fredag, mars 14, 2008

Fredagstema: Förändring

Ja, nu har jag babblat på i några ganska långa inlägg senaste tiden, så jag tänkte försöka fatta mig lite kortare i dagens fredagstema. Och samtidigt slänga in en rekomendation; har ni bara tid att läsa ett av mina inlägg idag, så läs hellre gårdagens. Om ni inte redan läst det, vill säga. Det var mycket intressantare... *hihi*

Visa och berätta omkring temat förändring var det.. Ja, jag hade ju kunnat berätta om då jag renoverade det gamla huset som står hemma på min pappas tomt, eller visa förr och nu kort på mig själv (spooky), eller visa hur denna staden fullkommligt exploderat med nya hus och helt nya stadsdelar sedan jag kom hit första gången för 7 år sedan, osv. osv.

Förändring mycket närmare inpå är dock detta:


Idag vaknade jag upp för att gå på jobbet. Imorgon kommer jag att vakna upp och vara på semester. Förändring.


Idag kommer jag att somna hemma i lägenheten i Nuuk. Imorgon,
om vädrets makter vill det, kommer jag somna i sängen i Holgers tillfälliga tjänstebostad i Sisimiut. Förändring.


Fram till idag har jag under mina besök bara upplevt Sisimiut med barmark. Imorgon, om vädrets makter vill det, kommer jag att se det i sin vinterskrud. Förändring.


Idag är jag ensam med det dagliga ansvaret för lillkrabaten. Imorgon, om vädrets makter vill det, kommer vi återigen vara två. Förändring. (Detta foto är föresten på temat ”Gårdagens Aaju”. Grabben var säker på att det var ett par glasögon han hittat. Mamma var dock ganska överbevisad om att det var en kikare. *hihi*)

Ja, det är massor som kommer att förändras. Plötligt kommer jag att befinna mig norr om polcirkeln, vara omringad av ylande & gnyende slädhundar (grönländska slädhundar kan inte skälla, som ni kanske minns från ett
tidigare inlägg) och jag kommer att behöva laga mat med bara 4 olika kryddor – bara en sådan sak... *hihi*


En större, mer negativ förändring är dock att jag idag har obegränsad tillgång till internet, både där hemma och på jobbet. Imorgon, om vädrets makter vill det, kommer jag bara komma åt nätet genom att snika till mig det på Holgers jobb. Förändring. :-(

Jag kommer att ha datorn & kameran med mig, så jag ska nog skriva och troligtvis få det publicerat också utan problem, men tyvär blir det nog inte så mycket tid till läsande av andras bloggar samt läsande & skrivande av mails och bloggkommentarer. Men vi kommer ju hem igen. Den 26:e mars, om vädrets makter vill det vill säga... :-)



I dagens tidning kunde man förresten se följande; en artikel om landets dagispersonals diverse krav och ett foto av när Aaju är ute och går en tur med sitt dagis (inklusive de 3 "superbraiga" dagisfröknarna som vi är så glada för). Fotot är nog från ca oktober, då Aaju fortfarande har sin höstoverall & mössa på. :-)

torsdag, mars 13, 2008

Turen går till Diskobukten

Så var det dax för del 2 i följetongen om Grönlands lansdelar. Sist gång var det Nordgrönland, ett av de minst utvecklade områdena i landet. Nu blir det så Diskobukten som gäller. Diskobukten som egentligen är en del av det som här i landet kallas Nordgrönland.


Min egna översättelse och tillpassning av kartan från http://www.greenland.com/. Klicka på kartan för att se den i större format. (PS: Sorry igen, för att jag råkade kapa av lite av sydspetsen och stava Disko med c (vilket det stavas med på engelska, men inte på svenska)... :-) )

Det är förresten denna region som Holger kommer ifrån. Hans föräldrar är, som jag skrev i mitt förra ”regionsinlägg”, födda än längre mot norr, men Holger är född och uppvuxen i den lilla bygden Oqaatsut (Rodebay) strax norr om Diskobuktens ”regionshuvudstad” Ilulissat. Och de flesta av dem han känner i sin familj bor också där, antingen i bygden eller i staden.


Oqaatsuts lilla hamn i början av november månad (2005). Turligt nog ligger hamnen inne i en beskyddande bukt, så isbergen finner sällan vägen här in, men det kan som synes vara nog så svårt att komma in i hamn ändå. Dessutom kan isberg ”komma på” att blockera vägen ut ur bukten vilket kan stänga inne bygdens befolkning i flera dagar.


Diskobukten är ett av de riktiga ”tursistparadisen” i Grönland. Det är nämligen här, ordagrant bara ett stenkast från nämda staden Ilulissat, som man hittar den av UNESCO världsnaturarvsmärkta Ilulissat Isfjord. Här pressas gigantiska & fantasieggande isberg ut i själva Diskobukten. Isbergen kan ibland vara över 100 meter höga över vattenytan och ha en bredd mätt i kilometer. Och då ska man komma ihåg att det bara är ner till 1/10 av isberget som ligger över vattenytan. Bara i Antarktis finns det fler och större isberg.


Utkanten av Ilulissat Isfjord, sett från den gamla boplatsen Sermermiut. Här har man gjort många arkeologiska fynd som berättat mycket om inuiternas historia & kultur.

Ilulissat, som är landets 3:e största stad med ca 4500 invånare (som ett vanligt litet samhälle i Sverige med andra ord...), är dock långt ifrån ända stället i Grönland med isberg. Isberg finns längstmed det mesta av kusten, bara av olika storlekar. I hela Diskobuktsregionen är det dock STORA isberg som gäller.




I regionen, där man genom historien främst livnärt sig på sälfångst och numera även fiske, ligger städerna och de små bygderna hyffsat tätt. Det gör det lätt för turisterna att resa runt. På så vis kan man både få uppleva det grönländska "stadslivet" och det än mycket mer lugna och naturnära bygdelivet.


Egenhändigt gjord karta över ”städerna” i Diskobukten. Den stora ön i mitten heter logiskt nog Disko. Regionens 19 bygder, med typiskt 40-300 invånare var, visas inte på kartan.



Aasiaat (ca. 2800 invånare) ligger vid den stora buktens mynning. Är det oväder rullar det som oftast in om kvällen, så att det är soligt och fint på dagarna. I Nuuk, där vi bor, är det snarare tvärtom (fint under kväll-natt-morgon, dåligt på dagen). När det är dåligt väder vill säga...


Den enda staden på ön Disko är Qeqertarsuaq, med knappt 1000 invånare (alltså som ett litet svenskt samhälle).



Staden Uummannaq (ca 1350 invånare) känns igen på det stora fjället som dramatiskt tornar upp sig precis bakom själva staden.


I Diskobukten finns det gott om historiska efterlämningar både från gamla inuitkulturer och från de europeiska valjägare och kolonisatörer etc. I varje stad finns det minst ett litet museum.


I huset som huserar Ilulissat Museum föddes äventyraren & polarforskaren Knud Rasmussen (1879-1933). På väggen ses tre stora sälskinn, och i gräset ligger en traditionell kajak bland annat.

I Diskobukten finns det också goda möjligheter för att vandra samt att skåda djurlivet, som främst finns i havet, i form av sälar och stora valar bl.a. Diskoön bjuder också på en natur som är mycket speciell och lite annorlunda från resten av Diskobukten och Grönland.


Igen, den lilla staden Qeqertarsuaq på Diskoön.

Den ganska välutvecklade turismen gör att det finns ett stort antal guidade turistturer som man kan delta i; både för den äventyrslystne och den mer försiktige, till fots, med båt, bil, slädhund eller helikopter. De flesta turer kan man ta året runt, men slädhundssäsongen är främst under perioden november/december-april/maj, även om den som vill offra några extra kronor också har möjlighet för att ta slädhundsturer på inlandsisen om sommaren.


Det finns tusenvis av flitiga slädhundar i Grönland, och inte minst här i Diskobukten. Här ses en söt hundvalp i staden Qasigiannguit. Hur söta de än är, ska man dock inte förväxla dem med sällskapshundar. Dessa hundar är arbetshundar helt ut i svanstipparna!


Diskobukten i "Packat & Klart"

Efter tips från mina kära läsare, såg jag förresten ett inslag på nätet från tisdagens (11/3) Packat & Klart (SVT’s reseprogramslångkörare ni vet ;-) ), som just handlade om Ilulissat, isen och bygden Ilimanaq, strax söder om Ilulissat (en bygd med 85 invånare, och därmed ca dubbelt så stor som ”Holgers bygd”).

Det var faktiskt ett riktigt bra inslag, som visar hur naturen, samt städerna och bygderna ofta ser ut här i landet. Det var så klart, som alltid, en par faktafel som får mig (och bara mig) att reagera. Som att rådjurskött hör till en av det grönländska kökets specialiteter. Öhh.... Det lever inte ens rådjur här och jag har aldrig någonsin, någonsin, någonsin sett rådjurskött varken i affären eller på restaurang. Däremot finns det mycket ren, som på danska heter rensdyr; något som nog förvirrat den svenska reportern lite. *hihi*

Men dessa små fel är inget som stör och jag tycker ändå att ni ska se inslaget. Klicka er bara in på: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1082976 (Programmet ligger nog bara där i några veckor framöver, så läser ni detta inlägg långt senare, så fungerar nog inte länken tyvär.)

(Ska ni titta så borde ni nog också få veta att vad guiden Malik menar där i början av inslaget, med att isen har försvunnit: Han menar nämligen inte, som man tror om man bara ser själva inslaget, att det är is i form av isberg eller isklumpar från glaciärisarna (alltså av sötvatten) som försvunnit. Utan det är heltäckande, havsis (alltså fruset, salt havsvatten) som man kan köra med hundslädar ovanpå han pratar om. Reportaget gjordes i somras, och då hade det varit ett par vintrar Med ytterst lite havsis, men där kan jag ”lugna oroliga tittare”; under denna vinter har det varit massor av havsis längst med hela västra Grönland. :-) )


Yes, detta är fruset hav, med fastfrusna isberg. Ett vintermotiv som fortfarande är ganska så självklart i dessa trakter, men den globala uppvärmningen gör sitt för att ändra på detta. Tittar man noga ser man flera hundslädar inklusive en helt nere i vänstra hörnet), samt en båt, som ligger uppe på själva isen.


Och Holger; vi kommer ju snart, så du får hålla ut. Detta inlägg blev nämligen lite för långt för en "Gårdagens Aaju! ;-)

tisdag, mars 11, 2008

EFIT & matställen i Nuuk (2)

Igår måndag var det ju EFIT (Ett Foto I Timmen) och jag hakade så klart på. Och som vanligt när det är arbetsdags-EFIT, så är det lite brist på människor på mina foton, eftersom jag inte gärna vill exponera mina kollegor hur som helst. Men här följer iaf min måndag.... :-)


06.25
Mobilen ringer för väckning.


07.21
Bostadsbolaget har anlitat några för att rensa ventilerna i lägenheten idag, så jag har bl.a fått tömma mina kokboks- och tvättmedelshyllor så att de lätt ska komma åt (och ja, vi har vår tvättmaskin i köket *hihi*)


08.26
Efter lite strulande på dagis når jag så tillslut jobbet, eller iaf dess parkeringsplats. På skylten står gatunamnet och i bakgrunden ses min arbetsplats.


09.25
Årsredovisningen som vi lämnade till revisorerna för dryga veckan sedan kom tillbaka med diverse rättelser. Senaste veckans uppgift har så varit att förvandla det ca 30 sidiga textdokumentet på danska till en 80 sidor tjock, tvåspråkig ”bok” med tilltalande design och vackra foton. Tisdag kl 08.30 skulle hela molevitten lämnas in till tryckeriet, så måndagen gick åt en massa bläddrande genom diverse olika utkast samt korrekturläsning, korrekturläsning och korrekturläsning...


10.28
Falska rykten har kommit ut om dricksvattnet vi levererar. Som fungerande informationschef krävs aktion. Ett pressmeddelande blir dock undvikit tillslut. *skönt*


11.27
Den danska versionen av årsredovisningen kan mer eller mindre nu anses som godkänd. *Äntligen*


12. 23
Lite kiwi är ju alltid gott! :-)


13.27
Inte för att jag har tid, men jag sticker iväg en tur för att lämna över en lägenhetsnyckel till ventialtionssnubbarna. På vägen tillbaka till jobbet passerar jag denna hamn, som är nog så fylld av is (och snö) såhär vid lågvatten.


14.31
Någon post till mig idag tro?


15.29
Dörren som döljer mina stackars "slavar", som har fått slita hårt de senaste dagarna, inklusive under helgen. Vi hade nämligen ”otur” med de grönländska översättelserna. En slarvigt översatt årsredovisning från vår inhyrda översättare innebar MYCKET hårdare grönländsk korrekturläsningsprocess än väntat.


16.24
Äntligen på väg till dagis, som stänger kl 17. Om en kvart är jag där. Och ja, i Nuuk är man verkligen duktiga på att köra rent för snö. Kommunarbetarna börjar så sakterliga förbereda sig för maj månads massiva snösmältning...


17.29
Aaju och jag gör något vi nästan aldrig gjort förr; går på restaurang bara oss två. Eller ja, vi går på Café Prego, caféet som övertog delar av lokalerna när bowlinghallen lades ner för ett par år sedan. Här kan man få pizza (inte svenskt urval direkt, men rätt ok smak ändå), lasagne och lite andra smårätter. En drös olika kaffesorter har de också, samt diverse shots. Aaju och jag är dock helt eniga om att Pregos absolut starkaste sida är deras smoothies (eller ”saft-glass” som Aaju säger *hihi*)! *mums*

Så här ser stället förresten ut utifrån, med en möbelaffär i själva gamla bowlinghallen till vänster (foto taget kl 17.14).


18.24
Påsk i Grönland är inte alls någon stor barnhelg som i Sverige, men kommersialismen blomstrar även här, så med lite tur fick jag tag på ett stort påskägg i affären, och säkert rejält sötsliskiga Marabou chokladägg fyllda med mjölkkräm. Som svensk kunde jag ju inte hålla mig från att testa... :-) Och ja, COOP-produkter har vi ju haft ett par år, och nej vad blev jag glad att nu se att man också fått in MAKARONER!! Det är inte Kungsörnens, men nära nog.


19.29
Mamma och son slappar med lite tecknat innan det är dax för lillen att gå i säng.


20.25
Blogger trilskas med mig och vill inte alls publicera mina foton...


21.25
Jag väntar på att få filerna för att kunna göra den sista omgången korrekturläsning, men icke...

Sedan fick denna EFIT ett snörpligt slut. Jag som aldrig kommer i säng innan midnatt i vanliga fall. Men var magsjuk natten till måndag och kände mig plötligt lite sjuk igen, så kl 22 bar det i säng. Utöver huvudvärk hela natten, förblev jag dock frisk och mådde sedan prima hela tisdagen, så.... :-)

måndag, mars 10, 2008

En enda lång AWG-upprabbling

Så var det skjutit igång, AWG - de arktiska vinterspelen som jag skrev och berättade om här i bloggen redan i förra veckan.

Invigningen för de 20:e spelen hölls i Yellowknife igår, då omkring 2200 idrottsfolk + volontärer och annan publik bland annat fick höra Canadas premiärminister Stephen Harper säga några väl valda ord. Den grönländska truppen bestod av 124 personer, anförd av den tredubbla Airplane-mästaren Erneeraq Lindenhann som fanbärare.

De flesta av er läsare har nog redan här blivit förvirrade. Airplane-mästare?!? Ja, som jag skrev förra veckan, så är inte alla sportsgrenarna i AWG lika självklara för en svensk, men väl så kända i indianernas och inuiterna Arktis.

Genom AWG’s 38 åriga historia har 27 olika grenar passerat förbi. Både vintriga grenar och mer ”somriga” inomhusgrenar. I år är det i allt 19 grenar, där de mer ”kända” är:

1. Badminton
2. Basket
3. Bordtennis
4. Brottning
5. Curling
6. Gymnastik
7. Inomhusfotboll
8. Ishockey
9. Konståkning
10. Längskidor
11. Skidskytte
12. Skridsko
13. Snowboard
14. Volleyboll

Och några av de något mer “exotiska” grenarna i svenska öron, med flera olika distanser i varje gren, inklusive stafett, är...:

15. Snöskolöpning.
16. Snöskoskytte – som skidskytte, bara med snösko istället...
17. Hundslädekörning, dock den moderna canadensiska varianten, med bara 4-5 hundar och en nätt liten släde. Inte den mycket tuffare grönländska varianten alltså; med stora, hemmagjorda ”fångstslädar” och minimum 12 hundar.

De allra viktigaste grenarna, som verkligen skiljer AWG från andra sportevent, är dock gren nummer 18 och 19: ”Inuit spel” och ”Dene spel”. Det är grupperingar av traditionella sportsgrenar från Inuit- respektive Denekulturen (Dene - arktiska indianer i Canada och USA).

Under dessa två kategorier räknas en hel drös grenar, som alla avhålls under AWG. Det är inte hellätt att beskriva dessa grenar med få ord, men jag ska försöka.

Under benämningen Inuit spel ingår följande 11 grenar (och här har jag tagit mig friheten att själv översätta grenarnas namn):

* Armkrok: Som fingerkrok, bara med armarna istället, samtidigt som man sittande på golvet håller fast i sin motståndares ankel. Se foto nedan:



* En-fots högspark: Man ska med en fot klara av att sparka till en ”minisäl” (ett litet knyte av tyg eller en pinne, som symboliserar en säl eller ett sälben) upphängt HÖGT upp i ett snöre, och landa med balancen i behåll.

* Två-fots högspark: Som med en fot, bara att man nu ska sparka med båda fötterna. Benen ska under hela hoppet och landningen hållas parallella. Se foto till höger; det är alltså inte direkt några småhopp vi pratar om. På fotot kan man ju inte ens se hela höjden.

* Enhandsspark: Som grenarna nämda ovan, bara att nu ska man bära hela kroppen på en hand, hitta balansen och röra vid ”sälen” med den andra handen.

* Alaska högspark: Som de övriga sparksgrenarna, men nu ska deltagaren stå på en arm och sparka med en fot.

* Knoghoppning: Man hoppar runt på sina knogar och tår så länge man bara orkar...

* Flygplan (Airplane): 4 personer bär den tävlande, som håller sina armar och ben rakt ut, som ett flygplan. Den som klarar att bli buren längst vinner.

* ”Huvuddragning”: De två tävlanden ligger på golvet, ansikte mot ansikte. Ett band dras över deras huvuden; som ett svettband som spänns över dem bägge två. Tricket är sedan att ta sig upp i armhävningsställning, med bara händer och fötter i golvet, och sedan dra sin motståndare över en linje.

* Knähopp: Man ska sitta på sina hälar, ta sats och hoppa så långt man bara kan, för att sedan landa i samma position igen.

* Trehopp: Kunde ju tros vara tresteg, men inte riktigt ändå... Stående på golvet, eller med springande start (valfritt) ska deltagaren komma så långt som möjligt med tre hopp, där fötterna aldrig får vara längre än en axelbredd isär.

* Slädhoppning: Deltagaren hoppar jämfota över 10 hundslädar som står parallellt. När han/hon kommer till änden av dem vänder denne och hoppasr tillbaka. Så forsätter deltagaren till någon av slädarna flyttar sig eller deltagaren på något sätt tappar balansen.

Utmärkande för de inuitiska grenarna är inte bara att de kräver hög smärttröskel, en stor dos teknik, enormt med seghet och explosiva muskler. Det är också grenar där man sätter stor vikt på att hjälpa varandra. Deltagarna förväntas - och gör det verkligen också - t.ex att ge sina motståndare tekniska råd under själva kampen!

Det har så klart sin helt naturliga förklaring. Förr levde man ju i små grupper, och för allas överlevnad var det viktigt att alla kunde prestera bäst möjligt. Färdigheterna man fick genom att utöva dessa sportsgrenar, kunde man självklart också använda när man var ute med kajaken för att fånga säl osv, därför hjälpte motståndarna varandra med goda råd, och så alltså än idag.


I gruppen Dene spel ingår bara 5 grenar (och igen; det är mina egna översättningar som gäller):


  • Fingerkrok

  • Pinndragning: De tävlanden får 3 försök att dra en inoljad träpinne ur motståndarens hand. Pinnen måste hela tiden hållas horisontellt.

  • Pålputtning: Två 4-mannalag håller i var sin ände av en påle och försöker putta ut motståndarlaget ur ringen de står i. Man måste hålla pålen i höjd med området mellan axlar och höfter. Man måste även trycka framåt hela tiden, utan att släppa eller flytta greppet längre fram/ned på pålen. Bäst av tre vinner.

  • Snöorm..?!? (Snowsnake): Omvänd spjutkastning kan man kanske kalla denna gren. Med ett underarmskast, ska man få ett spjut att glida så långt som möjligt på snön. (Se foto nedan.)

  • Handlek: Detta är för mig en riktigt förvirrande ”sport”. Två 4-mannalag sitter på golvet mitt emot varandra, med en filt över deras knän. Någon i det ena laget håller i en liten ”sak” i sina händer, sedan gäller det för det andra lagat att gissa vem det är som håller den. Det gäller alltså att luras mest möjligt. Det hela ackompanjeras med traditionell trummusik och en form av sittande ”dans”.



När jag jobbade med AWG i Nuuk 2002, så var jag bland annat med att arrangera pinndragningstävlingen och handleken. Jag tog också en hel del kort. Dessa ligger dock, som jag förklarade i mitt tidigare AWG-inlägg, hemhemma i Sverige, men tillsvidare får fotona ovan duga, från
AWG Nuuk 2002’s officiella hemsida.



Till Holger, ”Helgens Aaju”:

Det har varit mycket balanserande på ”snöflak” i helgen. De stunder vi nu kunnat vara ute pga av kylan (-18-20 C + vind) som bet Aaju rejält i kinden.

lördag, mars 08, 2008

Mer personligt än så blir det nog inte här…

Idag är det Internationella Kvinnodagen och Aaju och jag hade tänkt oss ner till kulturhuset Katuaq, där det alltid brukar vara arrangemang en dag som denna. En dunderchans för att få ”rastat av” en springglad son med andra ord. *hihi* Och det samtidigt som jag kanske skulle kunna ”samla på mig” lite nya foton till kommande inlägg.

Men till årets Kvinnodag var det visst någon som kommit på att de skulle hitta på än mer än vanligt. Det var både teater med idel kända grönländska skådespelerskor och koncert med tre av landets främsta sångerskor under dagen. Med andra ord var det entré som gällde bara för att komma in i själva foajén i Katuaq idag, och det kändes onödigt med en Aaju som lika väl kan få för sig att han vill gå ut igen efter 5 minuter. *hmm..*

Istället blev det att stanna hemma, trots strålande sol (dock -18 C). Jag hade ett par timmars jobb att göra (korrekturläsning, vilket jag – kalla mig tokig – ÄLSKAR! :-) ), sedan började jag så smått att städa. Men så plötligt beslöt jag mig bara för att släppa allt och bara slappa istället, och verkligen bara göra vad som föll mig in resten av dagen. Inte skriva brev/e-mails till folk bara för att göra dem glada och inte baka bullar till Aajus gamla dagmamma för att göra henne glad och ja, vem vet allt jag hade tänkt göra just idag, för andra än mig själv.

Jag fick surfat, lekt med Aaju och pratat i telefon (ovanligt för att vara mig!) osv. Jag fick dock inte ”avverkat” mina verkliga passioner: Böcker var jag konstigt nog inte på humör för och mitt piano står ju i Sverige. Men kanske blir det att irritera grannen och dra upp volymen på förstärkaren och spela lite bas senare i kväll. Eller gitarr, och försöka mig på att sjunga/vråla också. Sånt har det inte blivit för mycket av de senaste åren tyvär. (Till grannens stora glädje kanske...?! *hihi*)

Hur mycket jag än njöt av dagen idag, så kom jag dock i lite dystra tankar. Jag hade en släng av dem redan förra helgen. Jag är en ganska ”hård” tjej. Inte känslokall på något sätt, men väldigt mycket realist som inte direkt sörjer med stora tårar. Jag är verkligen fixaren när kriserna inträffar. Men även jag har mina små stunder.

Det var för inte så länge sedan ett halvår sedan den viktigaste kvinnan i mitt liv gick bort, 54 år gammal. Jag var en riktig ”mammas flicka”. Jag observerade och tog efter henne i allt. Hur jag sköter mitt hem idag; hur jag diskar, hur jag hänger tvätt, hur jag lagar mat och bakar osv; allt det kommer från henne. Jag beundrar henne för så mycket och få är nog så stolt över sin mamma, ja över sina föräldrar, som jag är.

Förra helgen, och igen idag kände jag dock en sådan saknad av henne. De jobbiga minnena från sjukhuset dök upp. De jobbiga minnena då man satt här på andra sidan Atlanten, väntandes på det oundvikliga telefonsamtalet. De jobbiga minnena av att känna att man svek henne den sista tiden. De sista åren. Man var inte där för henne och familjen i övrigt osv. Och det, även om man mycket väl vet att man gjorde sitt bästa, och hade hennes fulla stöd.

Jag är verkligen en person som helt naturligt fokuserar på de positiva i liknande situationer. Verkligen. Men liksom även solen har sina fläckar, har även jag mina stunder. Och när jag har dessa stunder kommer också ilskan. Frustrationerna. Ensamheten. Och därmed än mer sorg.

Då kommer tankar som: Jag lever ett liv, jag har en vardag som jag inte delar med några av mina nära & kära. Jo, min son, min ”nya” lilla familj så klart. Men ingen annan. Herre jösses; det är inte ens någon i min familj som (av diverse fullt förståeliga orsaker) har sett min trappuppgång, affären där jag handlar min mat, mitt jobb, min sons dagis, parkbänken där vi brukar hålla picknick om sommaren osv. Det får en att känna sig ensam. Men det är väl en del av livet i "exil".

När jag har deppiga stunder, kommer bara allt på en gång. Fast som tur är har jag, liksom min son, världens kortaste minne vad sånt angår. Jag ändrar humör på sekunden, så snart jag kommer i tankarna om något annat. Och lika fort har jag glömt allt vad jag var deppig för, och att jag överhuvudtaget var deppig. Sådan är jag! *hihi*

Dax att spela lite elbas tror jag ändå. Börjar lite lungt med Nick Cave, och trappar upp därifrån tror jag. Så kan jag lova att jag snart är på det mest strålande humör igen!! :-)


Hoppas ni alla haft en bra Kvinnodag; oberoende om ni är män, kvinnor, killar eller tjejer!

Till Holger, ”Gårdagens Aaju” & till er andra, lite roliga foton:



Igår, efter jobb & dagis, var Aaju och jag på snövallsbestigning. Ser ni den lille krabaten, strax till höger om takåsarna?


Aaju kunde vara ”stark” på toppen också. *hihi*
Och visst är det skönt att solen är tillbaka med besked. Upp kl 7 och ner kl 18, så de sista strålarna lös Aaju lite i ögonen där på toppen, vilket dock inte riktigt syns på detta foto. Om en månad är det närmare kl 6 och kl 21 som gäller. Underbart!


”Mamma, jag vill gunga, mamma, mamma...!”
Fast "klätterställningskojan" i bakgrunden verkar ju vara lagom hög för att oviga mamma också ska kunna komma "upp" i den. *haha*


Grönländska barns ”2:a hem” ligger uppe på hustaken. Om vintrarna går det väl an, men man får alltså smått svindel ibland, när de hoppas från tak till tak när det är barmark. Aaju har turligt nog ännu inte kommit på dessa "flytta hemifrån"-tankar, men det kommer nog. *hjälp*

Och ja, de söta barnen vinkar åt mig... ;-)

fredag, mars 07, 2008

En extra svacka för den modeoberoende

Veckans fredagstema bland oss i "bloggruppen" är favoritplagg, phuhu....

Ja, till saken är att just nu har jag inget större intresse av kläder. Något stort intresse har jag i och för sig aldrig haft, men just nu så är det mer eller mindre bara att ha kläder på kroppen som gäller. De ska vara hela, rena och varma nog för den kalla vintern, och det är det. Tråkigt men sant.

I vanliga fall tycker jag nog om att ha lite småkul kläder. Även om jag, lite emot min vilja, tänker hopplöst mycket på att saker och ting ska vara praktiska oxå, och det ska kunna hålla i lång tid osv. Stilen jag oftast önskar att ha är dock normalt lite kombination ”sportiga kläder” (jeans och luvtröja typ) och färgtillpiffande ”hippiekläder” (som man med lite tur kan hitta på Indiska eller 2:nd hand t.ex).

Fast shoppa kläder; nja, det ska till ett speciellt humör, som inte direkt infinner sig så ofta. Så för mig blir alla inköp avklarade på bara några få, korta koncentrerade shoppingturer – som å andra sidan kan vara nog så kul. Övriga klädshoppingturer (som dock är ytterst få sedan jag flyttade hit till Grönland, där man inte direkt kan gå runt och ”ströshoppa”, då affärerna är så få), ja övriga turer brukar mest vara pest; då man blir dragen av syskon och kompisar, till den ena efter den andra affären. Ska man ”skojshoppa”, så är det inte kläder jag går efter direkt, kan man väl säga. :-)

Till saken hör nämligen att jag aldrig har haft de samma storlekar som mina medshoppare. Även de perioder då jag varit smal, har mina proportioner varit helt andra, än dem som klädkedjorna tycks ha kläder åt; smått kort (154cm) och framtung (ingen storlek nämns, men inte är det direkt dem man kan köpa på H&M direkt...) typ...

Senaste åren har också en viss övervikt gjort sig gällande. Och speciellt senaste dryga halvåret, med alla dess tråkigheter – ja, ni bloggläsare vet nog; min mammas (och mormors) bortgång, samt ett par rejäla förhållandekriser (inte så mycket nämda här dock), som kan dra vem som helst i sank. Jag har dock alltid lyckats ta mig igenom livskriser, med humöret och hoppet i hyfsat behåll. Men min ”drog” i de situationerna har ju också alltid varit maten. En tröstätare, är vad jag är.

10 kg säger vågen. 10 kg har veckor av oro, månader av sorg och stunder av ilska kostat mig sedan mitten av sommaren (2007). 10 kg. Vem har då några hippa, chicka favoritplagg att ta fram? Och då i kombination med en isande kall vinter. Nej, shoppingplanerna är lagda på hyllan ett tag, vill jag lova.

Min räddning har istället deffinitivt varit firmafleecen jag fick för ett par månader sedan. Ett par jeans, en svart topp och min gråa fleecejacka; det har varit stassen – min urtråkiga sådanna - de flesta dagar senaste tiden.


Lägg där till en ulltröja, skidbyxor, ett par vantar eller två, halskrage (1 eller 2), mössa, vindjacka och känger, när det är dax att gå ut. Ingen risk att jag känner mig för snygg inte, men väl så bekväm...! :-)

Här är fleecen. Jag är dock inte en av de huvudlösa modellerna (det är ett firmafoto, så jag lät dem vara lite anonyma ;-) ):




Trevlig helg på er allihop! Men jo, visst kommer jag även att skriva inlägg i helgen, så vi höres säkert igen om ni vill. *hihi*

Kom ihåg att jag mer än gärna tar emot och svarar på kommentarer och hälsningar här i bloggen också. Klicka bara på kommentar-länken här nedanför, och skriv! :-)

torsdag, mars 06, 2008

AWG - Arktis egna OS

På söndag drar det igång igen; Arctic Winter Games (AWG) – OS för länderna i Arktis, som hålls vartannat år. Det är stort, det är kul och det är bara totalt underbart. Eller ja, det är ord från en nostalgisk AWG-arbetare, från spelen i Nuuk 2002 som skriver. Nu när det drar igång, så sitter man ju på avstånd, och kan bara läsa om resultaten i tidningen, och det är ju inte riktigt samma sak!

AWG var något som startade i 1970, i canadensiska Yellowknife. Då med deltagare från Alaska, Yukon och Northwest Territories. Ja, för det är inte riktigt länder som deltar i spelen, utan det är mer nationer och grupper av ursprungsbefolkningar.


Nu, 38 år senare, är det dax för de 20:e spelen. Och man har återigen återvänt till där det hela började. För 5:e gången hålls nämligen spelen i Yellowknife. Nu med deltagare från inte mindre än 9 ”länder”: Alaska (USA), Alberta North (Canada), Grönland, Northwest Territories (Canada), Nunavut (Canada), Nunavik-Northern Quebec (Canada), Yukon (Canada), Yamal (Ryssland) och Sápmi (Sameland – Norge, Sverige, Finland och Ryssland).

Dessa "banderoller" hängde länge i idrottshallen Innusivik, efter att spelen avhållts här i Nuuk 2002. Elden var Nuukspelens logo och renen "Tuttu" (betyder "ren" på grönländska) var maskoten.

Många av dessa har varit med i spelen i många år, även om Ryssland brukar delta med lite olika nationer från år till år. Sápmi är däremot ganska nya, och deltar i år för tredje gången. De var alltså inte med när jag jobbade för AWG i 2002, men jag ser fram emot att spelen återigen kommer till Nuuk om ett par år, så att jag kan heja lite extra på dem oxå! :-)

Spelen har en kulturell del och en sportslig. Då jag den gången arbetade som scentekniker på Grönlands kulturhus (många gånger
nämnda Katuaq – huset så många av ni läsare gillade, som ni kanske kommer ihåg ;-) ), jobbade jag så klart mest med den kulturella delen, när spelen hölls här i stan. Bland annat var jag delvis med att organisera invigning och avslutning. Men min främsta uppgift var ändå att förbereda och genomföra de stora galaföreställningarna, som hölls varje kväll under spelens gång och direktsändes på TV.

Varje dag skulle vi sätta upp ett nytt show; nya artister, ny rekvisita, nya soundchecks och nya generalrepetitioner. Allt det samtidigt som huset i övrigt var fullt av aktiviteter. Jag var ”bara” assistent till ansvarlig ljudtekniker, vilket innebar att jag dels skulle ha koll på allt inför galaföreställningarna, samtidigt som jag ensam hade ansvar för allt ljudrellaterat (och en del annat) som hände i resten av huset under dagarna, vilket inte var lite...

Tror aldrig jag har sprungit så mycket i hela mitt liv. Eller arbetat så långa dagar för den delen, i så många dagar i rad. Jag var förste man (kvinna) på jobbet, när jag stängde av larmet omkring kl 05-06 om morgonen. Och tillsammans med min ”mester” (ljudteknikern) var jag med och slog på larmet igen omkring kl 01 på natten. Någon dag blev det än senare.

Men klagar jag? Nej, det var nämligen deffinitivt det roligaste jag gjort, arbetsrelaterat, någonsin!! :-)

Så otroligt många möten med spännande människor och kulturer & kulturella uppvisningar – av ”vanliga” amerikaner & ryssar, men kanske främst av representanter från olika indianstammar och inuitgrupper från både Canada, USA och Ryssland. Då hade jag ju bara varit här ett år, och allt med inuitisk kultur kändes därmed mycket nytt & spännande. Det var också så otroligt många man kunde hjälpa och ge en oförglömlig upplevelse - både de lokala, idrottsfolket, kulturdelegationerna och pressen – vilket ju alltid känns så kul.


Sportsgrenarna, som vi också huserade ett par av i kulturhuset, är också av en speciell kombination av, för oss svenskar, traditionella grenar och andra mycket mer exotiska grenar... Jag kommer deffinitivt att skriva mer om det en annan dag. :-)

Den som inte kan vänta, kan läsa mer på AWG 2008’s officiella hemsida,
http://www.awg2008.ca, eller på själva AWG’s, lite omodernare hemsida http://www.awg.ca.

Alla mina foton från AWG i Nuuk 2002, ligger tyvär i ett fotoalbum hemma i Sverige (jag flyttade nämligen hemhem till Sverige ett år där i 2002-03 och det var oxå innan jag fick en digital kamera, så...), men turligt nog kunde jag hitta följande foton på Nuukspelens officiella hemsida,
http://www.awg.gl:


Invigningen hölls i den då nybyggda idrottshallen Innusivik (som jag skrev om i söndags).


Hela grönländska befolkningen, och alla som var i Nuuk under spelen, ”förälskade sig” i ryska provinsen Chukotkas kulturdelegation; en grupp unga tjejer och killar som bara var helt fantastiska till sång, musik, dans och akrobatik.


Strupsångare från Nunavut och Nunavik (Canada) (eller var det Nunavut och Alaska, nu blev jag plötsligt osäker). Just denna gamla inuitiska traditionen ser man faktiskt ytterst sällan här i Grönland, men det är stort bland både ryska och amerikanska inuiter. Just detta fotot är taget under presentationen av resultaten av spelens konst-workshop, en presentation med diverse musikunderhållning, som jag var ansvarlig ljudtekniker för.

Och nedan ser ni ett par av alstren som visades på denna presentation – modern konst på sälskinn. Dessa hänger nu i idrottshallen Innussivik, där jag själv tagit dessa foton:





Till Holger:

Gårdagens Aaju: För ovanlighetens skull somnade Aaju i mammas säng igår. Vilket ju var lite tur, eftersom han fick magsjuka under natten och var uppe och spydde ett par gånger. Stackars liten.


Dagens Aaju: Det blev att stanna hemma från jobb & dagis idag, vilket Aaju utnyttjade mest till att sova, men han hade även lite energi till att spela (pedagogiskt) dataspel. :-)









Dagens utsikt från balkongen: Nej, vi har allt inte så mycket snö vi inte... ;-)


PS: Jag hoppas ni alla håller tummarna för många medaljer till Grönland de kommande dagarna. Och inte att förglömma; the Hodgson Trophy...! Jag ska nog hålla er uppdaterade! *hihi* :-)