Aaju och aata (farfar) lekte så det stod härliga till!Jag har ju
utlovat en söndagsrapport och så lägger jag all min tid på personaltidningen istället och att bara njuta av livet. Vad är det för nått?! Hmm.... ;-)
Att ha Holger hemma igen har varit underbart. Ja, såta vänner är vi inte alltid, men visst kan det vara nog så trevlig också! *hihi* Aaju har dessutom totalt kärat ner sig i sin far, som han ganska tydligt saknat så. De var hemma från jobbet/dagis igår (Aaju var väldigt förkyld på morgonen, men piggnade sedan till) och Aaju hade bara klängt och hoppat runt honom hela dagen. Så glad, så söt!
Själv har jag passat på att gå till jobbet utan att komma alltför sent, för att sedan på eftermiddagen gå från jobbet igen utan att behöva stressa iväg till dagis. Ja, jag har t.o.m varit på en liten shoppingtur på egen hand. Och maten har sedan varit färdig när jag kommit hem. Kan det bli mer lyx? Två månader som "Ensamma mamman" har verkligen fått mig att sätta värde på de små sakerna.
Söndagen var det; ja, det var också lyx. För där på morgonen knackade nämligen Holgers kompis (ja,
han som var i tidningen) på dörren med en påse nybakade frallor i handen, direkt från bagaren. Han hade också saknat Holger, kan man väl säga. ;-)
Så vi åt en låång och god frukost, medan
helgbesökande aata (farfar, som i Aajus farfar), som är kateket, var i kyrkan. Sedan bar det av på upptäcksfärd. Aata hade ju inte varit i det snabbt växande Nuuk på många, många år, så det var att köra runt ÖVERALLT. Så kul att kunna visa upp staden, och jag kunde inte annat än stilla fälla en liten tår, tänkandes på alla de gånger jag planerat en sådan rundvisningstur.
Även om aata och jag nu inte kan prata så mycket tillsammans pga språkbegränsningarna, och Holger inte är den mest berättarglada, blev rundturen en spännande upplevelse för aata. För honom var ju staden ENORM, och att gå på grillbar som också serverade smått thaiinspirerad mat, var för honom också smått exotiskt – så till den grad att jag fick beställa för honom, även om de hade foton på alla maträtterna. (Det ska väl också sägas, att menyn bara fanns på danska.)
Holgers kusin (en man på 40+) skulle också uppträda med sin kör; Nuuks manskör, i anledning av Grönlands ”nationalkör” NIPI:s 30-års jubileum. Så det blev att knalla till kulturhuset och uppleva lite finstämd sång. Eller ja, efter andra sången var Holger & Aaju tvugna att gå ut, eftersom Aaju hade svårt att sitta still. Efter tredje sången somnade så aata och kvar var jag... Jag som inte ens gillar körmusik. ;-) *)
Men iaf fick jag mig ett rejält skratt. Efter ca 5 låtar med den duktiga NIPI-kören, var det nämligen tid till ett litet ”gästspel” med Nuuks manskör. Och vilken syn! 6 män + en (manlig) organist, där den ene var senilare än den andre. 2 män kunde nästan inte komma ut på scenen, två andra (+ organisten) var bara väldigt gamla och hade lite dålig koll på var de egentligen befann sig (såg det iaf ut som), den 5:e var också äldre men fullt ”närvarande” och pigg. Och ja, så var det ju kusinen; den mycket, mycket nervösa kusinen, som i jämförelse var rena tonåringen...! :-)
Aldrig har jag sett så mycket bläddrande och fibblande med papper och aldrig har jag HÖRT något liknande! En av männen sjöng t.ex med en och samma ton hela tiden (jag lovar, det är sant). De andra var inte så otroligt mycket bättre... Ja, aata vaknade t.o.m till liv av oväsendet, och som den riktigt duktiga sångare han är, skakade han nog bara på huvudet! :-)
Aaju såg ut som en liten ”hiphoper”-grabb när han för första gången var inne i kulturhusets stora koncertsal.
Så här ser altså koncertsalen ut – här har jag spenderat MÅNGA timmar ( jag jobbade ju här en gång i tiden). Scenen ses ner till höger och balkongen upp till vänster.
Världens roligaste manskör tittade djupt i papprena även när de sjöng Grönlands alternativa nationalsång. En sång som t.o.m jag kan texten på! *hihi**) Körsång kan vara otroligt vackert, men generellt är jag ingen körälskare. Det är säkert jättekul att sjunga i kör och folk får mer än gärna göra det, men det är bara inget för mig. Speciellt inte grönländsk körsång, då de bara – verkligen BARA – sjunger extremt lååångsamma låtar, som inte ger några som helst möjligheter till att improvisera. Hur fint de än sjunger – grönländarna är ju ett väldigt musikaliskt folk, som älskar sång & musik – så är det inte direkt något för mig normalt. Men ni som sjunger i kör; fortsätt med det! Musik är ett av livets riktiga glädjeämnen, och är körsång er grej, kör på! :-)