fredag, augusti 28, 2009

Förändring

Om det är någon som undrar, så kan jag härmed bevisa att sonen har växt ett par centimeter de senaste åren. Fotona nedan är från samma klätterställning, tagna den 24:e och den 26:e augusti 2006 respektive 2009. Tänk att om bara ett par veckor blir han fem år. Det är stooort! :-)










torsdag, augusti 27, 2009

Utsikter


Stackars barn som måste leka med denna utsikt. ;-)

Det är lustigt hur det alltid tycks hopa ihop sig. Det kan gå halvår och kanske rent av år mellan gångerna jag möter andra svenskar här hemma omkring, och så plötsligt så möter man flera på rad. Igår var det ju den svenske bloggläsaren i affären och idag satt jag i ett 3-timmars möte med tre svenskar och pratade om geoenergi.

Jag fick aldrig tagit något kort på utsikten från där vi satt och höll mötet, men om inte persiennerna hade varit nere, så hade det sett fantastiskt ut kan jag väl avslöja för er, inte direkt överraskade, trogna bloggläsare. ;-)

Några andra utsikter som jag dock fotade i förrgår är dessa:


Utsikten åt öst, ut genom stooora fönster, från kurslokalerna på Hotel Hans Egede. För ja, det har jag glömt att skriva; jag var på kurs tisdag-onsdag denna veckan. Och ja, nu märks det att jag aldrig har haft annat än sommarjobb i Sverige, för jag har ingen aning om vad det heter på svenska, men kursen handlade om de, låt oss kalla det utvecklingssamtal man bör hålla med sina anställda varje år (som på svenska heter?). Bergen i fotots bakgrund ligger vid strandkanten (det går en vik in, som inte syns på fotot) och har en höjd på omkring 800 respektive dryga 1200 meter över havet.


Utsikten åt väst, också detta ut genom stooora fönster, från kurslokalerna: Nuuks absoluta centrum, med den nybyggda bankbyggnaden, det kommande nybyggeriet (där det nyligen nedrivna posthuset låg förr) och stans största mataffär (den blå byggnaden), som ligger 5 minuters långsam promenad från vårt hem (10-15 minuter från vårt kommande).


Ett väldigt snabbt tillfixat panorama över centrum, med nya tele-posthuset till vänster, via nya banken höger om mitten och mataffären helt tilhöger. I bakgrunden ses havet/fjordsmynningen. Klicka på fotot för att se det i större format.

Tisdag kväll klättrade vi också upp till Hans Egede-statyn, gjord som avbild av prästen som grundade staden år 1728 (och som givit namn åt hotellet). Nedan kan ni se vad vi såg därifrån:


Åt norr. Ganska så exakt mitt i detta foto ligger huset vi har köpt (det syns dock inte på fotot).


Mot nordost, med världens minsta domkyrka i fokus.


Österut, mot vårt hyreshus långt bort i fjärran (läs några hundra meter ;-) ).


Något mer åt sydost, mot centrum.


Söderut!


Utsikten under strandpromenaden. Och ja, det är två kajaker i vattnet, varav den ena ligger upp och ned. ;-)

onsdag, augusti 26, 2009

En sorg kommer sällan ensam


Här åker pojkvännen iväg för fem veckor i allra nordligaste Nordgrönland.

Man kan väl inte påstå att onsdag den 26:e augusti har varit en specielt upplyftande dag. Det är ju nästan oundgåeligt. Dagen är nämligen årsdagen för min mammas bortgång.

Det är två år sedan nu, och även om jag klarat sorgearbetet bra så är det så klart inte en genom rolig dag, med bara positiva minnen. Och här vill jag också få sagt att detta med att, som jag skriver, "ha klarat sorgearbetet bra" absolut inte är någon form av tävling – i min värld existerar det inte någon tävling i vem som klarar det ”bäst”. Hur man handskas med döden och saknaden gör den ene eller den andre varken bättre eller sämre. Jag är bara funtad så som person att jag kan handskas ganska bra med saknaden – både den definitiva och den pga långa avstånd (vilket väl är varför jag kan bo som jag gör). Det säger dock inget om mina känslor för min mamma, som var och är oerhört starka. Något som det i övrigt inte heller kan tävlas i, och som gör mig så ont när det är någon som gör. Kärlek och sorg kan inte mätas och vi har alla olika sätt att visa, och att inte visa, dessa känslor.

Oj, nu svamlade jag visst iväg, men jo årsdag är det alltså idag. En årsdag som tyvärr också gör mig bitter. Bitter eftersom någon tog ifrån mig den dagen. Dagen då jag fick meddelandet. Dagen som skulle vara med min mamma i fokus. Den dagen blev till rena pannkakan. Ett enda långt bråk om saker jag inte ens minns vad de var och som jag då på inget sätt hade en önskan om att diskutera. Den totala avsaknaden av respekt, för både mamma och mig, gör mig bitter än idag och får mig att sätta frågetecken vid mycket i mitt liv innan den dagen. Det är verkligen tråkigt att det ska vara så, att denna dag också ska förknippas med något sådant. Så skulle det dock tydligen vara. Det är bara att acceptera och leva vidare.

Annat tråkigt med dagen, och då menar jag dagen idag, inte datumet som sådant, är pojkvännens ivägresande. Resan som sådan är superspännande och jag unnar honom verkligen den, men självklart är det lite tråkigt att vara den som får sitta ensam kvar här hemma (om än tillsammans med sonen ;-) ), samtidigt som det känns hårt att inte kunna vara där som stöd pga av det ytterst tråkiga meddelandet han fick per telefon precis innan avfärd. Fast visst ser jag också fram emot att höra historier och se foton från hans fem veckor långa båtfärd med jobbet, mellan diverse små samhällen och bygder i norr, nästan så nära nordpolen som männskligheten lever idag. Platser som otroligt få, utöver de som själva är födda där, får möjligheten att besöka. Jag hade kunnat kompensera det hela med att låta mitt jobb ta mig med till den allra nordligaste staden, Qaanaaq (”nya” Thule) nu i september, men det var en resa jag erbjöd mina två medarbetare istället. Så snäll (läs dum) är jag! ;-)

Det får vara allt här på bloggen för idag. Nu ska jag nämligen ta och sätta tanden i något av all den osunda mat tröstätaren Lullun fick lagt i sin kundvagn idag, på en shoppingtur som jag egentligen inte alls behövde göra (fast då hade jag iofs inte mött den svensk som visade sig vara/ha varit en av mina anonyma läsare här på bloggen. Så inget ont som inte har något gott med sig ;-) ). Over and out!

söndag, augusti 23, 2009

Fredagstema: Min drömdag


Så gott som hela Nuuk på ett foto (klicka på det för att se det i större format).


Då bloggen varit stäng i ett halvår ligger jag som sagt lite efter med fredagstemaskrivandet. Därför tänkte jag, i väntan på att temat drar igång igen i september, skriva lite på ett gammalt tema, från 13:e mars: Min drömdag. Och visst är det passande, eftersom jag precis haft en. :-)

Såhär var den:

Jag vaknade ovanligt tidigt men kände mig ändå riktigt pigg. Eftersom klockan inte var mer kunde jag med det goda samvetet i behåll ligga och dra mig, sova lite till och läsa guideböcker inför stundande semester.

Dryga timmen senare blev det dax att stå upp – fortfarande tidigare än vanligt – äta frukost, starta en tvättmaskin och städa undan lite. Inte för att det är kul, men oj så härligt det känns att komma hem igen sedan. Och när jag var klar var ju dagen fortfarande bara barnet.

Tidig förmiddag var vi alla klara till nya äventyr. Mål ett för dagen var posthuset, där det skulle skickas iväg födelsedags- och bröllopspresenter samt en stor låda (över 17 kg) med begagnade bäbis-/barnkläder och leksaker. Därefter blev det en snabbis på stan för att köpa ytterligare två presenter. Det är inte nödvändigtvis alltid så kul att trixa med sånt, men denna gången gick det smidigt och glädjen är ju sällan så stor som när man får göra någon annan glad. Därför platsar dessa aktiviteter så klart alldeles utmärkt på en drömdag.


Mor och son kramas på klipporna.

Efter dagens snabba shoppingtur bar det av på 1.5 timmas lekande på stranden. +8 C, sol och ganska så vindstilla. Perfekt!


Vi hade inte planerat något i förväg, så det blev att improvisera. På grillbaren hemmagjorda vitlökshamburgare och twister fries, intagna på utsiktsplatsen vid flygplatsen, med 200-grades havsutsikt, fick ”duga”. *mums, mums* (Och nej, sonen var långt ifrån sur. Bara koncentrerad när han öppnade ketchupen. :-) )


Sedan bar det av upp i fjällen. Några hundra meter kom vi upp...


....innan det blev dax att ge oss av ner...


...mot hamnen, där vi hade avtalat ”date” med svärisarna. Fyra timmar på havet blev det till, med mysig fika och omkring 20 stora torskar på kroken.

För att avsluta en perfekt dag, hade man kanske kunnat tänka sig grillning på balkongen, en tur på bio eller något. Fast vi var ganska nöjda med att bara sitta i soffan och äta nybakad barkis, slappa, surfa lite, prata, skratta och slötitta på TV innan sängen kallade. Nio timmar non-stop ute i friska luften tar också ut sin rätt. En uuunderbar dag hur som helst!! :-)

Hoppas er helg har varit lika bra!

fredag, augusti 21, 2009

Mor & son på husjakt


Foto kan ses i större format om du klickar på det.

Sonen och jag har redan tidigare, vid ett par tillfällen, pratat om att vi kanske skulle köpa oss ett hus. Därför tog jag chansen att i tisdags undersöka hans lust till att flytta.

Klockan hann bli över 21 innan vi kom innanför dörrarna där hemma måndag kväll, efter att sonen hade varit på läger i 8 dagar. Inte kunde jag med samvetet i behåll skicka iväg honom på dagis nästa dag då inte. Nej, det fick bli att ta med honom till jobbet – läs; *yippie* mammas spääännande jobb – i några timmar och sedan spendera eftermiddagen i solen.

Och inte bara i solen, utan sonen och jag skulle gå på husjagt. Utan direkt mycket påpushning från min sida, var lillkillen helt med på noterna. Vi skulle hitta ett hus stort nog till bara en liten familj som vår och så skulle det ligga i närheten av en stooor lekplats. Det var lillkillens kriterier. *hihi*

Så vi travade oss iväg:


Först såg vi bara en massa hyreshus, av det samma slag som vi bor i nu (foto på "vårt" hus från 2008). Sedan kom en del myndighetsägda hus, följt av ett grönområde. Mamma visste dock ett ställe där det fanns en stor lekplats, så vi styrde kosan ditåt.


Efter att ha passerat stans ankdam...


...kom vi fram till ett bostadsområde, med inte mindre än tre väggupp på kanske ca 200 meter. Bra, tyckte mamma. Turen hade i långsamt, utforskande tempo tagit ca 15 minuter.


Ett område som i övrigt såg ut såhär på ett foto jag publicerade på bloggen för något år sedan. Kommer ni ihåg detta foto, som så många av er kommenterade på då? (Jag kunde inte hitta orginalet just nu, så detta är en kopia av miniversionen som jag har på Facebook, därav den låga kvalitén.)


I området rådde febril aktivitet. Det är, som granne till kolonihamnen – där som den dansk-norske prästen Hans Egede grundade staden i 1728 – ett gammalt bostadsområde. Nu har det dock blivit poppis att köpa dessa hus och totalrenovera dem (läs, bygga om de ofta små, små och rivningsklara trähusen till, i jämförelse, monsterstora hus med all tänkbar lyx). Och jo, huset på fotot är bebott och långt ifrån det mest slitna i området, men det tar på dem kan jag lova.


Rätt vad det var, mitt i vårt letande, hittade vi detta. Grabben blev eld och lågor. Huset längst upp i slänten såg, enligt grabben, coolt ut och dessutom stod det tomt! Det huset skulle vi bara ha!


Han sprang närmast upp för trappan. Jo, detta var det coolaste huset, helt klart! Men först skulle så klart utlovade lekplats hittas. Han tog sig därför en springtur runt huset och kunde besviket konstatera att, utöver gungan nere på uppfarten, så var detta ett vuxenhus, för det fanns inga leksaker och lekplatsen lös med sin frånvaro.

När jag bekräftat att han skulle få lov att ta med sig alla sina egna leksaker, och få lov till att spara ihop till lite Star Wars lego (?!) så blev han dock väldigt glad igen. Och lekplatsen hade visst mamma koll på.


Och ja, se det hade hon ju. Tre huslängder bort låg nämligen ett skinande nytt himmelrike för en nästan-5-åring.


Och mamma klagade inte. Värre utsikt kan man ju ha när man går med sonen till lekplatsen! ;-)

onsdag, augusti 19, 2009

Lillen på äventyr


På blåbärsjakt.

Usch, jag började dagen idag med att storbråka med min son. Ingen rolig start! Och nu sitter jag här på jobbet och har dåligt samvete. Helt utan anledning egentligen, då jag ju hade rätt. Jag hade dock säkert kunnat hantera det hela lite annorlunda, men ingen är ju perfekt. Det måste jag nu intala mig själv.

Ett leende lockades dock fram när jag tittade igenom CD-romen med foton jag fått från en i dagispersonalen idag – med foton från lägret! Och ja, det var väl där som samvetet verkligen fick sig en törn, eftersom jag ju har, som en av mina anställda sa igår: ”Det sötaste barnet jag har sett på mycket länge.” ;-)

Jag kan inte helt med att publicera så många foton från lägret här, speciellt inte på de andra barnen, men några kan jag väl få lov att visa.


Lägret med åtta dagisbarn och tre vuxna ur personalen, hölls på kommunens bästa lägerplats – den enda med vattentank och vattentoaletter. Här ses hörnet på ett av husen (läs barackerna) och de exotiska, arktiska träden som barnen lätt kunde gömma sig i.


Så här bodde de.


Ute på djungelvandring bland myggen?! ;-)


Omgivelserna. Som överallt här; så snart man kommer utanför de små samhällena, så är det totalt öde. Men vackert!
Lägerplatsen ligger nere vid fjordstranden.


Vy åt andra hållet. X antal timmar med båt från civilisationen.


Så blev det nyfångad fisk till middag.


Och alla fick hjälpa till.


Sonen sov gott, med täcke och kudde hemifrån.


Sista kvällen med gänget stundade det fest. Först middag med findukat bord och cola till alla, följt av utomhuslek. När de kom in igen väntade detta bord på dem, uppdukat med godispåsar och snacks - en överraskning vi föräldrar hade samlat ihop till. Mycket populärt vill jag lova! :-)



PS: Idag är det första skoldagen här i Grönland. Läs mer om denna mycket speciella dag här (ett inlägg från förra året).

tisdag, augusti 18, 2009

Hej & hej då



Så var yrvädret hemma igen! Dryga 4.5 timma försenade kom de in i hamnen klockan 20.35 igår kväll. Välbehållna. *en lättnads suck*

Som väntat var det inte mycket man fick reda på om veckan som gått, genom att fråga sonen.
- Ätit och lekat (läs lekt ;-) ), var hans svar på frågan om vad de hade gjort. *hihi*

Från det jag hörde från dagispersonalen och efter att verkligen hårdpressat sonen med frågor, kunde jag dock förstå att de hade haft det bra. Sonen hade väl saknat mig och gråtit lite ett par gånger, men han hade ändå klarat det finfint och haft jättekul. Jag räknar med att få reda på mer, så snart vi kommer oss på dagis igen. Idag tog jag nämligen med mig lillkillen på jobbet i några timmar istället och nu i eftermiddag ska vi baka och ut och kolla på hus! ;-)

===

Igår blev det alltså till ett återseende. Annars har senaste tiden mest handlat om farväl.

Nuuk är, liksom jag föreställer mig att städer som Bryssel och Washington är, en riktig transitstad. Folk flyttar in och ut, till och från hela tiden. Och flyttar man från Nuuk, då flyttar man ju verkligen, eftersom vi inte har några vägar mellan orterna här. Det är både de så kallade tillkallade – personer med specialkompetens som tillkallas utifrån, typiskt från Danmark – och de lokala som flyttar. Den första gruppen flyttar hem till sina hemländer, den andra gruppen flyttar typiskt antingen till sina hemstäder/bygder eller över Atlanten för att jobba eller utbilda sig.

En kvalificerad gissning (efter att ha kollat på lite statistik) är att hela stadens befolkning blir utbytt cirka vart 6:e år. Bland invånarna finns så klart en hel del som är både födda och uppvuxna här, men det gör ju bara att boendetiden här är än kortare bland ”den flyttande gruppen” än de 6 år. Bland de tillkallade är det t.ex vanligt med 2-3 års kontrakt, innan de får betald flytt tillbaka till Europa. Även kortare kontrakt är vanliga.

Bara senaste veckan har två vänner – de enda jag pratade svenska med här, utöver sonen – gett sig av från ön. Den ena kanske kommer tillbaka, den andra knappast. Jättetråkigt för oss som blir kvar, men kul för dem. Stor kram till er båda!

Sedan sticker ju pojkvännen också iväg för en månads jobb på annat håll i nästa vecka. Men den dagen, den sorgen. ;-)


Alla barnen vinkade glatt med sina kvistar när de kom in i hamnen igår kväll (kvistar av den storleken är så klart exotiska. Sånt hittar man bara inne i de varmare fjordarna och inte här ute på kusten. Och träd? Ja, de får man se låååångt efter. Typ helt till Canada. ;-) ).

måndag, augusti 17, 2009

7 dygn & 11 timmar



I dag kommer han hem från lägret, mitt lilla monster och ängel, allt-i-ett. ;-) Ja, om bara dimman ville lätta vill säga...

En dryg vecka har gått utan att jag har hört så mycket som en viskning om hur han har det ute i ödemarken. Separerade av hundravis av fjälltoppar på långt över 1000 meter, är det ju inga telefonsignaler som når fram.

Det enda jag har hört är ett telefonsamtal från dagiset här i stan för en halvtimma sedan, där de kunde berätta att lägergänget först kommer in till hamn klockan 19 och inte klockan 16 som planerat. Detta eftersom skepparen här från Nuuk ville vänta in tidvattnet (som är på flera meter här i vår del av världen).

Tålamod. Tålamod.


Fotot: Här kommer båten med sonen lägga till ikväll. Igår låg dock en båt av en helt annan kaliber i hamnen; yachten Apoise (den vita mitt i bild), som är världens 79:e största lyxyacht med plats till 12 passagerare och 17 besättningsmän. Pris; ynka 100 miljoner dollar, plus/minus...

fredag, augusti 14, 2009

Ny utsikt!!



Ja, så väntar nya utsikter på oss. Hela fyra stycken faktiskt, åt fyra olika håll.

Som vänner på Facebook har kunnat läsa lite mellan raderna de senaste par dagarna, har det nämligen varit storköp på gång. Dock inte en hund, inte en Volvo, men väl ett hus!

Vi får vänta lite ännu innan vi får flytta in, men när vi väl kommer så långt så blir det till ett hus på 104 m^2, med utsikt bl.a ut över fjorden med dess valar och isberg. Alla papper blev underskrivna i dag, och ett plötligt infall att kolla på hus tisdag blev alltså till ett husköp innan arbetsveckan var över. Så kan det gå! ;-)

Fast det är klart; helt oplanerat var inte köpet, då vi redan i början af sommaren var och kollade på ett par hus. Efter mycket grubblande fram och tillbaka, kom vi då dock fram till att vi skulle vänta. Efter att Aaju börjat att leka lite mer ute omkring där vi bor nu, har dock saker som det jag skrev om i onsdags, resulterat i att husköp återigen kändes som något som det var behov för.

Nu kommer vi att flytta till ett lungt område, med fina lekområden, inklusive en helt ny lekplats, precis runt om husknutarna. Och med bilarna/vägarna på behagligt avstånd. Det ska nog bli bra det här! :-)


La casa med monstertrappan som i denna vinkel ser extra ”monstrig” ut. Fast detta är ju trappornas förlovade land, så ingen lyfter väl på ögonbrynen här. ;-)


Lite mer utsikt.


Och lite mer hus. I Grönland har man normalt inte trädgårdar. Man får inte ens sätta upp staket runt husen (undantaget om man bor i ett av de mycket få, gamla hus, som fått rätt till att ha trädgård redan på den tiden). Man kan nämligen inte äga mark i Grönland, och man äger därför inte en tomt, utan får bara tillstånd till att ha sitt hus stående på en specifik plats. River man huset har man bara en begränsad period på sig att börja bygga ett nytt, annars förlorar man rätten till platsen.


Och en liten glimt från insidan. ;-)