måndag, juni 30, 2008

Semester, vägverket, körkort och adressbyten


Bildtext: Hjemmestyrets hästskobygning, med Nuuks polisstaion till vänster.

Så har det varit helg. Något som jag trodde skulle resultera i att jag skulle kunna skriva om mina allt klarare semesterplaner här på bloggen idag. Men inte. Efter en ganska händelserik helg (återkommer) vet jag inte ett dugg mer än vad jag visste i fredags. Fast det gör mig inget egentligen. Jag har ju blivit ganska ”grönländsk” ändå genom åren; allt ordnar sig, med andra ord. Det är min ”filosofi”.

Jag har t.ex ännu inte besämt mig för vilket färdmedel vi ska använda oss av för att ta oss från Köpenhamn, där flyget från Grönland landar lördag morgon, till hemhemma i Sverige, vid norska gränsen. Jag har ingen aning hur många dagar jag ska stanna, vart i Europa vi hade tänkt oss åka sedan, vart vi ska bo på väg hemöver igen osv. osv.

Jag har dock fått tag på ett nytt svenskt körkort. Alltids något. Mitt förra hade nämligen blivit för gammalt. Och oj, vilket småstrul det skulle bli innan jag fick tag på detta nya. Jag hade nämligen helt råkat glömma att Vägverket inte automatiskt skickar ut de där 10-års-förnyelsesblanketterna till oss i utlandet. Jag kom dock på det för ca 2 månader sedan, varpå jag kontaktade Vägverket via e-mail. Jag berättade min situation och gav dem min adress. Det här skulle nog funka fint, tänkte jag.

Fast ja, jo visst måste jag erkänna att jag blev något förvånad över svaret, där personen i fråga förklarade att de inte har utländska adresser i sitt register, så därför hade hon sänt blanketten till min senaste svenska adress. Och ville jag svara på e-mailet, skulle jag bara trycka på ”Svara” i mitt mailprogram. *Hmm* Är det bara jag som tyckte det var knasigt? Dels hade jag ingen knapp som hette ”Svara”, utan bara en det stod ”Answer” på *hihi* (undrar om det är många som skriver till Vägverket via e-mail, utan att veta hur man sedan svarar på ett e-mail?!?). Och dels, så har jag ju inte bott på den där svenska adressen på flera år! Så lång tid tror jag inte posten eftersänder brev direkt... ;-)

Nåja, med hjälp från ambassaden i Köpenhamn fick jag tag på rätt blanketter, jag fick tagit mig några – traditionen trogen fula – kort och skickat iväg det hela igen. Det riktigt stora problemet kom först sedan när jag skulle hämta ut körkortet. Hos Sveriges grönländska generalkonsul här i landet. Men var befann han sig?

Att vara generalkonsul är ett oavlönat hedersuppdrag, som inte kommer med något lyxigt kontor. Förr hade dock just ”vår” generalkonsul eget företag och även om han aldrig svarade på e-mails och sällan var på jobbet, visste man i alla fall var man skulle börja leta. Nu har han dock inte sitt kontor kvar, telefonnumrena jag kunde hitta telefonkatalogen och i registret över ambasader och konsulat på nätet, ja allihop tutade med en ”abonnent finns inte”-ton. Lite igångsatt detektivarbete resulterade dock i att konsuln plötsligt tillslut ringde upp mig istället.

Nere i Hjemmestyret (motsvarande riksdagsbygningen) hittade jag så tillslut mannen, känd för sin Elvisliknande frisyr och skinnbyxor. Utöver att vara generalkonsul, är han nämligen även politiker, medlem i det mycket vänsterorienterade och självständighetssökande partiet IA. Problemet är löst och jag är numera innehavare av ett svenskt körkort med, om möjligt, ännu fulare foto än det jag skickade med blanketten någon dryg månad tidigare. De har nämligen lyckats dra ett ”streck” – som en del i körkortsdesignen – rakt igenom mina ögon så jag set smått oigenkännlig ut... ;-)­

lördag, juni 28, 2008

Jobbnarkomani & Fredagstema: Matlagning


Bildtext: I torsdags kväll sparkade Aaju & jag boll i över en timme. Jätteroligt tyckte vi båda två.

Oj, oj. Nu har det varit tyst här på bloggen igen. ;-)

Torsdag kväll hade jag faktiskt tänkt mig ett inlägg – jag älskar ju att skriva – men jag ”däckade” smått efter ett par dagar & nätters intensivt jobbande med personaltidningen. Jag hade gett mig en egen deadline som hette måndag förmiddag (den 23:e juni). Då skulle allt skrivet material till tidningen vara klart. Så skulle det vara lagom med tid till översättning (tidningen är 2-språkig) och uppsättning, till att den skulle ges ut 1:e juli. Problemet var bara att fram till måndag hade jag, efter senaste par veckornas strul här hemma, bara fått skrivit ihop en halv artikel och tidningen skulle vara sådär 35-40 sidor tjock!

Ja, ni fattar; jag har jobbat en del...! Efter först att på kvällarna ha fokuserat på utomhuslek med Aaju, matlagning och nattning, har det varit jobb som gällt sena kvällar, nätter och tidiga morgnar. Fast faktiskt har det varit skönt. Kul jobb, som framför allt har förhindrat mina tankar från att vandra iväg för mycket. Därför har jag det nästan, på något sätt, oförskämt bra, efter
omständigheterna. Hur som helst; torsdag ”däckade” jag efter det dagliga långa telefonsamtalet med Holger.

Fredag kväll skulle jag så skriva ett inlägg, men så fick jag en oväntad middags- & nattsgäst; en bekant med pojkvänsproblem. Mitt dörr står så klart alltid öppen, så det blev prat, prat, prat istället och inget skrivande. Men jag skulle egentligen inte vilja ha det annorlunda heller; man hjälper ju först de som har behov för det. Alla gånger! Ni läsare har helt enkelt fått vänta. Sorry! ;-)



Bildtext: För att kunna laga mat måste man handla. Som tillfälligt ensamstående mamma måste man fixa det tillsammans med sonen, overoende av hur trött han är. Igår resulterade det i denna syn... ;-)

Men nu var det ju fredagstema igår. Sista gången för sommaren t.o.m, eftersom fredagstemat nu tagit semester. På alla bloggar, inte bara min. I september drar så Petra (Petchie) igång det hela igen, med 4 nya teman. Först är det dock dax för Victorias (SunnySwede) sista tema, som de flesta bloggare skrev om redan igår: Matlagning.

Att laga mat är något jag gillar, och faktiskt kan vara ganska bra på. Inte om jag också har gäster jag ska underhålla dock, för då blir jag ofta så vimsig, att grönsaker kan komma till att kokas till vattnet helt försvunnit, det glöms salt i potatisen och såsredningen spills ut över gästerna. Japp, det senare har verkligen hänt! Den hjälpsamma gästen, som jag då var lite betuttad i, fick såsredning över hela den nya skjortan och fick gå runt och lugta sur mjölk hela kvällen. Tror aldrig jag sagt förlåt så många gånger... ;-)

Aaju och jag fixar dock ganska bra att laga mat ihop. Han älskar verkligen allt som har att göra med att blanda & röra (därmed står bakning så klart än mycket högre på listan över saker han gillar), och är jag bara inte för stressad och trött funkar det ”samarbetet” hur bra som helst. Liksom alltid när vi är ensamma hemma, när Holger är på tjänsteresa eller liknande, ändras dessutom vår meny ganska markant.


Bildtext: Idag blev det favorit i repris; lördagsbrunch med amerikanska bananpannkakor. Aaju har kommit sent i säng två kvällar i rad så han var trött och ville inte vara med och göra smeten. Väldigt ovanligt. Men han åt mer än gärna! :-)

När det bara är Aaju och jag så känns det liksom inte lika viktigt att maträtterna ska vara så ”komplicerade”. Speciellt inte på vardagarna. Då fokuserar vi istället på att få tid till att leka utomhus på väg hem från jobb & dagis och sedan, väl hemma, slänger vi bara ihop något lätt. Jag är uppvuxen i en familj där vi åt middag mitt på dagen och bara smörgås på kvällarna, så att det bara blir pasta & en sås på kvällen känns mer än nog för mig. Eller att vi bara tar just en macka för den delen; om vi båda fått lagad mat till lunch.

Dessutom är det en del rätter vi passar på att göra när vi ensamma, eftersom Holger inte gillar dem. ;-) T.ex blir det just mer pasta. Holger älskar lasagne och köttfärssås & spaghetti går väl an, men absolut inte för ofta – en gång i månaden är för ofta för honom tror jag. Aaju & jag kan dock mer än gärna tänka oss att äta det oftare, inklusive matrester dagen därpå.

Dessutom passar vi på att äta griskött, som verkligen är något Holger inte är något vidare glad i; bacon går bra, korv någon gång ibland (som en nödlösning), men allt annat griskött är det nej tack till där hemma. Själv är jag ju till stor del uppväxt på griskött. Jag erkänner; danskt griskött, som är det vi har här, är äckligt fett och jag kan inte äta det alls lika ofta som det ”självodlade” grisköttet jag åt hemma i Sverige. Men ändå slår det aldrig fel; köttfärssås (på 100 % nötkött, blandfärs finns inte här) och någon form av griskött står garanterat på bordet de första dagarna Holger är bortrest. *hihi* I kväll ska vi t.ex äta revben. Sedan Holger åkte har vi en kväll bara ätit macka, två kvällar ätit spaghetti & köttfärssås och igår kväll åt vi tortillas på köttfärsrester. Just denna veckan har det varit extremt lättvindig vad gäller maten pga jobbet och allt familjestrul, men ändå... ;-)

Matlagning när vi allihop är hemma ser dock annorlunda ut. Utöver att jag ibland kan känna att jag drar lite för mycket av ”lasset”, när man inkluderar allt som händer både innan och efter (planerande, matinköp, dukning och disk – avdukning är dock Holger en sann mästare på, medan jag sitter och ”päser”), så är jag dock ganska nöjd med den. Enligt Holger gör vi inte tillräckligt med grönländsk mat, men jag tycker vi blandar ganska friskt. Eller ja, jag erkänner. Jag gör mer ”internationella” maträtter med grönländska råvaror. Renstek i ugnen, myskoxepizza eller wook, valbiffar med sås och klyftpotatis osv. Fisk & musslor fixar jag också helst till lite på mitt sätt; fiskgratänger, pastasåser osv. Allt väldigt uppskattat dock, för det mesta. Även om jag under senaste vintern varit tråkigt dålig på att testa helt nya ”koncept”. Det är ju så ibland. Men sedan dess har det hänt även en del på den fronten. ;-)

Livet här har helt säkert påverkat min matlagning, trots allt. Min svenska kultur, där stekpannan och ugnen är de viktigaste redskapen för att tillaga kött och fisk, mötte den grönländska där allt, allt, allt kokas. Förr gjorde jag t.ex aldrig en soppa, men nu äter vi det i perioder 1, 2, ja t.o.m 3 gånger i veckan i extremfall. Fisksoppa, köttsoppa, tomatsoppa, kycklingsoppa och för att inte förglömma; riktig grönländsk suaasat. Alltså soppa på grötris, potatis, lök, salt & peppar samt sälkött. Eller suasaat med vildfågel för den delen eller valkött & späck. Som oftast brukar det dock vara Holger (som blivit riktigt duktig i köket med åren) som står för själva matlagningen när det står suaasat på menyn. Och det är väl aldrig jag som föreslår just säl- och valsuaasat, men vildfågen gillar jag skarpt! :-)


Bildtext: Sälsuaasat, med köttet med allt späck på separat tallrik, tillsammans med senap & inlagd gurka. Bon Appetit! (Foto från 17:e februari.)

Nu är det dax att försöka komma ikapp sig med semesterplanerna, hushållningen, emailsvarandet och bloggläsandet. Fast ja, 1:a prioritet har ändå Aaju. Fortsatt trevlig helg allihop!!


Andra fredagstema-bloggare:

Fröken Anki, Anna Fair and True, Saltistjejen-Anna, Utvandrare 2000-talet Anne, Bo-i-USA Anne-Marie, Life in the suburb Annika, AuroraBuddha, Fundersam Cecilia, Sweet Home Alabama Desiree, Grekland Nu Ingabritt, Leopardia, Mina Lyckopiller Lia, Miss Marie, Nya äventyr Marianne, Marina om allt, A swede in Bristol Millan, Dagbok från världen M.K.B., Tankebubblor Nilla, Petchie's adventures Petra, Fritt ur hjärtat Simone, Skolfröken, StrandMamman, Snusan-Susanne och SunnySwede-Victoria.

Är ni fler som är med är det bara att säga till, så lägger jag till er på listan! :-)

onsdag, juni 25, 2008

Från Dåtid till Nutid: Polarforskare & äventyr

Så var det dax för alla som inte är intresserade av historia att klicka sig vidare till någon annan sida, för idag är det nämligen del 5 av 9 i serien om Grönlands historia som gäller – ett väldigt ”internationellt” inlägg denna gången. ;-)

De tidigare avsnitten i serien är:

1. Grönland befolkas
2. Vikingaeran
3. Valjägarperioden
4.
Kolonialiseringen


Polarforskare & äventyr

Nordvästpassagen

Många polarforskare och äventyrare har lockats till Grönland genom åren. På 1500-talet väcktes bland annat idén om att hitta en möjlig handelsväg genom Arktis, som förband Asien och Europa – den så kallade Nordvästpassagen. *

Under flera hundra år var detta något som sysselsatte många av sin samtids största och mest namnkunniga polarforskare. Många av dessa, ofta dödbringande expeditioner kom från England och de allra flesta utgick från grönländska
Diskobuktsområdet. Detta gjorde att kunskapen om, liksom intresset för Grönland ökade i Europa.

Bland annat kom man under en av dessa expeditioner, ledd av engelsmannen John Ross, till att möta världens nordligaste boende folk, de så kallade ”polareskimåerna” i Thuleområdet. Året var 1818 och det var dessa grönländares allra första möte med den vite mannen. Som vänskapsgåva från engelsmännen fick de bl.a 40 paraplyer (!?).


Bildtext: Ett smått passande foto tyckte jag, från båtfestival i Odense 2004. :-)



Kapplöpning till Nordpolen

När Nordvästpassagen väl var hittad, vände polarforskarna sina blickar mot Nordpolen. Det blev till en tävling om att komma så långt upp mot norr som möjligt. Här var amerikanarna mycket aktiva, och det blev tillslut också en amerikan som med grönländares hjälp, först nådde Nordpolen. Han hette Robert Peary och året var 1909.


Svenskarnas del av kakan

Vad som gömde sig bortom inlandsisen, i Grönlands inre, var också en gåta. Det cirkulerade i forskarvärlden de mest fantastiska idéer om vilka rikedomar som väntade bakom ismassorna, inklusive stora, gröna skogar enligt vissa.

Detta var något som bland annat intresserade finlands-svenske A. E. Nordenskiöld (som levde i exil i Sverige, därför ofta benämd som svensk); sedd som dåtidens världsledande polarorakel, efter sin lyckade Vega-expedition 1878-79, då han som förste man i världen tog sig igenom Nordostpassagen – vägen mellan Europa till Asien, via det ryska ishavet (alltså inte den via Grönland & Canada som jag skrev om tidigare).

Nordenskiöld reste iväg på två rätt unika expeditioner för att undersöka Grönlands inre, 1870 & 1883. Inga av expeditionerna var dock speciellt lyckade i förhållande till att hitta rikedomar, även om man kom hem med den stora sten med meteoritjärn som idag kan skådas utanför Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm.

I mina ögon var nog den största bedriften att den sista expeditionen väckte svenskarnas intresse för skidåkning i tävlingsform, och kanske rent av var det genom denna expedition som idrottsgrenen faktiskt rent av blev uppfunnen!


Skidande norrman går till historieböckerna

Nordenskiöld klarade aldrig att korsa inlandsisen. Istället blev det den norske polarforskaren Fridtjof Nansen som blev först med denna bedrift. Huruvida några inuiter gjort det än tidigare förtäljer dock inte historien. Och landsmannen Otto Sverdrup och de två eller tre samer, som också var med på turen, hör väl heller inte till de mer kända, även om de dock nämns ibland (dock i varierande antal...?!).

På skidor tog de sig år 1888, i samlad trupp, från nuvarande Tasiilaq på östkusten till Godthåbsfjorden på västkusten, där de byggde sig en båt av segelduk och rodde till nuvarande huvudstaden Nuuk (Godthåb på danska).


Kunnunguaq – Kungen av Thule


Den i Grönland och Danmark i särklass mest älskade polarforskaren & äventyraren var dock Knud ”Kunnunguaq” (”Lille Knud”) Rasmussen. Som son av en dansk far och en grönländsk mor föddes han i Ilullisat (Jakobshavn) 1879.

Rasmussen kom under sitt liv iväg på många expeditioner, varav den mest kända expedition var hans hundsläderesa, länge världens längsta, genom alla inuitländerna i Nordamerika. 18.000 km, från Upernavik i Grönland till Berings Sund - Alaskasidan.

Under alla sina resor samlade Rasmussen på sig lokala sånger och myter. Allt skrevs ner och skildrades senare av honom själv i film och ytterst välskrivna böcker. Vi har därför honom, ”Kungen av Thule”, att tacka för att vi idag vet så mycket om den värld som så länge var okänd för omvärlden och som idag till stor del är borta.



Bildtext: I detta hus, idag Ilulissats Museum, föddes Knud Rasmussen 1879.


Nästa historieinlägg blir ett kortare ett, i vilket jag kommer att berätta om 1800- och tidigt 1900-tal och om hur danskarna då spände sitt grepp om kolonin.


*) Nordvästpassagen visade sig ju vara en alltför krånglig och farlig väg till och från Asien. Mycket få har klarat sig igenom pga isberg och packis, och inte har det gått speciellt fort heller för dem. Med nutidens klimatförändringar har dock passagen återigen väckt rederiernas intresse. Sensommaren 2007 rapporterades det t.ex att det var en isfri väg igenom. Detta kan öppna upp för en stor möjlighet för människorna som bor i området, och för rederierna så klart. Allt är dock inte positivt. Läs t.ex mer om detta i
denna artikel från Aftonbladet.

tisdag, juni 24, 2008

Uppdatering från livets orkan


Aaju såg idag sin ataata (pappa) flyga iväg.

Hej hallå! Jo, jag är här fortfarande. Det har faktiskt inte varit tyst direkt ovanligt länge här på bloggen egentligen, men på något sätt känns det ändå som om det var evigheter sedan jag skrev sist. Kanske för att jag också varit dålig på att svara på kommentarer också, som jag ju brukar göra normalt. Nu har jag dock fått till ett svar till dem som nu må vara intresserade... ;-)

Senaste nytt härifrån är annars att Holger idag flög till Sydgrönland för att delta i en sedan länge planerad 2-veckors kurs. Därifrån bär det av direkt på semester i Europa för honom (några dagar efter oss andra) – även det planerat sedan länge.

Aaju och jag var så klart med uppe vid flygplatsen för att vinka av. Det roligaste med det flygplatsbesöket var väl ganska garanterat att samtliga passagerare med ”Holgers” flyg fick gå upp på bagagebandsvågen för att väga sig! Hade det inte varit för att stämningen var lite ”down” hade jag nog tagit ett kort, för visst var det kul att se en Holger stå där med handbagaget i handen och med böjd rygg för att inte slå huvudet i informationsskyltarna som hängde i taket. :-)


Imorgon kommer förresten ett nytt historainlägg här i bloggen var planen... ;-)

lördag, juni 21, 2008

Dystra beslut och roliga vardagsavbrott

Det har varit en händelserik dryg vecka – en både smått katastrofal och lyckad sådan – och det är väl på tiden att jag berättar lite om den. Med hjälp av lite foton.

Förra fredagen, alltså fredagen den 13:e, var t.ex en länge väntad dag. Mitt förväxta hår skulle klippas och jag unnade mig även det lilla extra; hårfärgning & hårbottensmassage. Sköönt.
Aldrig tror jag att jag fått så många positiva kommentarer efter ett frisörbesök heller. :-)


Ett inte direkt rättvisande foto på resultatet, taget av Aaju, knappt 4 år... ;-)


Lördag unnade jag mig så att gå ut och shoppa i 3 timmar (affärerna har bara öppet mellan klockan 10-13 på lördagar), delvis tillsammans med min frisör tillika åländska kompis som jag nämt förr här i bloggen. Hon som snart ska flytta. Första gången jag gått på ”tjejshopping” i Nuuk sedan sommaren 2001! *ghaa*


Shoppingresultatet. Notera; klackade skor! (Klicka på fotot för att se bättre.) Så får vi se om jag får använt dem...

Lördag kväll blev det sedan hastigt och lustigt till en tjejkväll igen. Åländskan och jag satt hemma och babblade till över midnatt.


Söndag blev det årets första bokläsarstund på balkongen, iklädd byxor och långärmat så klart. Vid lunch fick Aaju & jag sedan hastigt och lustigt packat ihop våra badkläder och vi stack ut på ett 7 timmar långt äventyr i den tillslut 15-gradiga, gassande värmen!



Vi åkte buss.


Vi åt lunch på en "uteservering" (något som egentligen inte finns här...).


Vi knatade till badhuset & lekte så klart lite vid sjön på vägen.


Vi lekte läänge på lekplatsen utanför badhuset.


Två timmar spenderande vi i badhuset med detta panoramafönster mot fjäll & hav.


Efter lite mer lek på lekplatsen blev det än mer lek vid sjön.


Dax för glassätande, fisk- & båtspaning och stenkastande i havet.



Söndag kväll gav de sig så tillkänna, de tryckande känslor jag gått och haft i några dagar och ja, av och till i en längre tid. Efter en del pratande fram och tillbaka senaste dagarna, många tårar, en del "ilska", men mest ändå lungt pratande (med en del tårar rinnande ner för kinden iofs) har vi därför så smått beslutat att ta lite tid för oss själva, en och en, för att ”få ordning på oss själva” så att säga. Och så får vi se vad vi tycker sedan. Enligt mig har inga katastrofer hänt. Inget har hänt som inte kan förlåtas. Det är bara små sår, som blivit för många. De såren ska få tid att läka. Dåliga mönster ska få möjlighet för att brytas. Som det är nu målar vi dock inte upp några luftslott, inga stora planer om hur allt kommer vara perfekt efteråt. Vi bara tar det som det kommer, med prioritet på att lillkillen får det bra.

Det har alltså varit en minst sagt turbulent vecka. Men vi har varit vuxna nog så Aaju har gått igenom den utan att märka alltför mycket av det. Måndag kom han t.ex på besök till mitt jobb:



Här skulle det jobbas... ;-)


En blivande fotograf?


På väg hemöver på årets första (och enda?) riktiga sommardag. 17,7 C sa den officiella termometern. Årets värmerekord!


Vädret har hållit sig mellan 5-15 C i veckan och de flesta dagarna har det ändå varit sol, så det har blivit mycket utomhustid för lillen och mig. Antalet glassar vi har ätit vågar jag inte ens nämna, men trevligt har det varit med cykelturer, picknick osv.


För Holgers del har det även blivit jakt- & fisketur (med båt) i fjorden samt så klart den igår omtalade flygturen med en liten privatägd (dock inte av oss då... ;-) ) Cessna. Och ja, igår var jag iväg på tjejmiddag. God mat och ett par glas rödvin med åländska kompisen och en bekant till henne; en svenska som växt upp och levt hela sitt liv i Danmark och som är här med sin danska familj på ett "2-års besök".


I Grönland har vi inga träd att krama. Men det gå ju (nästan) lika bra med fjärrvärmerör... ;-)


Aaju, en riktig globetrotter?! ;-)


Idag är det på norra halvklotet årets längsta dag och därmed också Grönlands nationaldag samt min svenska bästis sons 1-årsdag. Grattis Björn!!! Det ska vi fira med än mer utetid. Hela familjen. Först ska jag bara få till några amerikanska pannkakor med banan som Petra tipsade om härom sistens. Trevlig helg till er allihop!!

fredag, juni 20, 2008

Fredagstema: Kl 5, då allt vänder & flygfoton


Vyn från vår lägenhetsdörr klockan 5 idag på morgonen.

Veckans fredagstema från
Victoria (SunnySwede) i Florida är ”Klockan 5” och möjligen, möjligen är det tiden då många idag samlas runt midsommarstången för att ta sig en ”tur runt om”. Men vad vet jag? Min erfarenhet av stora midsommarfiranden är ju egentligen ganska begränsad.

Jo, men visst har vi också alltid firat midsommar i min svenska familj. Fast det har varit på det mer stillsamma sättet. Närmsta familjen på ca 10 personer har samlats på balkongen eller vid ”oväder” runt matsalsbordet i vardagsrummet och ätit den traditionella maten. Och ja, då kan klockan mycket väl ha varit just 5. Då när vi satt där och just skulle till att ta vårt första bitt i den sliskiga sillen och de läskiga färskpotatisarna. Visst låter jag entusiastisk? *hihi*

Vi har det dock alltid pyntat och fint med björkris (min pappas "avdelning"), och vid några tillfällen, då vi var små, hade vi även vår egna lilla midsommarstång. Men det gick ändå lungt tillväga, härligt & trevligt lungt (även om maten var blä. Tur att man även kan grilla korv ändå! ;-) ). Bara få gånger – tre som jag kan minnas – var vi på större, "riktiga" midsommarfester.

Sedan har jag ju också varit/bott utomlands nästan 1/3 av alla mina midsomrar och då har det inte blivit mycket firande alls. Inte ett smack faktiskt. Det har känts så fel att som enda svensk försöka få till ”Små Grodorna” osv. Det hade säkert varit rätt kul egentligen, om man var en stor grupp av nyfikna personer, men en sådan grupp har jag inte haft vid de tillfällena. Aaju och Holger har t.ex aldrig upplevt en endaste midsommar och senast jag gjorde det var när jag gick gravid, sommaren 2004.

Klockan 5 är för mig istället tiden då Aajus dagis stänger, liksom posten. Klockan 5 är tiden då värkarna tog till rejält och gjorde så där smått obeskrivligt ont och sjukhuspersonalen började ana oro, den gången jag födde Aaju och det efter att det hela redan hållit igång i 19 timmar (och det skulle dröja ytterligare 5 timmar...). Klockan 5 om morgonen var också tiden jag stod upp idag för att fixa lite jobb och börja skriva detta inlägg. Klockan 5 igår eftermiddag var tiden då Holger körde iväg för att för första gången få hålla i spakarna i luften...

Klockan 5 i eftermiddag kommer jag nog står i duschen, för att göra mig klar till kvällens tjejmiddag. Klockan 5 är normalt tiden då filmen börjar när man sitter i flyget över Atlanten på väg till Europa. Klockan 5 är tiden då jag som oftast sätter nyckeln i dörren, då arbetsdag blir till hemmakväll. Klockan 5 är då fokus som oftast hamnar på middagslagningen eller då jag fortfarande kör runt med kundvagnen i mataffären, spanande efter dagens middag.

Nog med svammel. Dax för ännu en arbetsdag. Trevlig midsommar till er allihop! Och innan ni ”går”, här kommer lite foton från gårdagens flygtur:


Så här ser det ut i vår bakgård. Nuuks fjordsystem är världens näststörsta. Det största ligger i Östgrönland. Och ja, de flög lååågt.


Förstår ni nu varför jag vill ha en båt? Så här ser det alltså ut överallt runtomkring oss. Lägg där till stora chanser att komma helt nära valar på sådär ca 15-18 meter eller mer...


Inga renar i sikte, men väl en sinande "vårflod".


Med undantag för de sista ca 10 procenten på var sida, kan man på detta foto se hela Nuuk, inklusive ”förorten” Nuussuaq (som numera utgör 50 % av hela staden). Klicka på fotot så blir det en hel del större. Mittentoppen i bakgrunden (den "runda") tillhör fjället vi ser från vår lägenhet.


Själva Nuuk Centrum. Vi bor mitt i gröten, i det hyreshus som ligger längst bort av de 10 vita ”sträcken” som ses ligga parallellt mitt i bild (klicka på fotot för att se bättre). Mitt jobb ligger precis utanför fotot till vänster. En promenad på 10-15 minuter, trots backar. Så större är alltså inte staden.


Och piloten för dagen / kvällen, i alla fall en bit av turen. Och ja, det är Holger ni ser. Gissa om han var stolt och uppspelt efteråt...! ;-)



Andra fredagstemabloggare:

Fröken Anki, Anna Fair and True, Saltistjejen-Anna, Utvandrare 2000-talet Anne, Bo-i-USA Anne-Marie, Life in the suburb Annika, AuroraBuddha, Fundersam Cecilia, Sweet Home Alabama Desiree, Grekland Nu Ingabritt, Leopardia, Mina Lyckopiller Lia, Miss Marie, Nya äventyr Marianne, Marina om allt, A swede in Bristol Millan, Dagbok från världen M.K.B., Tankebubblor Nilla, Petchie's adventures Petra, Fritt ur hjärtat Simone, Skolfröken, StrandMamman, Snusan-Susanne och SunnySwede-Victoria.

Är ni fler som är med är det bara att säga till, så lägger jag till er på listan! :-)

onsdag, juni 18, 2008

Från Dåtid till Nutid: Kolonialiseringen

Så var det dax för del 4 i serien om Grönlands historia. De tidigare avsnitten i serien är:
1.
Grönland befolkas
2.
Vikingaeran
3.
Valjägarperioden


Kolonialiseringen


Hans Egede letar efter vikingar

År 1721 kom den norske prästen Hans Egede med familj samt några av danske kungens män till Grönland (Norge var ju då i union med Danmark, vilket också förklarar varför Hans Egede oftast benämns som dansk). De byggde upp en koloni på en ö som prästen döpte till Haabets Øe (Hoppets Ö).

Hans Egedes uppdrag var att hitta ättlingar till de landsmän (norrmän boende på Island) som kommit till Grönland med Erik den Röde år 986. Han ville omkristna dem från asatro eller katolicismen till lutheranism. Men vad han inte visste var att det bara fanns inuiter kvar i Grönland. Vikingarna/nordmännen hade försvunnit från ön mer än 300 år tidigare.

Biltdext: Hans Egede står staty i Nuuk, blickandes ut över havet.


Hans Egede börjar missionera

Med iver började Hans Egede att missionera bland ”de wilde”, som han kallade grönländarna, samtidigt som han resultatlöst letade efter ättlingarna till de utvandrade skandinaverna. Han hade inte speciellt höga tankar om grönländarna dock, speciellt inte angakoqerna – de inuitiska andemännen/schamanerna – och han hade svårt för att lära sig språket. Men hans söner blev snabbt vänner med de lokala och lärde sig att prata deras språk. Sönerna hjälpte därför sin far i hans missionerande.


Första staden grundläggs

Efter sju år på Haabets Øe flyttade de kolonin några kilometer österut år 1728. De flyttade den till ett näs som Hans Egede döpte till Godthaab (Bra Hopp). Det var detta som senare blev landets huvudstad. Officielt namn är dock sedan några år det grönländska namnet Nuuk, staden där vi bor i dag och där man än idag kan se både Hans Egedes egna hus och andra historiska byggnader.


Biltdext: Herrnhutiska missionärer från Tyskland sändes för att hjälpa Hans Egede, men de blev istället mer konkurrenter. Tyskarna byggde detta hus 1747, som de senaste åren har huserat världens minsta universitet, Ilisimatusarfik (Grönlands Universitet). De flyttade dock i januari i år vidare till helt nya, större lokaler.


Grönlands västkust koloniseras

Hans Egede utgjorde ”startskottet” för danskarnas kolonialisering av Grönland och han är därför ett av de största namnen i den dansk-grönländska historien. Därför heter också Nuuks största hotellkomplex Hotell Hans Egede, uppkallat efter prästen. Hans fru, Gertrud Rask, har också bland annat givit namn till en restaurang, som för några år sedan omvandlades till en riktig lyxig sådan. Dessutom lever namnet Egede kvar bland många grönländare än idag. Grönländarna hade ju inte själva efternamn förr, utan de fick det ”tilldelat” av missionärerna när de döptes.

Under 1700-talet anlade sedan danska köpmän & missionärer, inklusive Hans Egedes söner, många små inhandlignsplatser längst Grönlands västkust. De flesta dessa platser existerar än idag i form av städer och bygder.

År 1777 gav danska staten sig själv handelsmonopol i Grönland, genom ”Den Kongelige Grønlandske Handel”. På samma sätt hade man redan säkrat sig inkomster från kolonierna Island & Färöarna. Skillnaden var bara att i de senare två länderna släpte man på monoplet redan under 1800-talet, medan Grönland förblev totalt stängt för omvärlden helt fram till år 1950.



Biltdext: Nuuks gamla stadsdel, Kolonihamnen, med världens minsta domkyka och Hans Egede-statyn på bergets topp.



Biltdext: Hans Egedes hus här i Nuuk.

I nästa historieinlägg blir det att berätta om polarforskare och deras äventyr.

måndag, juni 16, 2008

Självmord: En epedemi och bakgrundshistorien


Kyrkogård i månljus, Tasiusaq, Nordgrönland. Foto: Anders Skov Hansen (en tidigare kollega).

Händelser i Grönland, som skapade rubriker här redan för ett par veckor sedan, har i helgen dykt upp i internationell media, inklusive svensk (läs bl.a på SVTs och Svenska Dagbladets hemsidor). Man skriver där om en självmordsepedemi i Östgrönland; underbart vackra Östgrönland med sin så innerligt vänliga befolkning men med ack så många sociala problem. Allvarligt är det och det har det varit i många år. Och då inte bara i östra delen av landet. Och som jag förstår med självmord, så går sådant i vågor i de olika orterna. Man har sett det på många håll i Grönland förr om inte annat.

Det som fick media att börja skriva var att det helgen i skiftet mellan maj och juni var hela 6 ungdomar som försökte eller hotade med att begå självmord i den östgrönländska staden Tasiilaq med ca 1900 invånare. Samtliga dessa överlevde och togs om hand. Polischefen i Tasiilaq har dock flera gånger i år fått den nationella pressen att vända blickarna mot staden, pga olika missförhållanden. Och visst är det behov för att vi tittar lite extra, eller ja tittar överhuvudtaget, på den ack så ofta smått bortglömda östkusten, som med sina ynka 3.500 invånare är ytterst isolerat.

Politikerna har reagerat på skriverierna och börjat med vissa tilltag. Om det är de rätta och de mest effetiva för just det som händer här och nu ska jag ha osagt – det är helt enkelt inte mitt expertisområde. Istället tänkte jag i detta inlägg berätta lite överordnat om självmord i Grönland:


Sedan 1970-talet har Grönland haft en självmordsstatistik som placerat landet bland de absolut hårdast drabbade i världen, t.o.m det hårdast drabbade (ja, andelen självmord här är högre än i både Sverige och Finland). Tidigare var fenomenet nästan helt okänt. Istället drog man vid liknande ”behov” till fjälls och blev så kallad qivittut (betyder cirka ”dem som inte vill vara en del av samhället”). Dessa levde, och lever fortfarande, helt av det naturen har att erbjuda på det traditionella sättet, med egenhändigt gjorda vapen och kläder osv. Och det totalt isolerat från all kontakt med omvärlden. Ser de andra människor är de snabba med att gömma sig.

Av en smått okänd anledning skedde en förändring under 70-talet. Antalet som drog till fjälls minskade och antalet självmord ökade lavinartat. Idag är situationen sådan att nästintill alla familjer har en nära släkting som begått självmord. Om inte ett syskon, så en kusin, farbror eller liknande. De senaste åren har antalet självmord på årsbasis legat omkring 45 personer – vissa år betydligt högre. Det är många i ett land med knappt 57.000 invånare.

Att Grönland är ett land med stora sociala problem är kanske inte så oväntat. Det är ju en gammal koloni, som fram till 1950-talet hölls helt isolerad från omvärlden. Man har gått genom en drastisk förändring på mycket kort tid: Från att folk bodde i torvhyddor med jordgolv, följde naturens gång och livnärde sig på traditionell jakt med hundslädar och kajaker, till att man nu lever i ett toppmodernt samhälle, med fasta arbetstider, bilar och mobiler. Det har självklart fört med sig en hel massa positivt, men även negativt. Samhället förändrades med en ofattbar fart och nästan helt utan grönländarnas egna inflytande. Detta har lett till identitetskriser och en känsla av hopplöshet. Många har känt att de tappat kontrollen över sina liv och sin omvärld.

Detta har bland annat fört med sig alkoholproblem. Ja, historien känns igen från många andra tidigare kolonier och ”besegrade” naturfolk. Man antar att alkohol, om så bara i fom av en vanlig lördagsfylla, är inblandat i ca 50% av alla självmorden här i Grönland. Men alkohol och självmord hänger också ihop på ett mer indirekt sätt. En undersökning från 1990-talet visade att 40 % av dem som växt upp i familjer med alkoholmissbruk hade haft självmordstankar, medan motsvarande andel hos famijer utan alkoholmissbruk var 10%.

Det är övervägande män som begår självmord här. Det är fler kvinnor än män som tänker på självmord, men ändå allra, allra främst män som verkligen begår dem. Detta är vad jag förstår det vanliga; män klarar helt enkelt samhällsförändringar sämre. Och ofta är det något sådant som kärlekssorg efter ett kraschat förhållande som är det som blir det avgörande. Speciellt i den största gruppen bland dem som begår självmord; män i åldern 15-25 år. Däremot, tvärtemot vad många kanske tror, har man inte kunnat se något sammanhang mellan vintermörkret och antalet självmord här i Grönland.

Ett dystert inlägg idag, en dyster dag på årets 2:a dag med nästan riktig sommarvärme a la Sverige (ok 15 respektive 19 C, men 19 C är nog något av det svettigaste jag någonsin upplevt i Nuuk). Detta är dock också en del av verkligheten i dagens Grönland.

fredag, juni 13, 2008

Fredagstema: Nära & kära, detta ser vi

Veckans Fredagtema/Show & Tell, från Victoria (SunnySwede) i Florida, är ”Utsikt”. Det är ett kärt ämne. I alla fall tycks det vara det om man söker på ordet här i min blogg. I inte mindre än 27 inlägg från det senaste året finns orden utsikt och/eller utsikten nämnt och i nästan alla dessa inlägg kan man se foton från några av våra ”standarutsikter”: Från vårt hem, från våra respektive jobb och från andra platser vi brukar vara på.

Som boende utomlands, på ett ställe där min svenska familj och andra nära & kära aldrig varit, så är just det där med utsikter viktigt tror jag. Att de kan se hur det ser ut där min lilla familj & jag bor. Att de får se de scener, de utsikter som vi ser dagligen. Att de får se vägar vi går – som t.ex till jobbet, till affären – små saker som ger dem en inblick i hur vår vardag ser ut är viktigt. Viktigt både för dem och för oss. För att de ska kunna relatera till det vi berättar. För att de ska känna sig som en del av vår vardag och inse att det faktiskt finns ett ställe som heter t.ex Nuuk och att det inte är något mystiskt och totalt främmande. Det är nog därför jag i alla mina år utomlands har varit noga med att dokumentera dessa saker.

Min mamma, hon var fenomenal på att minnas alla dessa saker jag visade och berättade för henne. När jag bodde i Danmark t.ex, då hade vi inte någon telefon, utan jag brukade ringa från ett par olika mynttelefoner. Låter löjligt – och kanske tyckte även mamma det – men jag fotade dessa och utsikten jag hade när jag stod där och pratade, och plötligt var det mycket lättare för oss att förstå varandra. Hon förstod vad det var för ljud hon hörde i bakgrunden, visste cirka var jag var i förhållande till diverse andra ställen osv.

- Jaha, står du där vid fiskaffären idag. Har du varit i parken? Eller besökt Holger på skolan?
Eller:
- Jaha, står du vid tygaffären. Har du varit på shopping?
Osv.

Men självklart hade det allra, allra bästa varit om hon hade kunnat komma och se det hela med egna ögon. Både för hennes och för vår skull. Det var ju dock inte möjligt, pga av hennes sjukdom, och då var ju foton på vår utsikt & omgivningar med mina förklaringar det näst bästa! :-)

Här är ett par foton på utsikten från vår lägenhet (från balkongen, det stora sovrummet, "datorrummet" samt från vardagsrummet, som alla har utsikt åt samma håll). Favoriter i repris så att säga:


Vår “standardutsikt”. 24:e oktober 2007.


Mest en massa snö. 6:e mars 2008.


Inte någon pedagogisk utsiktsbild, men utsikt ändå. *hihi* 1:e januari 2008.


Nope, vi behöver inte lämna hemmet för att se norrsken vi. 1:e april 2008 (och nej, detta är & var inget aprilskämt).


Lugnet efter stormen, även om det fortfarande stormar för fullt i fjällen. Klockan 20.20, 7:e april 2008.


Fredag idag alltså; ja för mig är det ju faktiskt bara natten till fredag. En mer dag på jobbet, sedan är det helg. Väderutsikten ser inte lovande ut för oss för de närmsta dagarna. Temperaturer på +5 C och lite där över låter ju i och för sig helt ok. Mer kan vi inte förvänta oss. Men regn är ju inte fullt så kul. Fast söndag; ja den har ju potential. :-)



Väderutsikten kommer från
DMI.

Trevlig helg till alla er läsare!


Andra fredagstemabloggare:
Fröken Anki, Anna Fair and True, Saltistjejen-Anna, Utvandrare 2000-talet Anne, Bo-i-USA Anne-Marie, Life in the suburb Annika, AuroraBuddha, Fundersam Cecilia, Sweet Home Alabama Desiree, Grekland Nu Ingabritt, Leopardia, Mina Lyckopiller Lia, Miss Marie, Nya äventyr Marianne, Marina om allt, A swede in Bristol Millan, Dagbok från världen M.K.B., Tankebubblor Nilla, Petchie's adventures Petra, Fritt ur hjärtat Simone, Skolfröken, StrandMamman, Snusan-Susanne och SunnySwede-Victoria.
Jag hoppas jag har fått med alla. Annars; hojta till!

onsdag, juni 11, 2008

Från Dåtid Till Nutid: Valjägarperioden

Så var det dax för del 3 i serien om Grönlands historia och nu har vi kommit fram till tiden då européerna återvände för 2:a gången, denna gången inte för att bosätta sig utan främst för att fånga val.

De tidigare avsnitten i serien är:
1.
Grönland befolkas
2. Vikingaeran


Européerna återvänder – Valjägarperioden

Efter att vikingarna/nordmännen försvann från Grönland i början av 1400-talet var inuterna från Thulekulturen, hädanefter kallade grönländare, de enda som bodde på världens största ö. Deras antal var dock inte så stort. Troligtvis inte mer än några tusen. Men de fanns längst det mesta av landets kust.


Grönland går från norskt till danskt

Grönland, som fram till 1380, varit under norskt flagg kom under danskt flagg när Norge gick i union med Danmark samma år. De som märkte allra minst av detta var grönländarna själva. För trots att man från dansk-norsk sida försökte sig på att resa till landet under ett par århundraden, misslyckades samtliga expeditioner, och man kom först i land 1605. Och nej, grönländarna hade ju så klart aldrig vetat att de tidigare varit ”norrmän” heller.

Pga danska unionens många misslyckade expeditioner blev det istället den engelske upptäcksresanden John Davis som ”återupptäckte” Grönland, under 1580-talet. *) Han ansträngde sig för att bli vän med grönländarna och han blev den förste västerlänningen som verkligen beskrev grönländarna; deras bostäder, kläder, redskap, seder & bruk m.m. Den gången visste man t.ex. i Europa fortfarande inte att Grönland var en ö, så det fanns mycket kvar att ”upptäcka”!


Valjägarna kom – på gott och ont

Europeeiska valjägare, allra främst från Holland men även från bl.a England, Skotland & Tyskland, hade också hittat vattnen omkring Grönland. Det blev dessa valjägare som blev de flesta grönländares första möte med ”den vite mannen”, även om valjägarna främst höll sig på sina för grönländarna enorma farkoster, ute till havs.



Bildtext: Porten in till Sisimiuts gamla stadsdel består av käkben från en val. Sådana finns det några av här i landet.

Valjägarna var egentligen bara ute efter valarnas späck, som man gjorde lampolja av i Europa. Men även valbarder var av intresse, då dessa t.ex kunde användas för att stärka de europeiska kvinnornas stora krinolinklänningar. De enorma mängderna kött slängde man bara bort.

En del av köttet blev dock ibland skänkt vidare till lokalbefolkningen. Grönländarna bytte sedan också bort späck, skinn och vattentäta kläder mot, för grönländarna otroliga saker som synålar, järngrytor, knivar och färgglada glaspärlor. Det handlade så klart inte om någon rättvis handel egentligen: Ett par synålar mot ett dyrbart sälskinn och grönländarna var strålande glada. Att säga att även valjägarna kände sig mer än nöjda behövs väl inte ens sägas. En bättre affär kunde de ju knappt tänka sig.


Bildtext: Grönländarna kände sig inte lurade vid byteshandeln. Synålar & knivar var mångt mer värdefullt än några få sälskinn. Och av glaspärlorna kunde man göra vackra saker, som kragar till de västgrönländska kvinnornas folkdräkter. Ju större krage ju skickligare fångare var man gift med.


Bildtext: Även i de östgrönländska kvinnornas folkdräkter var och är det en hel del pärlor. Båda dräkterna används, som ni trogna läsare vet, flitigt än idag. Just dessa två foton är dock från Grönlands Landsmuseum här i Nuuk.

Minnet av den tiden lever kvar än i dag i form av den mycket populära polkamusiken & polkadansen samt diverse grönlandiserade folkdanser. De senare har sitt ursprung i danser som de skotska valjägarna dansade. Men valjägarna följde dock även sjukdommar, fylla, våld och kidnappningar.

Valjägarnas storhetsperiod sträckte sig över 1600- och 1700-talen, då grönländska farvatten besöktes av flera hundra skepp varje vår. Engelska valjägare fortsatte valjakten helt fram till början av 1900-talet.


Det var allt för denna gången. I nästa inlägg i historieserien kommer vi in på den egentliga kolonialiseringen av Grönland.


*) Ja, i historieböcker står det så klart att John Davis var den förste generellt, inte förste europé/västerlänning, som gjorde ditten & datten och det står helt enkelt att ingen visste att Grönland var en ö på den tiden osv. Det var så klart inte sant. Grönländarna själva visste t.ex att de levde på en ö. Ja, jag kan irritera mig på att man inte formulerar sig bättre i litteraturen ibland och att det är så allmänt accepterat att inget är upptäckt före en europé eller amerikan sett det med egna ögon. Hmm...