söndag, december 02, 2007

1:a adventhelgen i foton

Lördag:


Aaju vaknade lördag morgon och fick, utöver julpyntet, se detta stora paket från jultomten. Det första, och största, paketet i årets paketkalenderstrumpa. För Holger blev det dock ingen i år. Det var nog med besvär förra året! :-) Själv satt jag uppe nästan till klockan 02.30 fredag kväll, bara för att slå in alla 24 paketen till Aaju. Men är man så dum att man börjar efter midnatt, då datumet redan slagit över till 1:a december, så är man. *Hihi*

Detta var vad Aaju fick; ett värmeljushus. Den största och finaste julklappen i kalendern. Sedan följer mest tuggumi, choklad och små krimskrams leksaker & julpynt typ. :-)








Vi var på julmarknad, där man kunde hitta alla varianter av grönländskt handarbete & mycket mer. Här syns bl.a julpynt av klassiska glaspärlor och nissar i sälskinn.


Solen orkar sig precis över horisonten, vilket resulterar i ett par timmar röd himmel om förmiddagen, lite rent solsken någon timma, följt av ännu ett par timmar röd himmel. Längre åt norr ligger samhällen i totalt mörker.


Aaju är inte så speciellt intresserad i att prata i telefon. Men efter att han i fredags otroligt nog pratat med nästan hela Holgers familj fick Aaju i lördags äntligen verkligen pratat med sin mycket stolta aanaa (farmor) - det var 1:a gången, utöver det lilla som han kunde säga så de sist sågs, i juli 2006.


När lillen sedan kommit sig i säng höll vi lite filmkväll, då vi bl.a såg ”Guy X” med Jason Biggs (från American Pie), där han av ett fel blir skickad till en topphemlig amerikansk militärbas i det öde Grönland...! Vet inte riktigt vad jag ska säga om filmen. En komedi som man inte direkt garvar av, men som ändå inte är dårlig. Utöver kunskapen om att det är sol dygnet runt om sommaren och mörkt dygnet runt om vintern, och hur in i vassen tokig den ovane blir av detta, så ska man dock inte förvänta sig att lära sig så mycket om just Grönland genom att se filmen. Men väl om livet på den existerande amerikanska militärbasen i Thule, säger Holger som bott där i över två år. Och DET skrämmer mig, eftersom det som i filmen skildras av själva livet på en öde militärbas är smått galet... :-)


Söndag:


Folk är på väg ut ur världens minsta domkyrka, efter dagens gudstjänst. 1:a advent är en hyffsat viktig dag i den grönländska kalendern. Många har folkdräkter, man går runt och besöker varandra för at gratulera och man äter en finare middag på kvällen. Vi tog det dock hyfsat lungt på den fronten i år, udantaget just middagen.


Jo, det snöande en del idag. Normalt har man en utsikt flera kilometer ut över öppet hav här, men inte idag inte...


Grabbsen har fått nog av snön och tar sig in i kulturhuset Katuaq, min första arbetsplats här i Grönland, 2001-02.


I Katuaqs café Cafetuaq skulle det intas lunch.

Aaju flörtar lite med er! :-)











I Katuaq såg vi också på konstutställningen ”Quadrofoni”, där den grönländska konstnären Aka Høegh och hennes lettiske man fotografen Ivars Silis (som bott på Grönland sedan 1964) för 1:a gången ställer ut tillsammans med sina nu sedan länge vuxna barn Bula & Inuk Silis Høegh. Utställningen har redan varit runt i Danmark & Lettland och ska efter nyår vidare till Tyskland. Intressant!


Ett av Silis Høegh-barnens inlägg i debatten om alkoholproblemen i det grönländska samhället...? (Anaana = mamma, ataata = pappa, och krypen på de två mittersta tavlorna är gjorda av Carlsberg-kapsyler, liksom de yttersta tavlorna bygger på deras logo).


Pappa Ivars har utgivit massor av fotoböcker och jobbat för National Geographic.


Mamma Aka står bl.a bakom de stora figurerna uthuggna direkt i berget i Sydgrönlands ”huvudstad” Qaqortoq, men hon kan också måla; här några akvareller.


Folk gick som vanligt man ur huse när det vankades tändning av kommunens julgran. Minst 1000 personer hade hittat vägen till fotbollsplanen inte långt från vårt hus. Veckans andra stora folksamling, även om fredagens borgmästarbegravning slog de flesta rekord. Värsta statsbegravningen, direktsänd på TV över hela landet, hela centrum var avspärrad för trafik, i församlingshuset visades begravningen på storbilds-TV för alla nära & kära som inte fick plats i kyrkan och vad jag kan se från fotona så var det långt ifrån nog med plats där heller. Hela området omkring kyrkan & församlingshemmet var knökad av folk som huttrade i kylan. På jobbet, som ligger en bit från centrum, ställdes också en TV fram, som jag själv dock aktivt valde att inte se på. När begravningsföljet var på väg ut till kyrkogården följde jag dock med kollegorna ut för att med facklor ära borgmästarens, tillika kollegans mammas minne.


Tillbaka till söndagens julgranständning. En av de stående gästerna vid detta återvändande event var så klart den grönländske jultomten, den officiella ”världstomten”, med sin käpp av narvalshorn. Gissa om Aaju var glad. Senare på kvällen, fick vi stanna vid ett övergångsställe, då Jultomten och hans långa följe av något större barn skulle gå över vägen. Och då tittade han in i vår bil och vinkade, direkt till Aaju. Vilken lycka! :-)


I ett trädlöst land är det hyffsat enormt för många att i få se denna gigantiska gran. Och de avslutande fyrverkerierna är också en säker hit bland detta fyrverkeriälskande folk.

Vår dag avslutades med ugnsgrillad lammstek, med vad som enligt Holger var min mest lyckade brunsås någonsin! Yihuu... *hihi*

fredag, november 30, 2007

Potatis, kartofler & naatsiiaq *)

Den långa vintersäsongen, med frusen backe upp till flera hundra meter ner i marken, gör odling omöjlig i Grönland. Ja, utom i de allra, allra sydligaste delarna. Där har man några fårfarmer, där man kan producera mat till djuren och en del grönsaker till eget behov. Det odlas också i detta lilla område potatis till hela landet. Det är på inget sätt tillräckligt för att täcka hela behovet, men ändå. Och skördesäsongen är rejält sen. Det handlar inte om några färska potatisar till midsommar här inte (inte för att man firar midsommar här, men ändå... :-) ). Då är nämligen inte potatisarna så mycket mer än nysatta.

I affären igår köpte jag just grönländska potatisar, som är en av mycket få produkter som man kan köpa i lösvikt här. Potatis & lök köper man nämligen annars bara färdigpackade. Övrig frukt & grönt köper man styckvis, även t.ex salladshuvud. De kostar samma oberoende om de är minimini eller superstora.


-Det här måste vara en potatis till dig, sa jag smått på reflex till Holger, visandes upp potatisen på fotot.

Den passerande butiksassistenten började skratta och snart garvade varenda kotte i den hyffsat stora frukt- & gröntavdelningen. Men den bjuder jag så klart på! Och lite gulligt var det väl ändå... *hihi*


*) Potatis på svenska, danska och grönländska :-)

torsdag, november 29, 2007

Pistmaskiner, toppchefer & MTV-artister; min vardag, nu & förr...

Som jag också var inne på i tisdagens blogginlägg så har jag 1001 järn i elden just nu, både på jobbet & hemma; men allra mest ändå på jobbet, som varje kväll denna veckan har varit något jag också har fått ta med mig hem.

Utöver alla de juliga "arbetsuppgifterna" jag skrev om i tisdags, så står vi i vår lilla tvåmansavdelning nämligen inför att lancera en hel ny firmahemsida, idag eller imorgon. Det nyutvecklade Intranätet har precis kommit in genom dörrarna och ska börja att fyllas upp (mer om det i bloggen nästa vecka skulle jag tro). Ett nytt nummer av personaltidningen ska också ut senast fredag. Fem manus till motsvarande ”Anslagstavlan”-reklamer ska tillrättas & godkännas så att vår reklambyrå/produktionsbolag kan börja filma. Beslut ska tas om vår kommande, och enormt spännande, undervisningskampanj osv. osv. osv.

Och mitt i det hela kommer dagens alla små avbrott, som att en pistmaskin har kört genom isen, och rakt ner i sjön där vi hämtar dricksvatten till Grönlands näststörsta stad, Sisimiut. Pressmeddelande ska skrivas, översättas och skickas ut snabbast möjligt. I Danmarks största tidning citerar även den alltid aktuelle danske partiledaren Naser Khader en irakier han pratat med under helgens blixtvisit i Nuuk. Det framkommer i artikeln att denne irakier arbetar för Grönlands el-, vatten- & värmeproducent och självklart börjar våra telefoner att ringa, osv. Inget av detta är något jag trodde jag skulle pyssla med när jag läste till civilingenjör på Chalmers, men livet är ju fullt av (positiva) överraskningar! :-)

Det är alltså ingen chans att jag ska börja få det långtråkigt här inte. Det finns nog att ta tag i. Och då har jag inte ens nämt den största bomben: Imorgon har min chef sin sista arbetsdag innan föräldraledigheten, så från lördag är det jag som är chefen. Då blir det lilla jag som blir ansvarlig för hela avdelningsdriften (med hjälp från en assistent som jag hoppas få anställd i nästa vecka). Liksom det blir lilla jag som tvingas sitta med i ledningen, med allt vad det innebär när vi nu talar om ett av Grönlands största företag. Det är måhända inte så stort internationellt sett (omkring 400 anställda), men ska man jämföra befolkningsmässigt, så skulle det vara samma som ett svenskt företag med 60-65 000 anställda, så... *gulp*

När nu tiden är så knapp att jag inte hinner skriva något välskrivet blogginlägg, vill jag dock istället fortsätta min lilla ”kampanj” med grönländsk musik och erbjuda er videon ”Red lights” nedan, med den grönländske artisten Angu (förkortning till ”man” på grönländska). Den är inte helt dum. Den har därför också spelats en del på MTV och liknande. Jag ser verkligen fram emot nya CD’n, som släpps nästa fredag. Och det även om jag inte kan delta vid releasepartyt som vid förra släppet, då jag dels inte jobbar som ljudtekniker längre (*snyft*) och dels eftersom jag förhoppningsvis kommer att sitta i ett flyg på väg över Atlanten den dagen. *hihi*

Liksom videon med DDR som jag lade i bloggen i tisdags, är denna inspelad inne i fjorden här alldeles vid Nuuk, så här kan ni se lite mer av hur naturen ser ut runt oss (och njuta musiken så klart). Inspelningarna till videon gjordes i juni 2003.

onsdag, november 28, 2007

Babyboom


Just nu är det verkligen babyboom omkring mig. Bara igår nåddes av nyheten om två (!!) gravida vänner i Sverige. Första gången för dem båda.

En 3:e svensk kompis är beräknad att få sin första tur till BB nu på måndag och min chef, tillika närmsta kollega, är satt till att föda sin tredje bebbe den 15:e december. Som det sett ut senaste dagarna kan hennes lilla krabat dock komma vilken minut som helst. I förrgår fick vi hastigt och lustigt improvisera ett möte, för att hon skulle få överlämnat de sista sakerna till mig innan föräldraledigheten, då vi båda två verkligen trodde det bara handlade om timmar innan hon skulle behöva åka till BB!

För bara några dagar sedan fick också direktören, tillika min tidigare och nu igen kommande närmsta chef, sitt tredje lilla knyte. Man börjar ju nästan undra när det blir ens egen tur. Inte för att vi försöker, men de är ju söta de små... *hihi*

Uppdaterat: På fotot ovan, ses Aaju som lite drygt ett dygn gammal. På fotot vi har, taget precis innan med en gammal traditionell kamera, knäpper han händerna helt, vilket snabbt blev till ett skämt att han försöker fjäska in sig hos farfar som är kateket (bygdepräst). :-)

tisdag, november 27, 2007

Juligt jobb med DDR

Oj, oj, oj. Skulle jag hinna med allt som jag borde hinna med, så skulle jag vara i flygande fläng dygnet runt just nu. Men det går ju inte för sig, så en del måste jag bara göra halvdant, men det är ändå mer än nog att stå i.

En av de saker jag fixar och trixar med utöver alla arbetsuppgifter, är firmans julfirande. Varje dag sitter jag t.ex parat för att sälja lotter till vår kalenderlotteri, där man varje dag i december månad, fram till jul, kan vinna finfina priser.

I form av personaltidningens redaktör ska jag via den också informera om vår decembertävling ”Nissevänner”. Alla anställda får en ”Nissevän”, en vän som de sedan ska göra ett bus mot varje dag, i all hemlighet. Antingen något sött, som att sätta ett äpple på deras skrivbord t.ex, eller något mer åt det elaka hållet, som att fylla kaffekoppen med pappersrester från hålslagningsmaskinen kanske. På årets stora julfest är det så dags för alla att gissa vem som är just deras hemliga Nissevän. Det blir garanterat kul.

Själv kommer jag dock att vara borta mesta delen av tiden fram till jul, vilket verkligen är tråkigt. Jag kan inte ens komma med till själva julfesten, som liksom i Danmark verkligen är en stor grej här. Jag är dock med och arrangerar den. Ska ikväll t.ex sätta mig och trixa fram en inbjudan i Photoshop och har även bokat bandet som ska spela: Grabbarna i DDR (Disko Democratic Republic, där Disko syftar på den grönländska ön Disko som bandmedlemmarna ursprungligen kommer från).

DDR har verkligen varit the rockband här de senaste åren. Eller ja, det finns ett par av typen bland den något yngre generationen; Chilly Friday är tex en annan grupp, som dock hade sin storhetsperiod mer i början av 2000-talet.

Musiklivet här är verkligen konstant i blom. För att vara en befolkning på bara 56.000 så produceras det enorma mängder musik, och en del av det är faktiskt riktigt bra. De flesta i detta musikaliska land kan hanka sig fram på en gitarr, och ja, jag har också skrivit det många gånger förr, men...: Att kalla Sverige för världens mesta körland är verkligen lite av en lögn. Här stämmer nämligen nøstan varenda kotte upp i vacker skönsång om man frågar dem. Men å andra sidan; grönländsk körsången består av 99,99 % idel lååångsamma låtar, så man blir smått trött i längden... *hihi* :-)

Tillbaka till DDR; tror verkligen det blir en jättehit till festen! De är super live och spelar på liknande arrangemang en bra blandning av deras egna, ganska rockiga låtar och dansvänliga, gamla hits. Det blir garanterat gung i publiken.

Deras egna låtar (som är dem de uteslutande spelar på riktiga koncerter så klart) är 100 % på grönländska, med undantag för låten nedan, som jag hittade på You Tube: ”Kap Farvel til Ümánarssuaq”. Detta är en klassisk Gasolin låt, alltså Kim Larsen & grabbarna, från 1974, som DDR gjorde en cover på till en dansk samlings-CD med protestsånger. I slutet har de dock valt att sjunga refrängen på grönländska.

Med tanke på att låten handlar om danskarnas kolonialisering och maktmissbruk så är det verkligen smått komiskt att se dem spela denna sång till ett hav av hoppande & dansande danskar, men ändå underbart på något sätt. Och det svänger ju faktiskt..! :-)

Videon som ni kan se nedan, är filmad på ett isflak inne i fjorden, vars mynning jag ser från mitt kontor, i maj 2006.


PS: De brukar normalt inte se så skräckinjagande arga ut som i denna video. De är väldigt rara, humoristiska småbarnsföräldrar hela bunten (eller ja, alla av dem - 3 bröder och en kompis - har inte barn ännu, men ändå... :-) ) *hihi*

måndag, november 26, 2007

Ett land lämnat i ett tomrum, sa landsfadern


Foto: Många har satt ljus utanför Nuuks kommunhus idag.

Från söndagens middagsgäster – ett ålänskt-grönländskt par – nåddes vi av den sorgliga nyheten; att vår bara 60-åriga borgmästare oväntat hade dött av en hjärnblödning samma morgon.

Hon har styrt landets förhållandevis rika & välmående huvudstad i 14 år, och har i många år också suttit i landstinget (motsvarande riksdagen) och på posten som vice borgmästare, samt minister. Och en hel del rätt måste hon ha gjort under denna tid, då hon i senaste kommunalvalet t.ex fick nästan 5 gånger så många röster som den som kom nummer två bland det vinnande partiets kandidater*).

Som jag skrev för bara en månad sedan
, har borgmästaren och hennes familj haft en hård tid ett tag, efter avslöjandet av makens övergrepp mot barnbarnen. Kanske hade det något att göra med det som nu hände, eller kanske var det faktumet att kvinnan hade 1000 järn i elden, och jobbade hårt för sin sak. Vad som, så är det självklart en stor sorg för familjen, och mina kondoleanser går så klart till dem alla, speciellt dottern som jag själv känner väl.

För egen del är det just idag 3 månader sedan min egen mamma gick bort och en hel drös av tankar går såklart till henne och familjen där hemhemma i Sverige, en dag som denna. Kram till er alla.


*) Som nr 2 i sista kommunvalet kom Holgers kompis, som nu ser ut till att bli ny borgmästare, iaf fram till nästa val. Detta är något som gaphalsarna i samhällsdebatten inte är särskilt glada för. Helt lyckad var väl inte heller hennes tid som utbildningsminister för ett par år sedan, men förhoppningsvis kommer den nu 29-åriga Doris att växa med rollen och klara av att axla de krävande kommunborna, med stundande kommunsammanläggning och allt (landets 17 kommuner ska läggas ihop till 5, varav Nuuks Kommun blir världens största kommun arealsmässigt, större än hela Sverige!).

söndag, november 25, 2007

EFIT: En vanlig lördag

Så var det återigen dax för ett ”Ett foto i timmen”-kollage (EFIT). Det har varit dårligt med dem, sedan alla tråkigheterna där hemhemma i Sverige, men för ett tag sedan lovade jag ju Annika att fixa till en i november, so here goes, min lördag...:


07.46
Efter en halvtimmas gossande lockades Aaju och jag upp av en plogbils blinkande ljus utanför fönstret. Aaju älskar alla skopbärande fordon!

08.45
På lördagar brukar vi lyxa till det och äta frukost framför TV’n och ta riktigt lååång tid på oss.


09.49
Lördag förmiddag brukar användas till storstädning. Denna gång blev det dock bara en massa upplockning och sorterande. Nu återstod bara att lägga det sista av tvätten in i garderoben.

10.55
Holger väntar i bilen, efter skrapande av fönstren, på resten av familjen, som på 4:e våningen står och traslar in sig i overaller och vantar. På lördagar håller detaljhandeln bara öppet mellan kl 10-13, så ska man ha något måste man komma sig iväg. Söndag är det stängt.

11.39
Aaju & Holger på väg in i den nyöppnade hobbybutiken, med en ovanligt nischad marknad för att vara i en så liten stad som Nuuk (15 000 inv. och ingen omkringliggande marknad utanför stan). De säljer främst radiostyrda flygplan, helikoptrar, båtar och bilar, samt en del småtokiga tekniska prylar. Rena himmelriket för mina grabbar. Själva skulle vi köpa lite reservdelar.

Dit gick vi efter att vi först hade lokaliserat ett par specialskruvar till Aajus sänglåda nr 2. Efter att Holger först fått riktigt dårlig service pga av sitt ursprung (ja, man ser det hela tiden här, bland vissa danska ”kolonisatörer”). På nästa byggmarknad var dock servicen fenomenal. De sålde inte den typen av skruv vi ville ha, men de var igång med att montera upp egna möbler med den samma typ av skruv, så vi fick bara ett par av deras, behövde inte ens betala, så skulle de beställa nya till sig själva. Det kallas service!


12.39
Efter att ha fixat ytterligare ett par julklappar, fick vi hämtat Kasper, Holgers kusinbarnbarn, som vi skulle passa. Det blev en tur till stans lite smått sunkiga thai-/grillrestaurang Crazy Daisy. Den är trots allt super för små barn. Man behöver inte vara rädd för att de för lite oväsen, för det gör alla andra också...! :-) Och Aaju verkligen älskar deras dinosaurformade kalkonbitar!

Att äta lunch ute på lördagar har blivit lite av en tradition. När Aaju var så liten så att han sov middag, var det ett sätt för Holger & mig att lyxa till det i vår lite tråkigt barnpassarbefriade vardag. Med lillgrabben sovande i barnvagnen utanför, kunde vi njuta av lite ensamhet. :-)

13.35 &...
Barnen fick 20 kronor var, för att köpa godis. Kasper kom med ett ninjasvärd och Aaju med ett tuggumi (från favvismaskinen) och en liten heliumbalong. Vilka sunda killar!


...13.37
Holger fixar och trixar med sin helikopter, som han fick som en försenad 30-års present av Aaju & mig, för ett par veckor sedan.


14.47
Vi skulle ut och testa helikoptern utomhus & åka lite pulka, men vinden hade ökat något sedan vi var ute sist, så det hade blivit lite väl kallt med yrande snö i Aajuhöjd, så det blev bara till en biltur tittandes på den vackra solnedgången (och här "månuppgången"), som så många andra dagar färgar himlen och snön alldeles rosa. Man blir verkligen bortskämd av liknande vyer här, men man ser ändå sig aldrig mätt på dem.

15.42
Barnen leker och Holger är flitig, som får lagat Aajus taklampa.


16.39
Så slogs det in paket. Utan att barnen såg något av det (för det är ju viktigt att de tror paketen verkligen kommer från den grönländske jultomten *hihi*). Jag har använt ett par timmar efter jobbet senaste par dagarna åt att köpa julklappar. Saknar bara 2 små paket, till Holgers systerdotter och till min svåger, sedan skulle jag vara klar med alla paket som ska levereras ut ur huset. I vanliga fall brukar jag skicka Sverigepaketen redan i början av november, men nu ska jag ju själv på tjänsteresa i Europa innan jul, så tänkte komma med dem själv. Lyx!

Ca. 16.50-18.20
Jag pratade med pappa i telefon. Ännu ett lååångt samtal, men bara kul!










18.24
Det vankas kvällsmat; bakad potatis med rökt lax och stenbitsromsröra. Mums!


19.49
Pga en liten, om än ok, missförståelse mellan Holger och mig, blev tänkt spelkväll med Holger utbytt till damsugning och golvtvätt. Jag hade helt missat att han avtalat något annat med en kompis.

20.41
Aaju & jag lekte och hade kul, så till den grad att vi glömde bort sängen och bokläsningen där en stund. Men hej, det var ju lördag! :-)

21.47
En kväll ensam, med glass, dator & Kommissarie Morse är väl inte heller helt fel. Notera att jag hör till den där gruppen människor som verkligen älskar att göra flera saker samtidigt. :-)

22.41
Någon hade visst lite dårligt samvete, och kom hem tidigare än tänkt, med en film under armen. *hihi*


Ca 23.42
Sockeromanen Holger letar förtvivlat efter en sista glasspinne, men det ser ut som någon annan hunnit före. Troligtvis han själv, fredag kväll...! :-)


01.31
Filmen tog slut omkring kl 00.45 och jag började planera för hur jag skulle ta ett sista kort för dagen, när jag oväntat somnade i soffan och vaknade först omkring 45 minuter senare. Bredvid mig låg en sovande Holger som mumlande sa att han också skulle komma i säng. Det skulle dock visa sig ta ytterligare ett par timmar innan han vaknat så mycket till att han kunde gå de 10 metrarna in till sovrummet! :-) Och ja, detta kort är taget 01.31. Det är Holgers klocka och för att få upp honom om mornarna måste man ställa fram klockan. Men säg inget till honom ok?! :-)


Det var min lördag det. En ganska vanlig sådan. Det mer centralt styrda EFIT (Ett Foto I Timmen) stod ett tag inför nedläggning till nyår, jag har dock aldrig haft några planer om att sluta att göra kollage som detta för det. Jag har iofs heller aldrig följt EFITs fotodagar (om än för det mesta deras regler i övrigt) så... :-) Andra kollage från år 2007 finner ni här.

fredag, november 23, 2007

Aaju Kavat som svensk ambassadör

Igår var det så dax för kvartsamtal igen – eller vad det än heter nu för tiden; utvecklingssamtal kanske – för oss föräldrar på Aajus dagis. Det är otroliga 3:e eller 4:e gången sedan han började på dagis i juli 2006, men det 1:a sedan han började på dagiset för de stora barnen (3-6 år) i somras.

Inte helt oväntat var det mer eller mindre bara bra saker som nämdes. Han är glad och omtyckt - av både personal & barn - otroligt nyfiken och vill vara med på allt, även det som arrangeras för de större barnen. Han är kreativ, älskar att jobba med pärlor och han har en kroppsmässig kontroll som var över det normala för åldern. Ja, det var mycket de tyckte han var duktig med. Även språket, till trots, eller kanske med tanke på, att han faktiskt är 2+1-språkig (grönländska & svenska + danska).

Han har dock en benvilja, han vet vad han vill och han ger sig inte. De klagade inte men nämde det, och det är väl sant; det är ju en bra sak, men kanske är det lite väl mycket...?! Han kan få ett sjujäklans humör helt plötsligt, när saker går emot hans vilja. Turligt nog vänder det dock lika snabbt igen. Undertecknad är ju ”skulden” till det; det är mina gener som slår igenom, så kan ju inte riktigt klaga heller... *haha*

Sedan nämdes det även att han var bättre på att sprida saker runt sig, än att plocka upp dem igen. Det är istället garanterat något han inte har från mig. Kanske Holger...?! :-) Jag älskar ordning, var sak har sin plats. Men å andra sidan, hade jag själv världens röra på mitt rum helt fram till jag var ca 12 år. Fram tills dess var mellansystern (jag är minsting) den petiga, men som över en natt så bytte vi beteende med varandra, något som delvis håller i sig än tror jag, även om vi mer och mer börjar mötas någonstans på en sund mittpunkt. *hihi*

Själva är vi mycket nöjda med Aajus nya (och det gamla) dagis, där de tycks ha en stabil personal, utan för mycket nya ansikten hela tiden. De är även mycket utomhus och de tycks lära barnen en hel del; låter dem få ansvar och bygger upp deras självförtroende. Personalen i just Aajus avdelning (det är 3 avdelningar i allt, med ca 10-12 barn i varje) är också väldigt trevliga; varav 2 faktiskt pratar hyffsat mycket danska också, så de vågar t.o.m verkligen prata med mig! :-)

De är alla lite äldre, 2 kvinnor och en man, vilket jag också verkligen är glad för, eftersom vi nu bor så långt från mor- och farföräldrar. Inte för att de på något vis kan, eller ska, ersätta dem, men antar att ni förstår vad jag menar. Själv växte jag upp med en väldigt mixad blandning generationer, vilket jag har haft mycket glädje och nytta av.

På det nya dagiset har Aaju också hittat sig en ny riktig kompis-kompis, jämnåriga Katrina (Thea och senare Jaaku har ju båda flyttat till Danmark). Som de flesta barn är de superbästisar ibland och ovänner ibland. Vad som dock verkligen utmärker dem är att de ofta pratar svenska med varandra! De kan sitta och prata i 10 minuter utan att dagispersonalen förstår ett ord. Men barnen förstår varandra utan problem. Till historien hör att Katrina är 100 % grönländare och har, utöver från Aaju (& kanske mig), aldrig hört ett enda ord på svenska! Kanske blir det en framtida karriär som språklärare för Aaju...?! :-)


Mammas lilla Umsibums börjar bli stor. Här följer en kavalkad av novemberfoton av det lilla septemberbarnet, från...


...november år 2004.


...november år 2005.


...november år 2006 (hämtat från vår (läs; min :-) ) hemsida, därför den låga kvalitén – det stora fotoarkivet med alla original ligger där hemma & jag sitter på jobbet, med bara några få foton på datorn).


...& november år 2007.

torsdag, november 22, 2007

Upp i luften och ner i vattnet


Foto: De stora, här kallade atlantflygen kan inte landa här i stan, utan ”trillar ner” på ett par gamla amerikanska militärbaser här i landet, varpå propellerflyg och helikoptrar tar över. Fotot tog jag i Kangerlussuaq i januari 2007.

Så har stormen äntligen bedarrat, men snöar gör det likväl, så sikten är fortfarande begränsad. Till Air Greenlands stora förtret, då de kämpar så gott de nu bara kan med att få sänt iväg passagerarna som har hopat sig pga senaste dagarnas busväder. Regeln om 300 meter sikt kan man ju inte trotsa hur som helst.

På jobbet hoppas vi i alla fall att de hela löser sig snart, då vi har en hel massa utrustning som står och väntar i
Kangerlussuaq - en gammal amerikansk militärbas som nu fungerar som internationell flygplats - för vidare transport hit. Egentligen är sakerna smått hastande, men ingen idé att stressa, för vad kan vi göra? Det kan gå hur snabbt det bara vill att leverera saker från Kina och Australien, när vädret inte tillåter de små propellerplanen att ta med varorna den sista biten från Kangerlussuaq och ”trilla ner” med dem här i stan. *)

Igår, på väg till simhallen, valde jag själv dock att trotsa vädrets makter, när stormandet fortfarande var i full gång. Ingen buss här inte, vilket jag verkligen sällan använder mig av när jag ska någonstans på egen hand. Dum som jag var, valde jag dock att inte ta vägen runt berget, utan att försöka korsa den lilla mossen mellan jobbet och simhallen istället, för att snabbt nå fram.

Snabbt var det ja. X antal hundra meter, klivande i snö upp till knäna och över, då går det inte så snabbt vill jag nu lova...! Men mina nyinköpta skidbyxor fungerade i alla fall finfint såhär på första användningsdagen (köpte dem i tisdags). Kanske har trycket ”Sweden” på vänster ben och den lilla svenska flaggan vid linningen något med det att göra (det blev av en tillfällighet byxor av svenska märket 2117 – 2117 som i höjden på Kebnekaise)?! *Hihi*

Trots att jag var lite trött när jag väl kom fram till mitt mål, blev det en skön upplevelse. 1 timmas plaskande (ok, flitigt simmande var det nog mest av), följt av 1:a bastuturen på ca 10 år tror jag. Mer bastu blir det deffinitivt framöver, och simningen kan nu anses som återupptagen efter ett långt uppehåll sedan alla tråkigheter som hände i familjen i somras. Om inte annat så är simning verkligen världens bästa sätt att rensa tankarna på och få lite perspektiv på saker och ting.


*) Vädret är deffinitivt en stor orsak till den speciella mañana-kulturen som utvecklats här, som på ren svenska nog skulle kunna kallas ”allt-ordnar-sig-inga-bekymmer-och-planerar-gör-vi-inte-på-något-sätt-för-om-5-minuter-så-kanske-det-ösregnar-trots-klarblå-himmel-nu”-kulturen.
Och att så otroligt många barn och vuxna män (& kvinnor) drömmer om att bli pilot här och är helt galna i allt vad flygplansspel heter, det har så klart mycket att göra med hur beroende vi verkligen är av just flygplanen. Deras ”flyger eller inte flyger” påverkar ju var mans vardag på ett helt annat sätt än i ”vanliga” länder, där man kan ta sig fram med bil, tåg och båt**) och där man faktiskt inte vet på vilket sätt diverse saker och ting når butikens hyllor osv.


**) Vi har ju inga vägar mellan orterna eller räls för den delen, och båtarna stoppas ju, utöver av vädret, periodvis också av både havsis och isberg. Vissa ställen kan inte nås med båt mer än någon månad om året...!

onsdag, november 21, 2007

Vintereufori eller bara ännu en knasboll

Ja, att få julkänslor är väl inte helt svårt i den konstant yrande snön som vi har levt i de senaste dagarna (läs här och här). Vi är verkligen vana med kraftiga stormar som kommer titt som tätt här i Nuuk, men att det håller i sig såhär länge är vi inte vana med. Det kraftiga vindomslaget kom i lördags (läs här), och visst har vinden avtagit sedan dess, men vi har fortfarande hård kuling till storm. Senaste mätningen, för en timma sedan, visar på 22,3 m/s, med vindbyar på 31,0! Eftersom det också snöat massor, har det varit rena snökaoset.

Folk hemma i Sverige brukar alltid fråga mig: ”Hur mycket snö har ni nu?” och det är bara omöjligt att svara på. För just dessa tillfälligt besökande stormar rör ju så mycket runt i snön, att det rent faktiskt inte alltid ligger så speciellt tjockt lager av snö på marken. Och stadens plogbilsförare är fenomenala; det hinner knappt falla ett snökorn innan de är ute och kör rent. Beredskapen är STOR. Men det är klart, de naturligt formade och konstant växande snövallarna säger ju en del om snömängden ändå!

Bland de integrönlandsboendes första kommentarer är också; ”Hur står du ut med kylan?” Till saken hör att det faktiskt inte är så otroligt kallt, iaf är upplevelsen som oftast att det inte är så kallt, så länge stormarna håller sig borta. Jo, det finns ställen i Grönland där det verkligen är kallt. Ställen, bebodda sådana, där vintertemperaturer på -35-40 grader C är en hyffsad vardag, och där än mycket lägre temperaturer är något man måste räkna med. Men här vi bor, så är -20 C en riktigt kall vinterdag. Standarden i övrigt ligger snarare omkring -5 till -18. Och med låg luftfuktighet så fryser man faktiskt inte så mycket. Det är snarare med skräck man ser fram emot en tjänsteresa till Nordeuropa under vintermånaderna, för man vet att man kommer till att frysa... ;-)

Den stora, klimatiska skillnaden mellan livet här i Nuuk (ca 1/3 upp på den grönländska västkusten, från sydspetsen sett) och hemma i Västsverige är istället längden på vintern. Vi pratar alltså om -5 till -18 i 6 månader, och övervägande minusgraddagar i ytterligare 2-3 månader. I Sverige skulle jag kanske behöva gå med mössa i ett par månader om året (eller rent av bara öronmuffar). Här sitter mössan på i minst 9 månader, gärna i kombination med öronmuffar inunder, öronmuffar som sedan blir liggande i jackfickan de övriga 3 månaderna, ut i fall att. För ja, sommaren bjuder långtifrån på några sol- och badtemperaturer heller...

Denna långa tid av kyla gör oxå att man liksom vänjer sig. Temperaturväxlingarna är inte så stora, och skidbyxorna åker på av ren rutin, vilket de inte lika självklart skulle göra en riktigt kall vinterdag i Göteborg t.ex. Därför fryser man väl också mer där hemhemma, på fuktiga svenska västkusten.

Här är istället följande klädsel ren rutin för mig november-april (och då ska det läggas på minnet att jag är hyfsat varmblodad och som oftast den som sist fryser bland vännerna i Sverige *hihi*):

  1. Underkläder...
  2. Vanliga bomullssockar, ibland knähöga + ullsockar ibland
  3. Strumpbyxor/långkalsonger (speciellt om jag ska vara ute lite längre eller om det är riktigt kallt)
  4. Vardagskläder (alltså typ jeans, top och tröja)
  5. Ulltröja
  6. Eventuellt en ytterligare tröja
  7. Halsduk eller halskrage i värmande material, som ska kunna dras över näsa & mun
  8. Öronmuffar (sådana man bara klipsar på)
  9. Mössa som täcker öronen väl
  10. Sälkinnsvantar fodrade med fleece eller kombinationen Lovikavantar i ull och windstopperhandskar
  11. Vind-/skaljacka med luva
  12. Skidbyxor
  13. Vinterkängor (rejäla, vilket verkligen är A och O)
Jag må vara knasig, men jag älskar verkligen detta väder, speciellt när det drar ihop sig till den mer busiga av slagsen, som nu med snöstorm. Att få palta på sig lager på lager med kläder och kliva ut i ett tryckande hav av vit snö. Man kan lätt tappa andan om man inte böjer ner hakan och man måste säkra att vindjackans, gärna skärmförsedda luva är väl åtstramad och fastknuten, för vinden & snön piskar och slår en i ansiktet utan nåd. Och man måste se sig för vart man går. Även om allt är vitt vitt vitt, så kan det vara en enorm skillnad mellan att trampa 15 cm åt vänster eller 15 cm åt höger. Det är skillnaden mellan att stå med snö som knappt räcker upp till den översta sulkanten, till att stå i snö till knäna eller än mycket högre.

Det är en enda lång kamp att kämpa sig framåt ibland, uppför de många backarna. Men hur trött jag än blir av att pulsa i den knähöga snön, klättra över snövallar, eller bara trava i motvind på renblåsta vägar, så är det med ett leende på läpparna jag gör det. Jag skrattar och tänkter ”Vad håller du på med Louise? Hur knäpp är du egentligen som valt att bo här?”. Det var just de tankarna och det skrattet som fick mig att stanna, och förlänga mitt sommarjobb till ett år, den där gången för 6.5 år sedan. Då var det regnet - det störtande sommarregnet som gjorde en genomdränkt på bara några sekunder - och stormen vars vindstöt gjorde det omöjligt att ta ett enda steg framåt. Men tankarna, frågorna var de samma. Jag hade bara inte trott att jag fortfarande så många år senare skulle ha kvar samma fascination. :-)