägg i affären, och säkert rejält sötsliskiga Marabou chokladägg fyllda med mjölkkräm. Som svensk kunde jag ju inte hålla mig från att testa... :-) Och ja, COOP-produkter har vi ju haft ett par år, och nej vad blev jag glad att nu se att man också fått in MAKARONER!! Det är inte Kungsörnens, men nära nog.


19.29
Mamma och son slappar med lite tecknat innan det är dax för lillen att gå i säng.


20.25
Blogger trilskas med mig och vill inte alls publicera mina foton...


21.25
Jag väntar på att få filerna för att kunna göra den sista omgången korrekturläsning, men icke...

Sedan fick denna EFIT ett snörpligt slut. Jag som aldrig kommer i säng innan midnatt i vanliga fall. Men var magsjuk natten till måndag och kände mig plötligt lite sjuk igen, så kl 22 bar det i säng. Utöver huvudvärk hela natten, förblev jag dock frisk och mådde sedan prima hela tisdagen, så.... :-)

måndag, mars 10, 2008

En enda lång AWG-upprabbling

Så var det skjutit igång, AWG - de arktiska vinterspelen som jag skrev och berättade om här i bloggen redan i förra veckan.

Invigningen för de 20:e spelen hölls i Yellowknife igår, då omkring 2200 idrottsfolk + volontärer och annan publik bland annat fick höra Canadas premiärminister Stephen Harper säga några väl valda ord. Den grönländska truppen bestod av 124 personer, anförd av den tredubbla Airplane-mästaren Erneeraq Lindenhann som fanbärare.

De flesta av er läsare har nog redan här blivit förvirrade. Airplane-mästare?!? Ja, som jag skrev förra veckan, så är inte alla sportsgrenarna i AWG lika självklara för en svensk, men väl så kända i indianernas och inuiterna Arktis.

Genom AWG’s 38 åriga historia har 27 olika grenar passerat förbi. Både vintriga grenar och mer ”somriga” inomhusgrenar. I år är det i allt 19 grenar, där de mer ”kända” är:

1. Badminton
2. Basket
3. Bordtennis
4. Brottning
5. Curling
6. Gymnastik
7. Inomhusfotboll
8. Ishockey
9. Konståkning
10. Längskidor
11. Skidskytte
12. Skridsko
13. Snowboard
14. Volleyboll

Och några av de något mer “exotiska” grenarna i svenska öron, med flera olika distanser i varje gren, inklusive stafett, är...:

15. Snöskolöpning.
16. Snöskoskytte – som skidskytte, bara med snösko istället...
17. Hundslädekörning, dock den moderna canadensiska varianten, med bara 4-5 hundar och en nätt liten släde. Inte den mycket tuffare grönländska varianten alltså; med stora, hemmagjorda ”fångstslädar” och minimum 12 hundar.

De allra viktigaste grenarna, som verkligen skiljer AWG från andra sportevent, är dock gren nummer 18 och 19: ”Inuit spel” och ”Dene spel”. Det är grupperingar av traditionella sportsgrenar från Inuit- respektive Denekulturen (Dene - arktiska indianer i Canada och USA).

Under dessa två kategorier räknas en hel drös grenar, som alla avhålls under AWG. Det är inte hellätt att beskriva dessa grenar med få ord, men jag ska försöka.

Under benämningen Inuit spel ingår följande 11 grenar (och här har jag tagit mig friheten att själv översätta grenarnas namn):

* Armkrok: Som fingerkrok, bara med armarna istället, samtidigt som man sittande på golvet håller fast i sin motståndares ankel. Se foto nedan:



* En-fots högspark: Man ska med en fot klara av att sparka till en ”minisäl” (ett litet knyte av tyg eller en pinne, som symboliserar en säl eller ett sälben) upphängt HÖGT upp i ett snöre, och landa med balancen i behåll.

* Två-fots högspark: Som med en fot, bara att man nu ska sparka med båda fötterna. Benen ska under hela hoppet och landningen hållas parallella. Se foto till höger; det är alltså inte direkt några småhopp vi pratar om. På fotot kan man ju inte ens se hela höjden.

* Enhandsspark: Som grenarna nämda ovan, bara att nu ska man bära hela kroppen på en hand, hitta balansen och röra vid ”sälen” med den andra handen.

* Alaska högspark: Som de övriga sparksgrenarna, men nu ska deltagaren stå på en arm och sparka med en fot.

* Knoghoppning: Man hoppar runt på sina knogar och tår så länge man bara orkar...

* Flygplan (Airplane): 4 personer bär den tävlande, som håller sina armar och ben rakt ut, som ett flygplan. Den som klarar att bli buren längst vinner.

* ”Huvuddragning”: De två tävlanden ligger på golvet, ansikte mot ansikte. Ett band dras över deras huvuden; som ett svettband som spänns över dem bägge två. Tricket är sedan att ta sig upp i armhävningsställning, med bara händer och fötter i golvet, och sedan dra sin motståndare över en linje.

* Knähopp: Man ska sitta på sina hälar, ta sats och hoppa så långt man bara kan, för att sedan landa i samma position igen.

* Trehopp: Kunde ju tros vara tresteg, men inte riktigt ändå... Stående på golvet, eller med springande start (valfritt) ska deltagaren komma så långt som möjligt med tre hopp, där fötterna aldrig får vara längre än en axelbredd isär.

* Slädhoppning: Deltagaren hoppar jämfota över 10 hundslädar som står parallellt. När han/hon kommer till änden av dem vänder denne och hoppasr tillbaka. Så forsätter deltagaren till någon av slädarna flyttar sig eller deltagaren på något sätt tappar balansen.

Utmärkande för de inuitiska grenarna är inte bara att de kräver hög smärttröskel, en stor dos teknik, enormt med seghet och explosiva muskler. Det är också grenar där man sätter stor vikt på att hjälpa varandra. Deltagarna förväntas - och gör det verkligen också - t.ex att ge sina motståndare tekniska råd under själva kampen!

Det har så klart sin helt naturliga förklaring. Förr levde man ju i små grupper, och för allas överlevnad var det viktigt att alla kunde prestera bäst möjligt. Färdigheterna man fick genom att utöva dessa sportsgrenar, kunde man självklart också använda när man var ute med kajaken för att fånga säl osv, därför hjälpte motståndarna varandra med goda råd, och så alltså än idag.


I gruppen Dene spel ingår bara 5 grenar (och igen; det är mina egna översättningar som gäller):


  • Fingerkrok

  • Pinndragning: De tävlanden får 3 försök att dra en inoljad träpinne ur motståndarens hand. Pinnen måste hela tiden hållas horisontellt.

  • Pålputtning: Två 4-mannalag håller i var sin ände av en påle och försöker putta ut motståndarlaget ur ringen de står i. Man måste hålla pålen i höjd med området mellan axlar och höfter. Man måste även trycka framåt hela tiden, utan att släppa eller flytta greppet längre fram/ned på pålen. Bäst av tre vinner.

  • Snöorm..?!? (Snowsnake): Omvänd spjutkastning kan man kanske kalla denna gren. Med ett underarmskast, ska man få ett spjut att glida så långt som möjligt på snön. (Se foto nedan.)

  • Handlek: Detta är för mig en riktigt förvirrande ”sport”. Två 4-mannalag sitter på golvet mitt emot varandra, med en filt över deras knän. Någon i det ena laget håller i en liten ”sak” i sina händer, sedan gäller det för det andra lagat att gissa vem det är som håller den. Det gäller alltså att luras mest möjligt. Det hela ackompanjeras med traditionell trummusik och en form av sittande ”dans”.



När jag jobbade med AWG i Nuuk 2002, så var jag bland annat med att arrangera pinndragningstävlingen och handleken. Jag tog också en hel del kort. Dessa ligger dock, som jag förklarade i mitt tidigare AWG-inlägg, hemhemma i Sverige, men tillsvidare får fotona ovan duga, från
AWG Nuuk 2002’s officiella hemsida.



Till Holger, ”Helgens Aaju”:

Det har varit mycket balanserande på ”snöflak” i helgen. De stunder vi nu kunnat vara ute pga av kylan (-18-20 C + vind) som bet Aaju rejält i kinden.

lördag, mars 08, 2008

Mer personligt än så blir det nog inte här…

Idag är det Internationella Kvinnodagen och Aaju och jag hade tänkt oss ner till kulturhuset Katuaq, där det alltid brukar vara arrangemang en dag som denna. En dunderchans för att få ”rastat av” en springglad son med andra ord. *hihi* Och det samtidigt som jag kanske skulle kunna ”samla på mig” lite nya foton till kommande inlägg.

Men till årets Kvinnodag var det visst någon som kommit på att de skulle hitta på än mer än vanligt. Det var både teater med idel kända grönländska skådespelerskor och koncert med tre av landets främsta sångerskor under dagen. Med andra ord var det entré som gällde bara för att komma in i själva foajén i Katuaq idag, och det kändes onödigt med en Aaju som lika väl kan få för sig att han vill gå ut igen efter 5 minuter. *hmm..*

Istället blev det att stanna hemma, trots strålande sol (dock -18 C). Jag hade ett par timmars jobb att göra (korrekturläsning, vilket jag – kalla mig tokig – ÄLSKAR! :-) ), sedan började jag så smått att städa. Men så plötligt beslöt jag mig bara för att släppa allt och bara slappa istället, och verkligen bara göra vad som föll mig in resten av dagen. Inte skriva brev/e-mails till folk bara för att göra dem glada och inte baka bullar till Aajus gamla dagmamma för att göra henne glad och ja, vem vet allt jag hade tänkt göra just idag, för andra än mig själv.

Jag fick surfat, lekt med Aaju och pratat i telefon (ovanligt för att vara mig!) osv. Jag fick dock inte ”avverkat” mina verkliga passioner: Böcker var jag konstigt nog inte på humör för och mitt piano står ju i Sverige. Men kanske blir det att irritera grannen och dra upp volymen på förstärkaren och spela lite bas senare i kväll. Eller gitarr, och försöka mig på att sjunga/vråla också. Sånt har det inte blivit för mycket av de senaste åren tyvär. (Till grannens stora glädje kanske...?! *hihi*)

Hur mycket jag än njöt av dagen idag, så kom jag dock i lite dystra tankar. Jag hade en släng av dem redan förra helgen. Jag är en ganska ”hård” tjej. Inte känslokall på något sätt, men väldigt mycket realist som inte direkt sörjer med stora tårar. Jag är verkligen fixaren när kriserna inträffar. Men även jag har mina små stunder.

Det var för inte så länge sedan ett halvår sedan den viktigaste kvinnan i mitt liv gick bort, 54 år gammal. Jag var en riktig ”mammas flicka”. Jag observerade och tog efter henne i allt. Hur jag sköter mitt hem idag; hur jag diskar, hur jag hänger tvätt, hur jag lagar mat och bakar osv; allt det kommer från henne. Jag beundrar henne för så mycket och få är nog så stolt över sin mamma, ja över sina föräldrar, som jag är.

Förra helgen, och igen idag kände jag dock en sådan saknad av henne. De jobbiga minnena från sjukhuset dök upp. De jobbiga minnena då man satt här på andra sidan Atlanten, väntandes på det oundvikliga telefonsamtalet. De jobbiga minnena av att känna att man svek henne den sista tiden. De sista åren. Man var inte där för henne och familjen i övrigt osv. Och det, även om man mycket väl vet att man gjorde sitt bästa, och hade hennes fulla stöd.

Jag är verkligen en person som helt naturligt fokuserar på de positiva i liknande situationer. Verkligen. Men liksom även solen har sina fläckar, har även jag mina stunder. Och när jag har dessa stunder kommer också ilskan. Frustrationerna. Ensamheten. Och därmed än mer sorg.

Då kommer tankar som: Jag lever ett liv, jag har en vardag som jag inte delar med några av mina nära & kära. Jo, min son, min ”nya” lilla familj så klart. Men ingen annan. Herre jösses; det är inte ens någon i min familj som (av diverse fullt förståeliga orsaker) har sett min trappuppgång, affären där jag handlar min mat, mitt jobb, min sons dagis, parkbänken där vi brukar hålla picknick om sommaren osv. Det får en att känna sig ensam. Men det är väl en del av livet i "exil".

När jag har deppiga stunder, kommer bara allt på en gång. Fast som tur är har jag, liksom min son, världens kortaste minne vad sånt angår. Jag ändrar humör på sekunden, så snart jag kommer i tankarna om något annat. Och lika fort har jag glömt allt vad jag var deppig för, och att jag överhuvudtaget var deppig. Sådan är jag! *hihi*

Dax att spela lite elbas tror jag ändå. Börjar lite lungt med Nick Cave, och trappar upp därifrån tror jag. Så kan jag lova att jag snart är på det mest strålande humör igen!! :-)


Hoppas ni alla haft en bra Kvinnodag; oberoende om ni är män, kvinnor, killar eller tjejer!

Till Holger, ”Gårdagens Aaju” & till er andra, lite roliga foton:



Igår, efter jobb & dagis, var Aaju och jag på snövallsbestigning. Ser ni den lille krabaten, strax till höger om takåsarna?


Aaju kunde vara ”stark” på toppen också. *hihi*
Och visst är det skönt att solen är tillbaka med besked. Upp kl 7 och ner kl 18, så de sista strålarna lös Aaju lite i ögonen där på toppen, vilket dock inte riktigt syns på detta foto. Om en månad är det närmare kl 6 och kl 21 som gäller. Underbart!


”Mamma, jag vill gunga, mamma, mamma...!”
Fast "klätterställningskojan" i bakgrunden verkar ju vara lagom hög för att oviga mamma också ska kunna komma "upp" i den. *haha*


Grönländska barns ”2:a hem” ligger uppe på hustaken. Om vintrarna går det väl an, men man får alltså smått svindel ibland, när de hoppas från tak till tak när det är barmark. Aaju har turligt nog ännu inte kommit på dessa "flytta hemifrån"-tankar, men det kommer nog. *hjälp*

Och ja, de söta barnen vinkar åt mig... ;-)

fredag, mars 07, 2008

En extra svacka för den modeoberoende

Veckans fredagstema bland oss i "bloggruppen" är favoritplagg, phuhu....

Ja, till saken är att just nu har jag inget större intresse av kläder. Något stort intresse har jag i och för sig aldrig haft, men just nu så är det mer eller mindre bara att ha kläder på kroppen som gäller. De ska vara hela, rena och varma nog för den kalla vintern, och det är det. Tråkigt men sant.

I vanliga fall tycker jag nog om att ha lite småkul kläder. Även om jag, lite emot min vilja, tänker hopplöst mycket på att saker och ting ska vara praktiska oxå, och det ska kunna hålla i lång tid osv. Stilen jag oftast önskar att ha är dock normalt lite kombination ”sportiga kläder” (jeans och luvtröja typ) och färgtillpiffande ”hippiekläder” (som man med lite tur kan hitta på Indiska eller 2:nd hand t.ex).

Fast shoppa kläder; nja, det ska till ett speciellt humör, som inte direkt infinner sig så ofta. Så för mig blir alla inköp avklarade på bara några få, korta koncentrerade shoppingturer – som å andra sidan kan vara nog så kul. Övriga klädshoppingturer (som dock är ytterst få sedan jag flyttade hit till Grönland, där man inte direkt kan gå runt och ”ströshoppa”, då affärerna är så få), ja övriga turer brukar mest vara pest; då man blir dragen av syskon och kompisar, till den ena efter den andra affären. Ska man ”skojshoppa”, så är det inte kläder jag går efter direkt, kan man väl säga. :-)

Till saken hör nämligen att jag aldrig har haft de samma storlekar som mina medshoppare. Även de perioder då jag varit smal, har mina proportioner varit helt andra, än dem som klädkedjorna tycks ha kläder åt; smått kort (154cm) och framtung (ingen storlek nämns, men inte är det direkt dem man kan köpa på H&M direkt...) typ...

Senaste åren har också en viss övervikt gjort sig gällande. Och speciellt senaste dryga halvåret, med alla dess tråkigheter – ja, ni bloggläsare vet nog; min mammas (och mormors) bortgång, samt ett par rejäla förhållandekriser (inte så mycket nämda här dock), som kan dra vem som helst i sank. Jag har dock alltid lyckats ta mig igenom livskriser, med humöret och hoppet i hyfsat behåll. Men min ”drog” i de situationerna har ju också alltid varit maten. En tröstätare, är vad jag är.

10 kg säger vågen. 10 kg har veckor av oro, månader av sorg och stunder av ilska kostat mig sedan mitten av sommaren (2007). 10 kg. Vem har då några hippa, chicka favoritplagg att ta fram? Och då i kombination med en isande kall vinter. Nej, shoppingplanerna är lagda på hyllan ett tag, vill jag lova.

Min räddning har istället deffinitivt varit firmafleecen jag fick för ett par månader sedan. Ett par jeans, en svart topp och min gråa fleecejacka; det har varit stassen – min urtråkiga sådanna - de flesta dagar senaste tiden.


Lägg där till en ulltröja, skidbyxor, ett par vantar eller två, halskrage (1 eller 2), mössa, vindjacka och känger, när det är dax att gå ut. Ingen risk att jag känner mig för snygg inte, men väl så bekväm...! :-)

Här är fleecen. Jag är dock inte en av de huvudlösa modellerna (det är ett firmafoto, så jag lät dem vara lite anonyma ;-) ):




Trevlig helg på er allihop! Men jo, visst kommer jag även att skriva inlägg i helgen, så vi höres säkert igen om ni vill. *hihi*

Kom ihåg att jag mer än gärna tar emot och svarar på kommentarer och hälsningar här i bloggen också. Klicka bara på kommentar-länken här nedanför, och skriv! :-)

torsdag, mars 06, 2008

AWG - Arktis egna OS

På söndag drar det igång igen; Arctic Winter Games (AWG) – OS för länderna i Arktis, som hålls vartannat år. Det är stort, det är kul och det är bara totalt underbart. Eller ja, det är ord från en nostalgisk AWG-arbetare, från spelen i Nuuk 2002 som skriver. Nu när det drar igång, så sitter man ju på avstånd, och kan bara läsa om resultaten i tidningen, och det är ju inte riktigt samma sak!

AWG var något som startade i 1970, i canadensiska Yellowknife. Då med deltagare från Alaska, Yukon och Northwest Territories. Ja, för det är inte riktigt länder som deltar i spelen, utan det är mer nationer och grupper av ursprungsbefolkningar.


Nu, 38 år senare, är det dax för de 20:e spelen. Och man har återigen återvänt till där det hela började. För 5:e gången hålls nämligen spelen i Yellowknife. Nu med deltagare från inte mindre än 9 ”länder”: Alaska (USA), Alberta North (Canada), Grönland, Northwest Territories (Canada), Nunavut (Canada), Nunavik-Northern Quebec (Canada), Yukon (Canada), Yamal (Ryssland) och Sápmi (Sameland – Norge, Sverige, Finland och Ryssland).

Dessa "banderoller" hängde länge i idrottshallen Innusivik, efter att spelen avhållts här i Nuuk 2002. Elden var Nuukspelens logo och renen "Tuttu" (betyder "ren" på grönländska) var maskoten.

Många av dessa har varit med i spelen i många år, även om Ryssland brukar delta med lite olika nationer från år till år. Sápmi är däremot ganska nya, och deltar i år för tredje gången. De var alltså inte med när jag jobbade för AWG i 2002, men jag ser fram emot att spelen återigen kommer till Nuuk om ett par år, så att jag kan heja lite extra på dem oxå! :-)

Spelen har en kulturell del och en sportslig. Då jag den gången arbetade som scentekniker på Grönlands kulturhus (många gånger
nämnda Katuaq – huset så många av ni läsare gillade, som ni kanske kommer ihåg ;-) ), jobbade jag så klart mest med den kulturella delen, när spelen hölls här i stan. Bland annat var jag delvis med att organisera invigning och avslutning. Men min främsta uppgift var ändå att förbereda och genomföra de stora galaföreställningarna, som hölls varje kväll under spelens gång och direktsändes på TV.

Varje dag skulle vi sätta upp ett nytt show; nya artister, ny rekvisita, nya soundchecks och nya generalrepetitioner. Allt det samtidigt som huset i övrigt var fullt av aktiviteter. Jag var ”bara” assistent till ansvarlig ljudtekniker, vilket innebar att jag dels skulle ha koll på allt inför galaföreställningarna, samtidigt som jag ensam hade ansvar för allt ljudrellaterat (och en del annat) som hände i resten av huset under dagarna, vilket inte var lite...

Tror aldrig jag har sprungit så mycket i hela mitt liv. Eller arbetat så långa dagar för den delen, i så många dagar i rad. Jag var förste man (kvinna) på jobbet, när jag stängde av larmet omkring kl 05-06 om morgonen. Och tillsammans med min ”mester” (ljudteknikern) var jag med och slog på larmet igen omkring kl 01 på natten. Någon dag blev det än senare.

Men klagar jag? Nej, det var nämligen deffinitivt det roligaste jag gjort, arbetsrelaterat, någonsin!! :-)

Så otroligt många möten med spännande människor och kulturer & kulturella uppvisningar – av ”vanliga” amerikaner & ryssar, men kanske främst av representanter från olika indianstammar och inuitgrupper från både Canada, USA och Ryssland. Då hade jag ju bara varit här ett år, och allt med inuitisk kultur kändes därmed mycket nytt & spännande. Det var också så otroligt många man kunde hjälpa och ge en oförglömlig upplevelse - både de lokala, idrottsfolket, kulturdelegationerna och pressen – vilket ju alltid känns så kul.


Sportsgrenarna, som vi också huserade ett par av i kulturhuset, är också av en speciell kombination av, för oss svenskar, traditionella grenar och andra mycket mer exotiska grenar... Jag kommer deffinitivt att skriva mer om det en annan dag. :-)

Den som inte kan vänta, kan läsa mer på AWG 2008’s officiella hemsida,
http://www.awg2008.ca, eller på själva AWG’s, lite omodernare hemsida http://www.awg.ca.

Alla mina foton från AWG i Nuuk 2002, ligger tyvär i ett fotoalbum hemma i Sverige (jag flyttade nämligen hemhem till Sverige ett år där i 2002-03 och det var oxå innan jag fick en digital kamera, så...), men turligt nog kunde jag hitta följande foton på Nuukspelens officiella hemsida,
http://www.awg.gl:


Invigningen hölls i den då nybyggda idrottshallen Innusivik (som jag skrev om i söndags).


Hela grönländska befolkningen, och alla som var i Nuuk under spelen, ”förälskade sig” i ryska provinsen Chukotkas kulturdelegation; en grupp unga tjejer och killar som bara var helt fantastiska till sång, musik, dans och akrobatik.


Strupsångare från Nunavut och Nunavik (Canada) (eller var det Nunavut och Alaska, nu blev jag plötsligt osäker). Just denna gamla inuitiska traditionen ser man faktiskt ytterst sällan här i Grönland, men det är stort bland både ryska och amerikanska inuiter. Just detta fotot är taget under presentationen av resultaten av spelens konst-workshop, en presentation med diverse musikunderhållning, som jag var ansvarlig ljudtekniker för.

Och nedan ser ni ett par av alstren som visades på denna presentation – modern konst på sälskinn. Dessa hänger nu i idrottshallen Innussivik, där jag själv tagit dessa foton:





Till Holger:

Gårdagens Aaju: För ovanlighetens skull somnade Aaju i mammas säng igår. Vilket ju var lite tur, eftersom han fick magsjuka under natten och var uppe och spydde ett par gånger. Stackars liten.


Dagens Aaju: Det blev att stanna hemma från jobb & dagis idag, vilket Aaju utnyttjade mest till att sova, men han hade även lite energi till att spela (pedagogiskt) dataspel. :-)









Dagens utsikt från balkongen: Nej, vi har allt inte så mycket snö vi inte... ;-)


PS: Jag hoppas ni alla håller tummarna för många medaljer till Grönland de kommande dagarna. Och inte att förglömma; the Hodgson Trophy...! Jag ska nog hålla er uppdaterade! *hihi* :-)

tisdag, mars 04, 2008

Grönland runt: Nordgrönland

I går fick jag här på bloggen en fråga om priser på biljetter till Grönland. Jag svarade denne person direkt i kommentarerna till det inlägg där han/hon först frågat, nämligen detta.

Jag har genom åren fungerat ”turistinformation & resebyrå” för många resenärer. Både för bekanta, bekantas bekanta och helt okända, liksom det både har handlat om hjälp inför en resa, som under en redan påstartad resa. Främst har det varit för icke dansk-talande skandinaver, men också danskar och en hel drös andra nationaliteter. Och tänka sig; jag tycker det är lika roligt varje gång jag får en förfrågan, och försöker alltid göra mitt bästa!

I den anledningen tänkte jag det kanske var tid till lite ”turistinformation” här på bloggen. Information som så klart också kan användas som generell allmänbildning, och på inget sätt är bara för kommande Grönlandsresenärer,


Min egna översättelse och tillpassning av kartan från
www.greenland.com. Klicka på kartan för att se den i större format. (PS: Sorry, för att jag råkade kapa av lite av sydspetsen och stava Disko med c (vilket det stavas med på engelska, men inte på svenska)... :-) )

Till att börja med tänkte jag mig en liten ”serie” om Grönlands olika landsdelar. Normalt pratar man om Öst- och Västgrönland, där öst skiljer sig markant i kultur och språk från väst, då öst i många år levt isolerade från både Västgrönland och resten av världen. Västgrönland kan sedan delas in i Syd-, Mitt- och Nordgrönland, där Nordgrönland kan uppdelas ytterligare, til (igen) Nordgrönland och Diskobukten. Blev det för rörigt? Det är i alla fall de delar av Grönland jag tänkt att presentera här de närmsta par veckorna, i följande ordning; Nord, Disko, Mitt, Syd och Öst.


Nordgrönland


Min helt egenhändigt ihopknåpade karta; favorit i repris... ;-) Klicka på den för att se den i större format.

Nordgrönland är ett stort och mycket glesbefolkat område, som för resebyråerna sträcker sig från området strax söder om Upernavik, på mitten av den grönländska västkusten, helt upp till det allra nordligaste Grönland och det mytomspunna Qaanaaq/Thule. På plats här i Grönland talar man dock som oftast om Nordgrönland som något som startar redan en bit norr om Sisimiut, ett område som jag här i bloggen (liksom alla resebyråer) valt att presentera separat som Discobukten, vilket iofs också är ett begrepp som används här för städerna som ligger i bukten eller på den stora ön Disco.

De två städerna i den reducerade varianten av Nordgrönland är mycket små. Ja, de skulle utan tvekan kallas mindre samhällen i Sverige t.o.m. Upernavik har med sina tillhörande bygder strax under 3000 invånare, varav ca 1200 bor i Upernavik stad. I Qaanaaq med bygder bor det lite drygt 800 personer, varav drygt 600 bor i staden.


Ett ca 50 år gammalt foto föreställande Holgers mormor som ung (i bakgrunden), samt Holgers moster och mamma (längst fram till höger). Mormodern dog tyvärr för ett drygt år sedan, men levde hela sitt liv i den lilla bygden Kullorsuaq. Ett hårt liv, som gjorde att hon såg ut att vara närmare de hundra, trots att hon inte var så mycket mer än 70.

Själv har min grönländska familj starka band till bygden Kullorsuaq (vilket betyder ”Den stora tummen”, pga ett tumformat fjäll i området), mitt imellan dessa två ”städer”, så ocentralt man bara nästan kan komma i världen. Där är båda mina svärföräldrar uppväxta och levde de första ca 20 åren av sina liv. Smått isolerade från allt vad omvärld heter; dels av avtsånden till närmsta grannen och dels av isen som ligger fast hela perioden november-juni, med bara 4 månader hyfsat isfritt om året (något som dock ändras mer och mer pga klimatförändringarna).


I Nordgrönland har man stora möjligheter för att se det som de stora äventyrarna Knud Rasmussen och Robert Peary (förste mannen på Nordpolen) m.fl. skrev om för över hundra år sedan, då ”västlänningar” så sakterliga började nå området. Här skiner solen non-stop i upp till drygt 4 månader om året och är helt frånvarande i lika lång tid under vinterhalvåret. Livet fortgår också på många sätt som det gjorde förr, innan landet koloniserades, där god jakt och fiske fortfarande är det avgörande för att man ska kunna livnära sig.

Även om man numera har fasta boplatser, så hör jagtresor på flera veckor, med hundsläde eller små båtar, därför fortfarande till vardagen. Fångsdjuren är många; främst sälar, valar och fåglar, men även isbjörnar och valrossar. Och man jagar på många ställen fortfarande uteslutande med traditionella metoder; med kajak eller hundsläde (på havsisen), beroende på säsong, samt med hemmagjorda harpuner t.ex. Det är också vanligt att använda gevär och liknande, samt små jollar, men det är alltså inga stora fiskebåtar eller liknande vi talar om. Inte alls.

Med detta sagt står det därmed klart att detta är ett av de områden i Grönland som kommer att drabbas hårdast av de kommande klimatförändringarna, som faktiskt redan är över oss. Det moderna Grönland spås ironiskt nog att vinna på det varmare klimatet, men vissa biologiska system samt det traditionella livet som fångare – kombinerad jägare och fiskare – går en dyster framtid till mötes i och med att isen och fångstdjurern drar sig tillbaka.

Antalet turister i Nordgrönland är begränsat. Kanske främst då det ligger så avskilt och är svårt & dyrt att nå. Utöver flyg med Air Greenland, kan man om sommaren komma till området med kryssningskepp. Som dansk (och amerikansk) medborgare har man också möjlighet att ta ett välbetalt arbete på den amerikanska militärbasen i Thule.


Populära mål är annars bygden Siorapaluk, som är världens nordligaste, fasta boplats. Många fågelintresserade drömmer också om att resa till Upernavik för att se de stora fågelkolonier som staden är känd för.


Under senaste besöket i Nordgrönland pajade kameran, men här är iaf ett foto på Upernaviks museum och stadens kyrka, taget av Holger.


Tillslut, till Holger:

Gårdagens Aaju: Lite tur i oturen fick Aaju inget lördagsgodis i lördags, så det blev både Kinderägg och Hubba Bubba på en måndag istället, som han här visar upp.

Dagens Aaju: Med snabba steg flyr Aaju från mamma. Snöstormen berör honom inte. Och grannen, ja han är igång med att bygga en megasnögrotta.


måndag, mars 03, 2008

Många vinteraktiviteter passerar revy på 10 minuter

Även om Nuuk är landets största stad (ca 15.000 av landets 56.000 invånare bor här), så är utbudet på ”arrangerade” fritidsaktiviteter begränsat. Fast det är deffinitivt större än i de andra orterna här i landet, och troligtvis större än många 15.000-personersstäder i Sverige oxå (om de ens kallas städer där).

Ville man göra något inomhus förr, var det bio i kulturhuset (öppnade 1997) eller bowling (öppnade ca 1999) som gällde. För ett par år sedan stängde man dock bowlinghallen, men då hade staden å andra sidan fått sin oerhört populära simhall istället.

Och så var det ju det där med utomhusaktiviteter. Vi har ju den oändliga naturen runt hörnet, så möjligheterna är många, speciellt för den påhittige. Och det trots att de grönländska slädhundarna inte får hållas här söder om polcirkeln.

Jag ställde mig stilla på en och samma, ganska öde plats och detta var vad jag såg av aktiviteter på bara 5-10 minuter, en helt vanlig vintersöndag:



Man kan gå på längdskidor. Nuuk skidklubb har ett ca 10 km långt spår (längden beror på snötillgången), som man flitigt underhåller.


Och alpint. Den som tittar noga kan se två skidlifter och tre pister på detta foto; en grön, en röd och en svart. Den ena pisten är t.o.m godkänd för internationella skidtävlingar av FIS (Fédération Internationale de Ski – Internationella Skidförbundet).


Köra scooter kan man såklart oxå. Alltid roligt!


Paragliding är väldigt populärt i Nuuk, och därifrån är ju inte steget långt till para-skiing, som ses på fotot. Det ser väldigt roligt ut, måste jag säga! Har aldrig testat själv dock. Tror nog jag måste bli bättre till att gå på vanliga skidor först... ;-)



Några ski-paragliders - dem som skjuter iväg ut i luften, stående på skidor, tillskillnad från para-skiers (fotot), som bara får upp farten och hoppar med hjälp av skärmen - har jag dock inte sett här ännu.


Eller varför inte ta sig en tur med snöskorna? Snöskolopp är en av grenarna i Arctic Winter Games (AWG) - OS för länderna i Arktis (återkommer till AWG här i bloggen om några dagar...). :-)

Jag valde att flytta mig några hundra meter, och kunde där skåda följande smått ”omöjliga” utomhusaktiviteter:


Löpträning i -16 C och snöyra, anyone??


Eller kanske en tur på världens nordligaste gräsgolfbana *)? Eller ja, kanske ska lite av snön smälta undan först... Men man kan iaf se klubbhuset. Alltids något! :-)

Sedan finns det så klart en hel massa andra aktiviteter, som dock ingen pysslade just där jag var; som att gå promenader, bygga tunnlar i snön, åka pulka, sparka fotboll (går i alla väder), hoppa mellan taken (barnens favvis), eller mellan isflaken för den delen, osv.

Att bygga snögubbar är dock ofta ingen större idé här, eftersom kylan gör att snön inte är så ”kramig”. Gå på skridskor kan man också, men de stora snömängderna är ett problem. Vår närmsta granne, utomhusrinken finns ju, men den tycks tyvär inte vara öppen varje år.

När väl snön smält blir så klart en hel massa andra aktiviteter möjliga. Mer om dem en annan gång... ;-)


PS Holger: Det blir ingen ”Gårdagens Aaju” i detta inlägg, då jag ju visade ”Dagens Aaju” i lördagens och söndagens inlägg! :-)

*) Gräs, i motsatt till ett par golfbanor på is och på grus, som samtliga ligger längre norrut och i Grönland så klart! :-)

söndag, mars 02, 2008

När Aaju (nästan) välte en båt värd miljonen...

Idag var inte min bästa ”ensam mamma”-dag. Eller jo, det mesta av dagen har gått lysande; våffelbak, och ritande osv. Men det var en riktigt dålig halvtimma oxå. En halvtimma som nog hörde till de sämsta i sonens och mitt snart 4 år långa ”förhållande”. En sådan halvtimme som får en att ha dåligt samvete och känna sig som världens sämsta mamma i flera timmar efteråt.

Lillkillen och jag skulle gå till den stora idrottshallen, Inussivik, där massor av affärer och andra företag höll till. En liten 2-dagars minimässa kan man väl säga, med allt möjligt; kläder, hemelektronik, djurartiklar, möbler, diverse fordon osv.

Så långt allt hyfsat ok. Visst, Aaju gick ifrån mig ett par gånger, men bara några meter. Och ja, han kom till att pilla ”sönder” något som liknade en modern spinnrock... Men helt illa gick det inte förrän några andra föräldrar lät sina barn hoppa och leka i en på dragkärra uppställd båt för sisådär miljonen.

Man fick gå ombord på båten om man avtalade med utställarna först, men barn fick bara komma in i själva båten tillsammans med en vuxen. Men just som vi skulle till att gå från båtarna kom så dessa två familjer som tydligen inte alls kunde läsa.

När barnen, påhejade av föräldrarna på golvet, fick hoppa runt, klättra ut längs relingen – dvs en smal kant flera meter från golvet – osv, så ville så klart min mycket mindre kille oxå. Och proppar i öronen fick han visst samtidigt, för inte lyssnade han på sin mamma inte.

Jag ville ju gärna ha min kille med mig hem i ett stycke och dessutom slippa betala för ett styck vält lyxåk, så det var bara att vara ihärdig och vinna kampen. Och sedan gå genom ”folkmassorna” (varav många bekanta) med en gapande och skrikande son som ville upp i båten igen! Sedan blev det en sur promenad hem, under protest från den lilles sida.

Fy, vad känner man sig usch, usch vid sådana tillfällen. Ville bara sjunka genom jorden. Och gudarna ska veta att jag drömde att jag just då kunde rota fram de där supermammaegenskaperna, med vilka man kan lösa liknande situationer på ett diskret sätt, samtidigt som barnet förstår att så får man altså inte göra. Men ibland kan man bara inte... *suck*

Nu har jag lite dåligt samvete. Kanske överreagerade jag trots allt...?!


Dagens Aaju: Mammas lills ängel igång med att steka våfflor. Eller kanske var det mest smetsmakning ändå... ;-)


Stadens största idrottshall, Inussivik. En hall som vållat kommunen en del problem genom åren, då den slogs upp på lite väl kort tid. Har det inte varit taket som läckt, så har det varit spikar som kommit upp ur golvet osv.

Själv gjorde jag akustikberäkningar inför färdigställandet, vilket visade på riktiga skräcktal vad gäller eko, men inte reagerade kommunen för det. Jag var sedan med och monterade upp både ljud- och ljusanlägg, inför öppnandet i mars 2002. Sedan dess har vi dock inte haft något nära förhållande, Inussivik & jag... *hihi*


Det var många utställare; som här stadens mattspecialist...
Och titta upp; det är jag som skruvat ihop de där stora metallramperna som hänger i taket, med strålkastare och högtalare (alltså inte ljusrören som lyser på fotona, utan belysningen för konserter och liknande). Kanske är det någon som blir imponerad... *haha* (Som om... ;-) )


Det gick helt klart att storfynda. Om man hade tid och ro till det, vill säga.


Här på detta isbjörnsskinn hittade jag iaf en liten present som jag köpte – klassiskt grönländskt handarbete av diverse ben, klor och stenar. Jag säger dock inte vad jag köpte och till vem, då det ju förstör överraskningen.
Det var medan jag betalade denna sak som spinnrocken ”pajade” (ett gummiband som låg runt hjulet ramlade av, så det gick att fixa igen, men ändå)...


Man kunde se både båtar, 4-hjulingar, snöscootrar och bilar på mässan.


Och här är den berömda båten - utställningens största - innan det spårade ur...
Så långt upp fick man gå, men inte längre. Vilket Aaju också snällt följde och kom tillbaka ner till mig, bara för att sedan klättra upp igen, när de andra barnen kom... *suck*