söndag, september 07, 2008

Whisky & glada kollegor



God morgon världen!

Idag är vi lite sega, som frukostfotot kanske visar. Eller nej, det var väl egentligen igår morse vi (läs jag) var lite småsega. ;-) På fredagen hade nämligen personalföreningen, som jag är med i styrelsen för, arrangerat whisky-provning. Själv kunde jag så klart inte delta eftersom jag hade Aaju och sedan vet jag inte egentligen hur intresserad jag är av whisky överhuvudtaget. *hihi* Hur det än föll sig, bjöd jag in de närmsta kollegorna att komma hem till mig efteråt.

Det var lääänge sedan jag bjöd till fest senast känns det som (fast middagar, jo visst det har det blivit, men inte när så många som jag egentligen hade velat). Ja, jag minns faktiskt inte när det var sist. Nyårsafton 2006/07 minns jag, men någon gång efter det har det väl också varit, men kan inte just nu komma ihåg när det i så fall var.

Väl hemma hos mig gick allt i alla fall lungt tillväga – nästan inget mer blev druckigt, utan det var bara snacksen som gick åt – men med massor av skratt. Speciellt från min sida, då flera av kollegorna bar tydliga, men positiva och roliga, ”spår” av att ha smakat whisky från världens alla hörn om man säger så... ;-) Själv är jag ju ingen stordrickare alls, fast kul kan jag ha ändå och sent blev det alltså. Jag somnade strax efter klockan 4 och klockan 7 kom Aaju pigg och glad, så då var det bara att stå upp. ;-)

Senare på förmiddagen blev det att, tillsammans med min sammansvurne styrelseskamrat * och Aaju så klart, knata till jobbet och städa upp efter ”patrasket”. Det var inte så galet trots allt. Mest en massa ölflaskor, glas och papper där gästerna själva skrivit om de olika dryckerna de smakat. Fast ja, vi hittade även ett par efterlysta glasögon, en guldring och en väska med bl.a en plånbok i. Vissa kollegor hade alltså blivit lite väl ”glada”. ;-)

Inga foton från varken ”smaknings-lokalen” eller ”efterfesten” men väl en från turen till jobbet en tidig förmiddag, som kan se ut så här framåt höstkanten:



Idag är det söndag och städardag (egentligen är det lördag som är vår städardag, men nåja vi städade ju då med, bara på ”fel” ställe). Sedan kanske jag får en middagsgäst ikväll. Detta är ju trots allt Grönland, där ingen kan säga deffinitivt ja eller nej, så vi får se! ;-)


*) Han är tidigare nämd här på bloggen som den jag arrangerade julfest, samt kulturnatt (läs här och här) och vår-/familjefest med bl.a – vilket team! ;-)

fredag, september 05, 2008

Fredagstema: Ett sommarminne genom åren

*yippie* Så var det återigen tid till Fredagstema / Show & Tell efter ett lååångt sommaruppehåll (ok, bara två månader egentligen, men ändå ;-) ). September månads teman kommer från Petra i Puerto Rico. Petra som jag ju hade nöjet att träffa i Köpenhamn för bara en månad sedan.

För er som inte vet vad Fredagstemat är och vilka som är med, så kan jag rekomendera att ni klickar in här och här. Ni hittar dessutom alltid aktuella teman och länkar till ”historien” och deltagarlistan här till höger i min blogg. Hojta till om ni är nya deltagare, så lägger jag till er på min lista! :-)

--------------------------

Så skulle jag kanske skriva något om dagens tema också: ”Ett sommarminne”! Då jag varit väldigt i rensartagen och sorterat en hel del kort på det senaste, så tänkte jag ta er med på ett helt ”årtionde” av sommarminnen. Ett minne från varje år:

1998

Sommaren spenderades boende hos Eufrosina Mandarina i Barcelona. Hon hette så klart inte Mandarina, men mina syskon hemma i Sverige kallade henne så och kanske just på grund av det är Eufrosina, med sina Jackie Kennedy outfits, mitt starkaste minne från tiden i den fantastiska staden. Jag har det perfekta fotot också, men det ligger hemma i Sverige så klart. *buhu* Doften från speciella typer av oboj, ananasjuice och vaniljemuffins får mig fortfarande att minnas min mandarindam. :-)

1999

Hindertillbehörsbärare för min hästhoppningstränande mellansyster är nog det starkaste minnet från sommaren på hemhemmaplan jobbande på Extra Films fotolaboratorium. Jag har aldrig varit en hästtjej, men ändå alltid (ofta ganska ofrivilligt *hihi*) fått hänga med min pappa och syster till än det ena än det andra hästrelaterade. Just sommaren 1999 tyckte jag det var extra mycket sånt. Återigen, det perfekta fotot (mig med ett stooort hinderstöd) ligger i Sverige, så ett foto av Aaju och kusinen till häst från 2008 får duga. ;-)

2000

Som blivande moster använde jag sommaren till att zick-zacka mig igenom Kina från syd till nord. Att stå här framför Den Förbjudna Staden i Bejing, som jag drömt om sedan jag var helt liten, var så stort att jag nästan blev rörd till tårar. Jag skakade i alla fall lite när jag gick in genom portarna. Jag lovar! :-)

2001

Att klättra upp på toppen av Ukkusissat (Store Malene) var den största bedriften och upplevelsen under min tilltänkta 10 veckors långa vistelse på Grönland, som blev till flera år. Så kan det gå. *hihi*

2002

På väg hem efter en dag på jobbet. Att sommarjobba med storsis i ”hennes” mataffär, få meter från norska gränsen, och bo hemma hos hennes familj var riktigt roligt. Kul att lära sig mer om hennes jobb och deras vardag.

2003

Nyförälskad skulle jag ensam ta färjan Sarfaq Ittuk, som ses i bakgrunden, från Sisimiut till Nuuk. Grönländsk start på sommaren, som senare blev till utforskande av Danmark och svenska västkusten tillsammans med en, utanför Grönland, då inte så resvan Holger.

2004

En sommar spenderad i båda våra respektive hemländer, men allra mest ändå som boende i Danmark. Under en minisemester till Köpenhamn gjorde vi oss en nalle, ”Teddybjörnen Frederiksen”, på Build a Bear Workshop (i bakgrunden). Den skulle ”Pluppen” få när han kom ut ur magen. Och nallen, ja han sitter i lådan jag håller i handen.

2005

Ganska nyligen ”hemflyttade” till Grönland och Nuuk igen hade vi massor av grönländska besök mest hela tiden, men det var ändå något speciellt när årets nordjobbare (sommarjobbare från andra nordiska länder) kom på besök för en omgång grönländsk mat och snack om livet här generellt. Då jag gick mammaledig den sommaren blev det myycket tid med nordjobbare dessutom! :-)

2006

Vi höll 100 % grönländsk semester i eget hus med egen båt och alldeles egna svenska gäster i bygden Oqaatsut, inte långt från den av UNESCO naturminnesförklarade Ilulissat Isfjord med dess alla enorma isberg. Denna midnattstur med båten är en att minnas länge.

2007

En låång semester i Sverige med den största sorgen att Holger och jag inte kom iväg på någon liten weekendtur, avslutades med en vecka i Danmark. Det var en häärlig vecka med bland annat gigantisk Air Show och Legoland. Men det lilla och enkla är ibland det man minns bäst, som denna cykeltur på Bøgebjerg Strand Camping. I övrigt var dock sommaren 2007 ingen stor hit tyvär.

2008
Nej, ser ni, nu har jag redan visat foton från 10 år. Och med tanke på mina lååånga och fotofyllda inlägg från årets semester, har ni nog redan sett alla "höjdarna" i alla fall. Och ja, helt ärligt har jag svårt för att välja ut bara ett minne från denna sommar. Måste nog få lite mer distans till det först! :-)

torsdag, september 04, 2008

Aajus lärarvecka

Nej, ännu har lilla Aaju inte gjort sig något karriärsval. Han har alltså inga planer på att bli lärare, även om skolan som sådan börjar locka honom mer och mer. Det har däremot har gjort i veckan är att han har lärt sig en massa.

Det hela började i måndags, när jag började att säga vilken mockasin det var jag tog på honom på dagis. Den högra eller den vänstra. En gång om dagen, och på onsdagen hade han lärt sig det! Nu är allt höger hit och vänster dit. Han har deffinitivt inte ärft ”genen” som både hans mamma och två mostrar har, den som gör höger och vänster till något smått omöjligt att lära sig. Det sägs ju att 1/3 av världens kvinnor har just det problemet, och ja, vi fick det alla tre. Men inte Aaju inte, som ju dessutom är kille. Eller som Aaju själv säger:

- Nej mamma, jag är inte pojke. Jag är Aaju. Jag är kille. *hihi*

Annat Aaju har lärt sig denna veckan:


1. Att blåsa upp ballonger. Han blev bara så överraskad första gången och så stolt. Ögonen går smått i kors på honom också när han blåser. Så söt. *hihi*


2. Att baka och njuta av att äta Negerbollar. Ja, jag tvekade lite där över vad jag skulle säga till honom att de hette. Då man i affärerna här dock kan köpa Eskimåolja * tänkte jag dock tillslut att Negerbollar väl får duga trots allt. Och ja, han var väldigt koncentrerad när han rullade bollarna i det knasiga pärlsockret vi fick tag på (genomskinligt och smått ”stavformat”). :-)

*) Eskimåolja är fiskleverolja som även säljs under det smått rasistiska namnet i Sverige. Och notera; eskimå uppfattas av de flesta inuiter (undantaget dem i Alaska) på samma sätt som många mörkhyade uppfattar ordet neger. Det går bra att använda ordet om sig själv, men det är inte alla utomstående som får lov att använda det och möta samma förståelse om man säger så.

onsdag, september 03, 2008

Från Dåtid till Nutid: Kampen för självständighet

Så var det då dax för sista delen *snyft* av min långkörarserie om Grönlands historia. Och jag slutar med ”stil”. *hihi* Ett långt inlägg alltså, om grönländsk politik i modern tid och om landets framtid. Och nej, förhoppningsvis så ska inlägget inte vara fullt så tråkigt som det kanske låter. ;-)

De tidigare avsnitten i serien är:
1. Grönland befolkas
2. Vikingaeran
3. Valjägarperioden
4. Kolonialiseringen
5. Polarforskare & äventyr
6. Kolonigreppet spänns
7. Världen i krig
8. Efterkrigstiden


Kampen för självständighet


Irritationen växer

Danmark var inte den frälsande kolonimakt som många hade trott och under andra världskriget hade grönländarna, via amerikanarna, fått smak för vad som fanns utanför landets gränser och man började därefter ställa krav. Detta ledde, som tidigare beskrivet, till att den försummade kolonin blev en del av Danska Riket. Det skedde i omgångar; Syd- och Västgrönland år 1953 och resten av landet 1963. Det var dock inte slutet på historien. Även om man blivit en del av Danska Riket, och därmed danska medborgare, behandlades man nämligen inte jämlikt och irritationen över detta växte.

Det så kallade ”Fødesteds-kriteriet” som infördes 1963, där statsanställda i Grönland som var födda i Danmark enligt lag skulle ha 20% högre lön än de grönlandsfödda med samma tjänst och erfarenheter i övrigt, ja det var sådant som skapade irritation. Danskarnas beslut att stänga gruvan i Qullissat år 1968, samt att tvångsförflytta de 1400 invånarna i staden 1972, spädde på. För visst var det så at kolet man bröt inte längre var så intressant rent ekonomiskt, men det var ju heller ingen hemlighet att den danska staten gärna ville knäcka den starka, grönländska arbetarrörelsen som fanns i staden.


Thule-saken

Orättvis tvångsförflyttning hade man dessutom redan haft några år tidigare. I Thule hade alla i det lilla jägarsamhället år 1953 blivit tvugna att flytta. Detta eftersom danskarna genom ett hemligt avtal, lovat bort marken till amerikanarna. De hade redan några år tidigare börjat att bygga upp världens, den gång, största och modernaste militärbas på platsen; Thule Air Base, som finns än idag.


Självstyre tack!

En debatt omkring vem som ägde Grönlands berggrund, med alla eventuella mineraler och ädelstenar, väcktes också. En debatt där grönländarna återigen kände sig förbisedda och trampade på tårna.

Grönländarna önskade sig mer självstyre och man började att bilda politiska grupperingar, som under 1970-talet blev till tre partier, som kunde göra en del påtryckningar. Långt senare, 1995 respektive 2001 och 2007, tillkom ytterligare tre partier.


Hjemmestyret blir till

Efter många om och men fick man tillslut, den 1:e maj 1979, infört Hjemmestyre (internt självstyre, på svenska * ). Detta efter att 70% av befolkningen röstat ja till ökat självstyre i en folkomröstning. Det tidigare så kallade Landsrådet (motsvarande Sveriges landsting) upplöstes och ersattes av ett Landsting (motsvarand Sveriges Riksdag) och ett Landsstyre (motsvarand Sveriges Regering).


Bildtext: Grönlands Hjemmestyre, februari 2008.

Detta Hjemmestyre tog över bestämmandet över det mesta. Undantaget var försvar, utrikespolitik, polis, rättsväsen och myntsystem, som alla styrdes från Danmark.


Finansiellt stöd

Historien efter hjemmestyrets införande har inte bara varit positiv. Politiska skandaler, felsatsningar och annat har förekommit, och man har fortfarande en drös stora problem att brottas med. Helt självförsörjande är man inte heller. Man får nämligen ett statligt stöd – ett på svensk-danska så kallat blocktillskott * – från Danmark varje år. Detta ligger nu på 3.2 miljarder danska kronor/år, motsvarande 0.27 % av Danmarks totala BNP. Det är dock pengar som danska staten med högsta sannolikhet får tillbaka (i alla fall det mesta, alternativt än mycket mer) genom handelsavtal, utlånad arbetskraft samt militära avtal med USA och NATO relaterat till det strategiskt placerade Grönland, som utgör 52/53 av rikets totalt yta.

Med jämna mellanrum har dock debatten omkring blocktillskottets * framtid blomstrat upp pga de stora hoppen till förekomster av mineraler och olja. I Grönland har många hoppats på att man skulle få rätten till sin berggrund och därmed själva kunna skörda frukten av naturens rikedomar. I Danmark har å andra sidan många krävt broderlig delning, med mest pengar till den danska kassan, där ju ändå de flesta av rikets invånare bor. Till detta har följt massvis av olika förslag på hur blocktillskottet bör bevaras, sänkas, upphöra eller rent av betalas tillbaka.


Självständighet?

Självständighetsdebatten är också alltid aktuell. Några vill att Grönland blir helt självständigt, andra vill bara ha mer självständighet, sk självstyre, men att landet förblir i det sk Riksfællesskapet (Riksgemenskapen) med Färöarna och Danmark som nu. Tidsperspektivet skiljer sig också. Några vill att allt ska ske imorgon, andra vill vänta 10-20 år.

Som ett led av önskan om mer självständighet har man ett tag nu (med framgångar och motgångar) satsas stort på att effektivisera landet. Landets 18 kommuner skal t.ex omvandlas till 4 nu till nyår 2008/09. Dessutom ska befolkningen utbildas. En liten befolkning på ca 57.000, fördelat på en yta nästan 5 gånger så stor som Sverige, ska ha kompetenser inom alla områden som krävs för att driva ett land liggande i ett av världens klimat- och naturmässigt mest extrema områden. Det är en utmaning. För stor eller fullt möjlig? Det är jag inte den rätte att bedömma.

Bildtext: Material till valkampanjen inför folkomrösningen i november.

Tidigare i år presenterade den sk Grönländsk-Danska Självstyrekommissionen deras arbete, där de ger ett förslag på hur de grönländska myndigheterna ska kunna ta över ytterligare ansvarsområden från den danska staten samt hur man löser det ekonomiska mellan länderna framöver. Huruvida detta arbete ska resultera i ett egentligt självstyre eller inte är nu upp till den grönländska befolkningen som går till valurnorna för folkomröstning den 25:e november i år. Blir det röstat ja, vilket de spås göra, införs självstyre (alltså inte självständighet) i Grönland på nationaldagen den 21:e juni 2009. Det är alltså en minst sagt spännande tid att bo i Grönland på just nu!


Det var hela serien om Grönlands historia det, men jag kommer garnaterat tillbaka till speciella delar av historien i framtida inlägg och jag kommer helt klart att skriva mer om höstens spännande val när det närmar sig. :-)


*) I svensk litteratur och media benäms just det grönländska interna självstyret oftast med den danska termen Hjemmestyre. På grönländska heter det Namminersornerullutik oqartussat. Det försvenskade danska ordet blocktillskott (bloktilskud på ”ren” danska) är också populärt att använda på samma sätt, fast det egentliga svenska ordet kort och gott är statsbidrag. Alltså danska amter (län) och kommuner får t.ex också blocktillskott av staten, så det är inte alls något som är unikt för Grönland, vilket det ibland kan låta som.

tisdag, september 02, 2008

Mina fotoapparater

Ett inlägg till dem som har frågat. *hihi*

Lullun har nu:


Alltså en Panasonic Lumix FX50. Inte den nyaste modellen på marknaden, men då hade den ju inte varit på extrapris heller. ;-)


Tjuven har:


Dock med en större zoom (inte ett objektiv ;-) ) + en mindre drös tillbehör och foton av Aaju på tivoli. Men, men... ;-)

Foton från Gizmodo respektive Canon.

Lillebror kamera & skrattbehov

Usch, vad jag är trött på tunga telefonsamtal. Idag kom jag på jobbet med ögon som sved. Det är inte kul det här. Men det ska ju gås igenom. Jag önskar bara verkligen att jag hade haft någon här att rida ut stormen med, någon som kunde få mig att skratta och tänka på annat. Fast ja, egentligen har jag ju det. Aaju är helt underbar och egentligen är det mest när jag just pratar i telefon som allt känns smått katastrofalt. Men ett gott skratt tillsammans med en vuxen när och kär hade ju ändå inte varit fel (och nu pratar jag INTE en ny pojkvän, nej sånt finns överhuvudtaget inte i mina tankar nu) och att kunna prata om det som jag faktiskt går igenom på gott och ont. Sånt pratar jag ju så klart inte alls något med Aaju om, utan vi leker ju bara och är "som vanligt". Fast ja, jag ska nog se till att gå runt lite extra på jobbet idag och bara prata lite välbehöft vuxensnack om mer generella saker. Om det är någon där hemhemma i svenska familjen eller nått som sedan känner sig lockad till ett absolut höstrusk så lovar jag att dörren står öppen för er! *hihi*

Höstrusk ja. Jag skulle kanske visa lite foton tagna med nya kameran. Det är långt ifrån foton från en Canon systemkamera i kvalitén, men det kan man ju inte begära. Sedan har jag bara tagit 10 foton med den så långt och inte alls testat de olika funktionerna, så jag ska egentligen inget säga.

Nedan kommer i alla fall ett par foton från Aajus och min rejält regniga och blåsiga tur till kaffe-mik och hem igen. Vi skulle fira min ex-chefs son som fyllde 5 år igår. Det var snällt av dem att bjuda in oss till festligheterna, fast jag måste nog säga att det gjorde det tydligare för mig hur stor saknaden är av riktigt nära vänner här i transitstaden Nuuk för tiden. Men det är på uppgång igen. Jag är i alla fall beredd på att kämpa mer för det och jag har otroligt många bekanta, det är bara på det mer nära stadiet det kniper. Min ex-chef är i alla fall dunder, men en mer upptagen kvinna med fler järn i elden och mindre ro att sitta stilla och faktiskt kunna föra ett jämlikt samtal måste man nog leta efter. Inget ont menat men... *hihi*


Fotona nedan är som alltid sparade i Photoshops "webformat", så kvalitén på kameran kan väl inte helt bedömmas utifrån dessa foton. Dessutom är det väl få foton som blir direkt fina i sånt här ruskväder?! ;-)


Nuuk Centrum sett ca 30 meter från mitt hus, taget med ca halva zoomen ute.


Porträttfoto.


Vi lekte även lite turister. ;-)


För att slippa för det värsta av vinden fick Aaju sitta bakåtvänd i vagnen på väg hem. På väg åt andra hållet sprang han dock själv, hoppandes i vattenpölar så klart! :-)

måndag, september 01, 2008

Intet nytt är gott nytt

Kryptisk överskrift som tyvär varslar om dåligt nytt. För något nytt har det ju hänt som ni kanske redan sett i bloggens högermeny. Där har det ändrats både med hänseende till foto och text på ett par ställen. Och därmed har det också skett något i verkliga livet, utanför bloggens och Internettets ramar. Ett stort och långt från roligt beslut har tagits.

Så var visst bara ödet. Det är som sagt inte roligt, men ibland måste man bara inse fakta och komma vidare. Inte en rolig söndag kväll alltså och inte en rolig måndag morgon, men vi måste alla ta fatt i det vi kan och göra det bästa av situationen, försöka hålla oss över ytan till allt återigen lugnat sig. Svårt, men så får det bara bli.

Har ni inte läst mitt förra inlägg så gör det innan ni eventuellt kommenterar (och kanske lite av de två-tre innan det också för "säkerhets skull" ;-) ). Det är nämligen med den inställningen jag kommer att kämpa vidare. Vi ska nog klara det här ska ni se. Lätt blir det inte alltid. Men sånt är ju bara livet. Jag vägrar i alla fall ge upp och jag vägrar lämna min positiva inställning till livet bakom mig. Nu är tiden till att ta det lungt och ge mig själv tid att hitta vägen tillbaka till mitt sanna, kombinerade gamla och nya jag! Hoppas bara att den samma fightervilja infinner sig på andra sidan Atlanten.

söndag, augusti 31, 2008

Lördag i repris

Jag är en tjej som vägrar låta mig besegras. Min positiva jädraranamma har det dock varit lite si och så med ibland de senaste par åren, men nu har jag bestämt mig; ingen eller inget ska få lov att trycka ner mig på minsta sätt utan att jag gör vad jag kan för att kämpa emot det. Och nu var jag ju så glad också, efter en så lyckad arbetsvecka som jag ju skrev om tidigt lördag morgon, innan allt strul.

Nattsömnen blev det dock lite si och så med efter lördagens strapatser, det ska erkännas. Men när jag vaknade söndag morgon stod det klart; jag skulle inte tillåta en kamerastöld och ett ”borttappande” av sonen slå ner mig. Och hade jag någonsin tvekat, så stärkte ett lååångt telefonsamtal med världens underbaraste pappa mig mer ä nog.

Med jobbmobilen i högsta hugg skulle den lyckade delen av lördagen återupplevas. Lördagens rensande av skafferiet och kylskåpet ersattes bara först av dammsugning och golvtvätt istället. Till lunch gav jag sedan Aaju chansen att briljera; med hjälp av mig för att hacka lök, fylla kastrullen med vatten och bryta spaghetti fixade Aaju helt själv att laga spaghetti och köttfärsås. Ok, jag var med hela tiden och gav instruktioner & checkade ”säkerheten”, men det var också det. Och maten, ja den smakade utmärkt! :-)

Sedan bar det av på det verkliga ”återupplevandet”. Jag hade nämligen ändå ett ärende till mässan – den vi var på under lördagen. Där blev det inga kort tagna, men ni minns väl äventyret i mars då Aaju höll på att välta en båt; i det inlägget såg ni cirka samma "vyer".

Därefter bar det av på tivoliet igen, för ett par karusellåk och ankdamsfiskeri. På lördagen var det strålande solsken och med en prima systemkamera blev fotona utmärkta. Men även med en långsam mobilkamera och regnet hängandes i luften går det att skapa bevis på att tivoliet faktiskt varit i stan... ;-) Fast besöket blev ju så klart mångt mycket kortare denna gången.


Slänggungorna drogs igång genom att personalen vevade på en liten vev. Jag sa ju i mitt tidigare inlägg att karusellerna var gamla. *hihi*


Aaju fiskade i ankdammen än en gång. En ankdamm gjord av en vanlig uppblåsbar barnbassäng och några badankor med Carlsbergs-kapsyler på huvudet, så att man kunde fiska upp dem med en magnet. Det krävs inte mycket för att barnen här ska tycka det är skoj och smått exotiskt! ;-)


Och lika spänd blev Aaju idag över vad det kunde vara han hade ”vunnit”! :-)


En av karusellerna för de lite äldre fick man själv stå för gungandet för att ”båten” skulle hålla sig i rörelse, detta efter att en av de mer "biffiga" i personalen puttat igång en (jag tog riktigt illustrerande foton på detta i lördags med den nu stulna kameran men ja, ja...).


Aaju i en av ”racerbilarna” som lungt och stilla gick runt, runt (jodå, han sitter där i baksätet med sin randiga mössa ;-) ).


Staketet runt attraktionerna bestod av ihopspikade lastpallar. Man tager vad man haver. :-)


Tivolit, som alltså ställs upp en helg varje år med hjälp från en massa sponsorer och frivilligt arbete från Sct. Georgs Gildet (”sammanslutning” för vuxna scouter), är inte så stort. Ca 60x25 meter, +/- några meter.


Runt om på stan i helgen kunde man se folk i dessa ludna cowboyhattar och de gigantiska slipsarna man kan ana till höger (de gula) med texter som ”Super lover”, ”I’m sexy” och liknande. Hopplöst 80-tal för mig, roligt retro för några och otroligt hippt och nytt för andra. Så kan det va i ett smått isolerat samhälle som här! ;-)


Väl hemma skulle Aaju inspektera sin ankdammvinst; en liten minikamera med foton med Pokemon-figurer inuti. Han var bara så strålande glad. En helt egen kamera!! :-)

Samtidigt inspekterade jag mitt kap från mässan, där vi ju börjat vår utflykt. Jo, jag kunde ju inte motstå frestelsen; det blev att jag skaffade mig en ny kamera jag också! En pocketkamera med filmfunktion, så även om jag, mot all förmodan, får tillbaka min systemkamera så har den en funktion att fylla - det är ju inte alltid man har lust att ta upp en stor systemkamera som dessutom inte kan filma. Nu återstår bara att ta sig till affären imorgon och få mig ett batteri och en CD-rom, för det låg det inget av i lådan som lovat. Nej, vad känns det skönt att återigen vara kameraägare, om än av en kamera inte i närheten av den kvalité som den kamera jag hade senast igår. Men, men. Vad är en bal på slottet...?! ;-)


För Aaju avslutades dagen förresten med att vi fick testat att baka Petras chokladkaka. :-)


Och här blev min kamera stulen igår, precis vid det lilla ”trappsteget” rakt under de två fönstrena närmast i bild, som är våra köksfönster... Bara såå fräckt! Kvar låg bara en utvält påse med Aajus små leksaksvinster (av dålig kvalité) från tivolit.

Uppdatering på gårdagen

Nu känns det hela en del bättre. Pengar är ändå bara pengar. Jag har så mycket annat att vara glad över, som att lillkillen klarade sig bara för att nämna något stort. Dax att gå i säng och få sig ett par timmar mer sömn, och så ska vi nog få en bra söndag därefter! :-)

Och ja, vad bloggen angår, så har jag ju fortfarande ett stooort fotoarkiv. ;-)

Aaju chockar & bloggen blir svart-vit

I dag skulle jag ha skrivit ett glatt inlägg med massor av roliga foton var planen. Det är nämligen sista helgen i augusti då bara allt händer i Nuuk. Då är traditionen sedan några år nämligen att det hålls musikfestival i stan. För barnen arrangerar dessutom Sct. Georgs Gildet (”sammanslutning” för vuxna scouter) i Nuuk ett tivoli. Detta har man gjort i snart 30 år och de fyra karusellerna man har är minst lika gamla (troligtvis mångt äldre) och alla bodarna med diverse spel deffinitivt hemmagjorda. Rangligt och skraltigt men stooort för barnen här, varav många ju inte är vana med något som helst av den här slags.

Extra för året var också att det var löningshelg med lönutbetalning på fredagen och därmed stor Nuuk By Night-arrangemang samma dag, då affärerna höll långöppet med specialerbjudanden (alla sommarvarorna ska ju ut om inte annat). Sedan var det mässa med utställning av nya varor och massor av shoppingmöjligheter i stadens stora idrottshall hela helgen.

Aaju och jag var så klart ute hela lördagen och roade oss; kollade in senaste platt-TV-monstret, åkte karuseller och fiskade i ankdammen. Och massor av kort tog jag så klart. Min älskade systemkamera är ju med mig vart jag går, och jag tar drygt ett par hundra foton i veckan i genomsnitt (i alla fall har jag tagit drygt 10.000 foton sedan i november förra året på bara den kameran, sedan tillkommer en hel del på pocketkameran jag kom till att slå sönder på semestern).

På väg hem blev Aaju lite sur. Han hade svarat nej på frågan om han ville ha en korv innan vi gick, men när vi väl kom utanför sorlet av människor upptäckte han att han faktiskt var hungrig trots allt. Jag kom alltså hem till lägenheten på översta (4:e) våningen med ryggsäck, sulky, kameraväska, en väska med nalleskörden från alla spelen på tivolit och en storgråtande son. Krånglandes för att få fram nyckeln blev jag tvungen att lägga ifrån mig ett par saker. Jag kom in och fick satt mig på golvet för att trösta storgråtaren. Ett litet ögonblick glömde jag bort nallarna och kameran precis utanför dörren och...

...ja, riktigt gissat. Det var nog för att någon skulle ha rotat igenom påsen med nallarna samt tagit min kamera och stuckit! En kamera med tillbehör värd inte alltför långt bort från 10.000 svenska kronor i nytt tillstånd (och kameran var inte ens ett år gammal, fast ja, det är klart jag hade själv köpt den på megaextrapris, fast det kan jag ju inte räkna med att få göra igen)! Och det måste ha varit en av mina närmsta grannar eller något av deras besök. Andra kommer inte bara ”förbi” vår dörr. (Lägg där till att någon snodde Aajus om än mångt, mångt billigare cykel för bara ett par veckor sedan. Då hade de bara lämnat stödhjulen och ett par skruvar kvar på golvet...)

Fast att kameran försvann var ändå bara början. Jag avtalade med Aaju att jag snabbt bara skulle gå en kort tur runt huset för att kolla efter kameran; kanske var det bara några barn som tagit den och lekte med den någonstans. Japp, den var han med på, jag kunde gärna gå en snabb tur. Han brukar ju stanna hemma när jag går ut med soporna utan problem, så jag trodde verkligen det var ok. Jag gick ut, frågade barnen som lekte utanför och grannarna jag mötte. Ingen hade sett något.

När jag kom hem stod dörren på glänt, Aajus skor var borta och pojken var som bortblåst! Igen, varken de samma barnen eller grannarna hade sett honom. Han måste precis gått om mig (vi har tre trappor i huset). Systematiskt gick jag från plats till plats, där som han brukar vara och därmed kanske känner sig trygg på alternativt lockad till. Han var inte på lekplatsen, inte vid dagis, inte på fotbollsplatsen, inte vid klätterställningen och inte i tuggummiaffären (läs mataffären). Jag letade och letade, ropade och ropade. Aldrig har han gjort något liknande.

Enda andra möjlighet jag kunde komma på var tivolit. Jag skulle bara ta turen dit upp, sedan var det polisen som gällde. Jag korsade stadens mest trafikerade väg (bara en fil var väg i en liten stad, men ändå) och begav mig upp mot tivoliområdet, ett ställe vi inte direkt har varit på på väldigt länge, med undantag från tidigare på dagen. Med mig hade jag en granne som jag inte ens känner namnet på. Och vad är det jag ser väl på tivolit, som något av det första; jo Aaju!! Han leker och har kul, helt för sig själv. Då hade det nästan gått en timme sedan jag gav mig ut på kamerajakt.

Jag är en väldigt lugn person i krissituationer. Så till den grad att jag faktiskt nästan var lite rädd att poliserna skulle bli ”misstänksamma” om jag skulle anmäla honom saknad när bara några små tårar i ögonvrån var allt jag kunde "prestera". Det anses kanske inte riktigt normalt att som mamma vara så lugn, logiskt tänkande och rent av kunna prestera ett leende i liknande situationer. Men låt mig då också säga; chocken kommer efteråt. Det var med kramp i hjärtat jag promenerade hemmåt med sonen efteråt vill jag lova!

Och till den chocken kom också ilskan och, ja faktiskt, sorgen över min förlorade kamera. Kameran var verkligen min käraste ägodel (undantaget mitt piano som dock står i Sverige och blir bortglömt) som jag bara hade önskat mig sååå länge innan jag tillslut fick det. Vi pratar om flera år. Kameran var min livlina till hela min familj på något sätt dessutom. Enda sättet alla våra nära och kära skulle kunna följa med i vår vardag.

Och nu är den borta, inklusive alla fotona från vår speciella dag (alla andra hade jag turligt nog fört över till datorn). Och nej, jag har ingen, ingen, ingen annan kamera. Med tjänstresan till Maniitsoq om ett par veckor och den till Danmark i november, då jag båda gångerna själv måste betala flygbiljetter för att få Aaju med mig (jag har ju ingen här som kan passa honom), så är det väl inte alltför fett med pengar, men kan jag överhuvudtaget överleva utan en kamera? Kan nästan inte minnas den tiden då jag inte hade kamera med mig överallt. Det är mååånga år sedan.

Just då kände jag mig väldigt ensam och kunde inte förstå vad lilla leende, omtänksamma jag kan ha gjort för ont för att detta ska hända mig, just nu och här, mitt uppe i allt annat. Men självklart, det var inte en ond gärning riktad mot mig (även om det nu troligtvis var någon med en relation till huset och våningen där jag bor), men det kändes ändå lite så och det hela hade ju kunna sluta riktigt, riktigt illa dessutom. Hur kom egentligen den lilla killen över vägen?!