Jag har genom åren fungerat ”turistinformation & resebyrå” för många resenärer. Både för bekanta, bekantas bekanta och helt okända, liksom det både har handlat om hjälp inför en resa, som under en redan påstartad resa. Främst har det varit för icke dansk-talande skandinaver, men också danskar och en hel drös andra nationaliteter. Och tänka sig; jag tycker det är lika roligt varje gång jag får en förfrågan, och försöker alltid göra mitt bästa!
I den anledningen tänkte jag det kanske var tid till lite ”turistinformation” här på bloggen. Information som så klart också kan användas som generell allmänbildning, och på inget sätt är bara för kommande Grönlandsresenärer,

Min egna översättelse och tillpassning av kartan från www.greenland.com. Klicka på kartan för att se den i större format. (PS: Sorry, för att jag råkade kapa av lite av sydspetsen och stava Disko med c (vilket det stavas med på engelska, men inte på svenska)... :-) )
Till att börja med tänkte jag mig en liten ”serie” om Grönlands olika landsdelar. Normalt pratar man om Öst- och Västgrönland, där öst skiljer sig markant i kultur och språk från väst, då öst i många år levt isolerade från både Västgrönland och resten av världen. Västgrönland kan sedan delas in i Syd-, Mitt- och Nordgrönland, där Nordgrönland kan uppdelas ytterligare, til (igen) Nordgrönland och Diskobukten. Blev det för rörigt? Det är i alla fall de delar av Grönland jag tänkt att presentera här de närmsta par veckorna, i följande ordning; Nord, Disko, Mitt, Syd och Öst.
Nordgrönland

Min helt egenhändigt ihopknåpade karta; favorit i repris... ;-) Klicka på den för att se den i större format.
Nordgrönland är ett stort och mycket glesbefolkat område, som för resebyråerna sträcker sig från området strax söder om Upernavik, på mitten av den grönländska västkusten, helt upp till det allra nordligaste Grönland och det mytomspunna Qaanaaq/Thule. På plats här i Grönland talar man dock som oftast om Nordgrönland som något som startar redan en bit norr om Sisimiut, ett område som jag här i bloggen (liksom alla resebyråer) valt att presentera separat som Discobukten, vilket iofs också är ett begrepp som används här för städerna som ligger i bukten eller på den stora ön Disco.
De två städerna i den reducerade varianten av Nordgrönland är mycket små. Ja, de skulle utan tvekan kallas mindre samhällen i Sverige t.o.m. Upernavik har med sina tillhörande bygder strax under 3000 invånare, varav ca 1200 bor i Upernavik stad. I Qaanaaq med bygder bor det lite drygt 800 personer, varav drygt 600 bor i staden.

Ett ca 50 år gammalt foto föreställande Holgers mormor som ung (i bakgrunden), samt Holgers moster och mamma (längst fram till höger). Mormodern dog tyvärr för ett drygt år sedan, men levde hela sitt liv i den lilla bygden Kullorsuaq. Ett hårt liv, som gjorde att hon såg ut att vara närmare de hundra, trots att hon inte var så mycket mer än 70.
Själv har min grönländska familj starka band till bygden Kullorsuaq (vilket betyder ”Den stora tummen”, pga ett tumformat fjäll i området), mitt imellan dessa två ”städer”, så ocentralt man bara nästan kan komma i världen. Där är båda mina svärföräldrar uppväxta och levde de första ca 20 åren av sina liv. Smått isolerade från allt vad omvärld heter; dels av avtsånden till närmsta grannen och dels av isen som ligger fast hela perioden november-juni, med bara 4 månader hyfsat isfritt om året (något som dock ändras mer och mer pga klimatförändringarna).
I Nordgrönland har man stora möjligheter för att se det som de stora äventyrarna Knud Rasmussen och Robert Peary (förste mannen på Nordpolen) m.fl. skrev om för över hundra år sedan, då ”västlänningar” så sakterliga började nå området. Här skiner solen non-stop i upp till drygt 4 månader om året och är helt frånvarande i lika lång tid under vinterhalvåret. Livet fortgår också på många sätt som det gjorde förr, innan landet koloniserades, där god jakt och fiske fortfarande är det avgörande för att man ska kunna livnära sig.
Även om man numera har fasta boplatser, så hör jagtresor på flera veckor, med hundsläde eller små båtar, därför fortfarande till vardagen. Fångsdjuren är många; främst sälar, valar och fåglar, men även isbjörnar och valrossar. Och man jagar på många ställen fortfarande uteslutande med traditionella metoder; med kajak eller hundsläde (på havsisen), beroende på säsong, samt med hemmagjorda harpuner t.ex. Det är också vanligt att använda gevär och liknande, samt små jollar, men det är alltså inga stora fiskebåtar eller liknande vi talar om. Inte alls.
Med detta sagt står det därmed klart att detta är ett av de områden i Grönland som kommer att drabbas hårdast av de kommande klimatförändringarna, som faktiskt redan är över oss. Det moderna Grönland spås ironiskt nog att vinna på det varmare klimatet, men vissa biologiska system samt det traditionella livet som fångare – kombinerad jägare och fiskare – går en dyster framtid till mötes i och med att isen och fångstdjurern drar sig tillbaka.
Antalet turister i Nordgrönland är begränsat. Kanske främst då det ligger så avskilt och är svårt & dyrt att nå. Utöver flyg med Air Greenland, kan man om sommaren komma till området med kryssningskepp. Som dansk (och amerikansk) medborgare har man också möjlighet att ta ett välbetalt arbete på den amerikanska militärbasen i Thule.
Populära mål är annars bygden Siorapaluk, som är världens nordligaste, fasta boplats. Många fågelintresserade drömmer också om att resa till Upernavik för att se de stora fågelkolonier som staden är känd för.

Under senaste besöket i Nordgrönland pajade kameran, men här är iaf ett foto på Upernaviks museum och stadens kyrka, taget av Holger.
Tillslut, till Holger: Gårdagens Aaju: Lite tur i oturen fick Aaju inget lördagsgodis i lördags, så det blev både Kinderägg och Hubba Bubba på en måndag istället, som han här visar upp.
Dagens Aaju: Med snabba steg flyr Aaju från mamma. Snöstormen berör honom inte. Och grannen, ja han är igång med att bygga en megasnögrotta.








































