skip to main |
skip to sidebar

Bildtext: Lustigt egentligen, det står nämligen ytterst sällan något om vikingaeran i tidningarna här, men just igår kom en nyhet om att forskare nu misstänker att Hvalsøgården bakom det man länge menat vara den sk Hvalsøkyrkan i själva verket är Thjodhildarstadir gården vid Hvalsøfjordens Kyrka, den norske kungens huvudgård i Grönland. En gård man letat efter länge. Närmast i bild ses resterna av kyrkan. Foto: Ole G. Jensen
Så fortsätter vår resa genom Grönlands historia. Första delen i serien, Grönland befolkas, kan ni läsa här.
Den 1:e europé
De första européer som nådde Grönland var vikingarna. Eller rättare sagt nordmännen, då det inte var de krigande vikingarna som kom, utan främst vanliga jordbrukarfamiljer från denna tid. Jag har dock valt att kalla dem vikingar i detta inlägg och det även om man nu brukar säga att vikingatiden slutade i slutet av 1000-talet, alltså innan dessa nordmän försvann från Grönland.
Hur som helst; den allra förste europé & viking/nordman som steg i land på Grönland var den Islandsboende norrmannen Gunnbjørn Ulfsson. Han kom bort sig i en kraftig storm och hamnade omkring år 875 av misstag på Grönlands östkust. Men det var först när norrmannen Erik den Röde, landsförvisad på tre år från Island, tog sig till Grönland, som det började hända saker.
Världens 1:a reklambedrägeriÅret var 982 och den asagudstroende Erik den Röde följde Grönlands östkust runt sydspetsen, för att tillslut finna sig en bra boplats – Brattahlid – inne i en beskyddande fjord. Efter tre år i Grönland reste Erik den Röde tillbaka till Island för att berätta om sin framgång; om det otroliga nya land han hade funnit! Han överdrev när han talade om landets bördighet och det faktum att han döpte landet till just Grönland brukar man kalla världens första reklambedrägeri!

Bildtext: Vikingakamp i Odense, augusti 2004 (man tager vad man haver av passande foton. *hihi* Och ja, det är jag som är fotografen, som alltid om inget annat anges ;-) ).
Vikingarna bygger kolonier
Ytterligare ett år senare, 986, återvände Erik den Röde till Grönland. Nu tillsammans med 24 andra båtar fullastade med förväntansfulla familjer – i allt 6-700 personer – och deras boskapsdjur. Endast 14 båtar kom dock fram i det hiskliga vädret. Bland dem som klarade resan var Erik med familj, inklusive sonen Leif Eriksson, som några år senare kom att bli den förste europé att gå i land i Amerika. Den samme Leif var även den som förde med sig kristendomen till vikingarna (dock inte till inuiterna) i Grönland, efter en resa till Norge år 999-1000.
Bildtext: Vikingabåt i Odense, augusti 2004.
Det var starten på vikingarnas bosättning i Grönland. En era som kom att vara i ca 400 år. Som mest kom det att inkludera ca 300 gårdar, 16 kyrkor, två kloster och ca 5000 invånare, fördelat på främst Österbygden i Sydgrönland och det nordligare Västerbygden, inte långt från dagens huvudstad Nuuk, där vi bor. 500 ruiner, många mycket välbevarade, från denna tid kan ses i dessa områden än idag.
Vikingarna försvinner mystiskt
Till att börja med levde vikingarna till 80% av det man själv producerade på sina gårdar, resterande kom från jakt och fiske. Men jorden utmärglades och klimatet ändrades, så i slutet av vikingaeran var talen ofrivilligt mer de motsatta. En bidragande orsak till att livet blev hårdare för dem var även den minskande och tillslut helt upphörda leveranserna av varor från Europa, som man var så beroende av.
Bildtext: Det finns många välbevarade ruiner efter nordborna. Detta är dock en modern rekonstruktion av en kyrka som kan besökas i Sydgrönland. Foto: Wikipedia.
Senaste dokumenterade livstecknet från vikingarnas bosättningar i Grönland kommer från 1408. Vad som hände med bosättarna sedan är ett av världshistoriens stora mysterier. De var i alla fall inte kvar i Grönland när 1500-talet började. Teorierna är många och det mest troliga är väl att det är en kombination av flera av dessa.
Teorier har t.ex funnits om att inuiterna skulle ha tagit död på alla vikingarna. Detta är dock inte så troligt, även om man från inuitiska sägner berättar om flera strider mellan de två folkgrupperna, som till största delen levde helt separerade från varandra.
En annan teori är att brittiska pirater ska ha bortfört dem. Att några boplatser blev attackerade av pirater har man bevis för, men sannolikheten att alla försvunnit på detta sätt är nog liten.
Sedan finns det så klart teorier om sjukdommar, dåliga skördar & fångst samt Amerikaflytt. Vad man har bevisat är dock att temperaturen sjönk ganska kraftigt under 1300-talet. Glaciärerna växte till sig och havet blev allt mer blockerat av is. Detta var deffinitivt något som inuiterna, med sitt levnadssätt, klarade långt bättre än vikingarna. Så den största orsaken till vikingarnas försvinnande var nog ändå klimatförändringarna på ett eller annat sätt.
Nästa gång blir det att berätta om när europeiska valjägare kom till grönländska farvatten och blev till många inuiters första möte med den vite mannen…
Som sagt; hade en megadepphelg + deppmåndag förmiddag, men som vanligt så löser det sig till en någorlunda nivå ganska så snart ändå. Hopplös positiv är man ju också så... ;-) Och med +6 C, gassande sol och utsikten nedan när man äter sin lunch kan man knappas vara annat än glad, eller?


Och när man sedan kommer tillbaka till jobbet och får ett sådant här bakverk till efterrätt av en kollega som precis blivit klar med ett mindre, men problemfyllt projekt: *mums*
Nu undrar jag bara vad jag ska bjuda på när mitt mastodont- & mardrömsprojekt, ett nytt Intranet till firman, kommer att vara klart?! Och när blir det klart egentligen? Innan semestern är ett måste. Men jag kan bara inte komma mig för och få gjort det sista. Får mardrömmar bara vid tanken om att logga mig in på sidan...
Och ikväll; nej det blev inte någon val. Såg bara en båt vars besättning såg en val (eller två... ;-) ). Men fick en dunderpromenad i bergen och längst stranden i alla fall. Inte så pjåkigt! :-)
Efter en av världshistoriens tristaste helger följde en måndag som nästan höll på att bli till lika många tårar (ok, man har ju sin poetiska frihet att späda på lite... ;-) ). Jag tog dock ett beslut. Det var dax att komma ut ur ett ont mönster. Jag skulle vara egoist, gå en promenad direkt efter jobbet, unna mig lite ny musik, lite sol och spana efter blommor. Inget speciellt, bara komma bort och tänka 100 % på mig själv för en stund.
Jag strök vägkanterna. Tittade & tittade. Och skam den som ger sig. Efter ett par kilometer hittade jag den. Årets första blomma! Som alltid här inne i stan; en maskros. Gul och fin växte den där vid vägkanten. Vilken lycka!
Efter middagen tänkte jag att det var dax för promenad nummer två. Jag har ju ännu inte fått sett årets första (levande) val. Förra året såg jag den första, mer normalt, den 2:e maj, men igår skrev vi alltså 2:e juni och jag hade inte sett en endaste stjärtfena eller hört ett endaste vattensprut. Fast å andra sidan så har jag inte varit så flitig med promenerandet i år. Förra året gick jag längst stranden var och varannan kväll, från tidig april till sena oktober, efter Aaju hade kommit sig i säng. Medräknat med igår var det dock bara årets 3:e tur sedan Holger kom hem från sin långa tjänsteresa i mitten av april (+ ett par turer tillsammans med Aaju, men det är ju inte valspanarpromenader). När det gäller ensamtid på kvällarna har jag helt klart dragit det kortaste strået kan man väl säga. Men det är aldrig för sent för en ändring, så... ;-)
Jag kände dock ganska med en gång att turen inte var på min sida vad angår val igår. Jag valde fel strand att gå längstmed. Känslan av val var bara inte där. Men en skön tur i strålande sol blev det i alla fall, fast att timmen var sen. Så jag klagar inte. Inte alls. Hoppas att jag har bättre vallycka ikväll istället! :-)

Årets 1:a blomma, en maskros med kort, kort stjälk.

Ingen val, men väl en fiskebåt...
Och till er som tycker synd om mig för vår sena vår & sommar; så kolla in ett par foton från en av mina bloggläsare, Carl som bor i Östgrönland. Såhär såg det ut hos dem för mindre än en vecka sedan, på vad som troligtvis var ortens ”värsta ställe”. Men med temperaturer omkring +5-7 C och regn så ska det nog ganska snabbt smälta undan dock. Såhär såg det t.ex ut igår. Och sett till varor i affären, så bor vi ju närmast i himmelriket här i Nuuk. I Carls butik gapar hyllorna tomma efter senaste leveransen i oktober, men äntligen, äntligen börjar det gå ”hål i isen”, så snart kommer varuleveransen igen. Då kan vi verkligen tala om lycka! :-)
Och musiken jag fick köpt till mig själv igår? Jo, senaste Tue West-CD’n som förde tankarna tillbaka till ett problemfritt, smått nyförälskat liv i Danmark 2003-04. Han är inte snygg, kära Tue, han har också en minst sagt speciell röst, men man kan inte annat än älska denna man (pojke?)... ;-)
Lyckan är total! *hihi*
Ja, för oss som kom först till kvarn vill säga. När jag var där var det bara ca 30 nät med lök kvar och alla näten innehöll minst ett par väl mjuka lökar om man säger så. Men sånt får man ju bara ta här.
För er som inte helt är med på vad jag skriver om, kolla lite snabbt in detta inlägg från i onsdags.
Så var det dax att ta vid där jag slutade förra lördagen, då jag började berätta om hur jag hamnade på Grönland. År 2001 var planen 10 veckors sommarjobb i Nuuk, Grönlands huvudstad, och det var det. Men så blev det ju inte riktigt...
(Läs första delen i serien här.)
Kollegiet visade sig, som jag misstänkt, vara en studentkorridor. En ganska folktom sådan. 1:a veckan träffade jag bara på en kille. En riktig pratkvarn & smått skrytmåns vars slangfulla danska jag verkligen hade svårt för att förstå. Men på något vänster lyckades han ändå bli som en lillebror till mig, vilket förvandlade min sommar till värsta lekstugan (på ett positivt sätt).
En vecka senare, den 31:e maj (alltså exakt 7 år sedan i dag *hihi*) dök ytterligare en kille upp; killen med den sötsliskiga, gröna saften (som jag då inte visste var den vanligaste saften i landet, producerad lokalt i Nuuk). Han var en mycket tystare kille som jag ofta satt tillsammans med i det kombinerade kök & allrummet, tittandes på TV. Eller mest var det nog han som tittade på TV (och drack saft) medan jag läste, skrev, lagade mat osv. Vi pratade med vissa svårigheter med varandra (ingen av oss var någon höjdare på danska kan man väl säga). Mest satt vi därför bara tysta tillsammans (vilket i och för sig grönländare ofta gör - de har inte alls någon sådan gen som säger att tystnad är pinsamt. Detta visste jag dock inte då) och skrattade lite då och då typ, speciellt då ”lillebror” kom och höll låda med sina rövarhistorier.
Tre veckor efter mig kom en annan sommarjobbare för att bo i vår smått öde studentkorridor. Även hon var svensk, men en del år yngre än mig. Hon hade förväntat sig att sommaren i Nuuk skulle vara hipp och partyfylld, som hennes förra sommar jobbandes i Köpenhamn hade varit, så hon vantrivdes från dag 1. Trots det hittade vi på en hel del i den ganska så ohippa lilla staden med hus lite lustigt och slumpartat kastade ut på klipporna. Det blev valsafaris, fjällvandring, koncerter, lite nattliv, filmkvällar & rundkörande i staden osv. De senare två sakerna tillsammans med min nyfunna ”lillebror” som svenskan & saftkillen retade mig enormt för. Jag fick lova att jag skulle bjuda den smått ”grönlandsallergiska” svenskan på vårt eventuellt kommande bröllop innan hon begav sig söderut över Atlanten igen, med destination Europa och civilistationen. *hihi*
Jobbet på kulturhuset rullade också på. Jag förstod max hälften av vad som sades till mig, men jag kände mig hemma bland alla kablarna och fick också en italiensk ljudteknikerkollega som jag kunde "alliera" mig med. Att prata engelska kändes ju ändå tryggt! Med den andre svenske scenteknikern (tillika göteborgare...) som fanns på den, sett till antalet anställda, lilla arbetsplatsen blev det inte pratat rätt många ord med. Jag fick dock genom jobbet en hel del bekanta bland Grönlands ”kulturelit”, som öppnade en del spännande dörrar för mig.
Ja, hela min tid i Grönland präglades av att jag mest umgicks i grönländska kretsar och deffinitivt inte, som många danskar, fastnade i ett danskt umgänge. Dels var det ju grönländarna som hade de mest spännande sakerna att berätta om för mig och dessutom pratade de en mer okomplicerad danska som jag i alla fall hjälpligt kunde förstå. Eller ja, så hade vi inget gemensamt språk alls och kunde därmed förlita oss på att vifta med armarna, vilket var bättre än att prata med en dansk som trodde att jag förstod allt... Det tog inte direkt långt tid innan jag hade massor av människor att hälsa på när jag gick på stan. Jag kände mig på många sätt hemma just därför. Dessutom tyckte jag det var skönt att på något sätt mer smälta in, vilket jag ju gjorde här. För här var ju nästan alla korta som jag och jag var plötligt långt ifrån ensam om att gå runt och le åt folk. Här gör man ju det som standard, vilket många tyckt varit superknasigt hemma i Sverige. Jag vet inte hur många gånger jag i Sverige, av smått oförstående, fått frågan ”Vad går du runt och skrattar åt?” Jag är ju bara glad och ler dessutom automatiskt när jag ser andra människor. Här var alltså ett helt folkslag som gjorde på samma sätt!
Fast äventyret var inte helt en dans på rosor heller. Redan efter några veckor gick jag och så smått övervägde en tidigarelagd hemfärd. Min tid i Nuuk började nämligen riktigt illa, med att jag bara efter några dagar i landet fick min första & största njurstensattack någonsin (följt av fler som kom då och då den sommaren). Ursäkta språket; men jag spydde non-stop i nästan ett dygn och smärtorna var inte att leka med. Självklart kände jag mig ganska liten & ensam, när jag inte alls förstod vad det var som hände med mig, inte hade någon telefon och personalen på sjukhuset jag tillslut kom till närmast pratade swahili (eller tyckte jag gjorde det) så det tog 10 minuter innan vi ens fick löst personnummerfrågan... Dessutom gick min farmor hemma i Sverige bort, tre veckor efter att jag kommit till Grönland och begravningen ville jag ju egentligen gå på.
Därutöver var det enormt kallt, och jag gick och lovprisade min svenska kompis Susanne som tidigare på våren övertalat mig att köpa den fleecejacka som nu blev min räddning i min ack så livsnödvändiga lager-på-lager-lösning. Det ofantliga regnandet & stormandet de första veckorna och den på sina ställen helt till i juli liggande snön kunde ju egentligen också ha sin avskräckande effekt, med tanke på hur ljuvligt varmt det hade varit i Göteborg innan jag reste. Men inte. Jag kämpade mig fram i motvinden så genomdränkt man bara kunde vara och bara skrattade. Visst var det enormt komiskt ändå att jag, en ensam liten tjej från Sverige, frivilligt valt att befinna mig här!?
För ja, jag valde så klart att stanna och fixa mina 10 vekors jobb trots allt. Jag är inte den som ger upp i 1:a taget och snart började till och med en tanke gro i mig; jag skulle gärna vilja se hur denna stad såg ut om vintern, med mörker & snö! Och jag ville uppleva alla de spännande evenemang som redan låg i kulturhusets kalender, inklusive de Arktiska Vinterspelen (AWG – läs mer här och här) och jag ville lära känna mina många nya bekanta lite bättre. Mina drömmar växte. Planen hade annars varit att åka och plugga i Kina ett skolår den hösten, men när jag nu ändå var här kunde jag ju lika gärna stanna. Eller?
Scannade foton från den gången det begav sig...:
Vår studentkorridor låg på första våningen av det gula huset. ”Mitt” fönster låg på baksidan med utsikt över havet och ett högt, brett & mycket vackert, snöbeklätt fjäll som sluttade rakt ner i havet (Kingigtorssuaq / Hjortetakken, 1188 m).
Här jobbade jag alltså; på Katuaq – Grönlands Kulturhus.
Den andra svenskan & jag hittade på en del kul. Här sitter hon i den gamla stadsdelen, Kolonihamnen.
Det första isberget jag såg på nära håll. Då tyckte jag det var stort, med sina ca 10 meters längd precis vid ytan. Så naiv man var... ;-)
Valar såg vi också, upp till flera gånger. Det var deffinitivt upplevelser som var med till att få mig att vilja stanna på Grönland.
På picknick i fjällen med ”lillebror” (han ses till vänster och den andra, ja det är ju jag... :-) ).
Jag kom mig upp på toppen av Ukkusissat (Store Malene), fjället vi idag ser från vårt vardagsrum. Och ja, jag hade dagen innan slått vad om jag vågade raka av mig håret, därav den smått flintiga skallen. Jag har inte testat det sedan dess ska erkännas... ;-) Se en film från toppen, som någon okänd dansk filmat och lagt på YouTube, här: Så ser det alltså ut omkring oss. Staden ses också ligga där på sitt lilla näs omkring den 30:e sekunden (filmaren säger det ju också). Det ser nästan ut som om vi inte har backar i staden, men kom ihåg, det är filmat på över 800 meters höjd, så... :-)
3:e och sista delen av historien kommer här på bloggen inom kort...
Uppdaterat: 3:e delen kan nu läsas här.
Foto taget från huvudingången på mitt jobb (efter att ha fått kämpa för att få upp dörren i stormen) idag klockan 10, den 30:e maj 2008.Som många märkt är jag en riktig nattuggla, men jag är också ganska så morgonpigg. Trots att klockan var över 2 innan jag kom mig i säng igår vaknade jag t.ex strålande glad idag kl 6.30. Jag sover normalt faktiskt bara mellan 2 till maximalt 7 timmar per natt så här under grönländska sommarhalvåret, då solens strålar ju skiner de flesta av dygnets timmar. Och inte är jag speciellt trött för det.
Fast ja, sol & sol eller sommar för den delen; utanför dånar nämligen snöstormen och det är snö, snö, snö överallt! Jag har dock valt att se positivt på det och skrattar mest åt att vintern nu har vänt åter. Sedan kan man ju undra sig vad det är för tokroliga personer (läs danskar, något annat kan det väl knappast vara *hihi*) som satt 1:a maj som dagen då ALLA bilar i hela Grönland måste ha sommardäck. Ja, 1:a maj, inte ens 1:a juni. Herre jösses! I vissa delar av landet har ju knappat ens snösmältningen börjat för i år nu en månad senare, och här, ganska så långt åt söder; ja t.o.m här har vi snöstorm en månad efter det datumet, vilket ju inte ens är så extremt...
Nå, nå; läs nu mitt (smått lååånga) bokinlägg nedan, om ni inte redan läst det, istället för att tycka synd om oss. På oss går det nämligen ingen nöd, trots snön och trots att vi inte kom iväg på årest stora musikhändelse igår, koncert med Kim Larsen. *snyft* Vi åt dock frukost på Aajus dagis idag (det är alltid gemensam frukost sista fredagen i månaden), så bättre kan knappast en arbetsdag börja! :-)
Sedan är det nog hela världen som är lite upp och ner. Snöstorm hos oss med start igår kväll, dagen då två av våra grannar och ”samarbetsfränder” också mötte naturens krafter: Färöarna drabbades av en lokal tsunami som fick havet att resa sig 3 meter över kajkanten och Island av ett jordskalv som mätte hela 6,7 på richters skalan. Snöstorm låter ganska invant och okej ändå! Och kanske får just jag skylla mig själv, som valde att tvätta och lägga in våra skidbyxor i garderoben då för 1,5 vecka sedan ändå... ;-)
Fotot är resultatet av att slumpmässigt ha ryckt var 10:e bok ut ur min hylla. Det är första och enda gången jag är glad för att jag fått med mig så få av mina böcker från Sverige. Hade jag haft alla dem här hade det nämligen deffinitivt varit mååånga fler böcker att fota. Så stor öppen golvyta tror jag inte ens jag har... ;-) *)
Så var det dax för Desirees sista fredagstema och nu träffade hon huvudet på spiken, genom att välja ämnet ”Böcker: Vilka slags böcker gillar ni? Hur mycket böcker läser ni? Favoritbok, författare?”
Även om det blivit läst förhållandevis lite och väldigt i intervall/perioder senaste åren så har böcker alltid varit en stor passion för mig, helt sedan mycket korta barnsben och jag har alltid minst en bok ”igång”, ibland flera.
Hos Anna, Fair and True hittade jag för ett tag sedan följande lista som jag tyckte var passande att svara på just i dag:
1. Vilken bok läste du senast?Den senaste jag läste ut var Björn Kumms ”Che” om Che Guevaras liv. Nu är jag igång med Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende”, en närmast poetisk reportage-/dokumentärsbok om folkmordet i Kambodja under 1970-talet och den aningslösa svenska vänstern. 2. Vilken bok ska du börja på härnäst? Hoppas på att det blir den helt nyutgivna boken ”Grønland – Mægtig og afmægtig” av den danska journalisten Marianne Krogh Andersen. Enligt danska recensioner är den ett kritiskt, men kärleksfullt porträtt av det moderna Grönland (med foton av bl.a min chefs fru *hihi*). Boken är dock slutsåld i bokhandeln här och hela nästa leverans är redan tingad, dock inte av mig...
Jag känner också att det snart är på tiden att jag får läst lite fler svenska ”klassiker” igen. Gillar historiska, skönlitterära skildringar om hur livet i Sverige var förr, men nu var det mååånga år sedan jag läste någon sådan bok sist.
Nuuks söta lilla bokhandel – dock utan tvekan Grönlands största – med det passande namnet Atuagkat (Boken) som främst har böcker på grönländska & danska, samt ”turistböcker” på t.ex engelska och tyska. Ingen möjlighet att impulsköpa barnböcker till min bokälskande son med andra ord. Det saknar jag. 3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?Det är nog en ganska bra blandning. Könet på författaren är aldrig det som är avgörande om jag ska läsa en bok eller ej. Generellt har jag också böcker av många olika författare. Gillar variation och läser sällan många böcker av en och samma författare.
4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?Japp, självklart! Jag räknar sidor, räknar ut lästa/olästa procent osv. ;-)
5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?Normalt går jag bara in i bokhandeln och i lungt & ro hittar fram böcker som verkar intressanta från att ha läst på baksidan och bläddrat lite. När jag bodde i Göteborg tog jag ofta vägen om olika bokhandlar & anikvariat upp till flera gånger i veckan. Att köpa böcker på nätet har jag därför nästan aldrig gjort; jag är en bokhandeloman helt enkelt!
Topplistor håller jag inte heller kollen på. Boende i ett land med ganska begränsat bokurval måste jag dock börja strukturera upp mina bokinköp lite mer. Ju äldre Aaju blir, ju mer hinner jag läsa och ju fler böcker måste jag hinna få med mig från semestrar och tjänstresor. Så det blir en växande utmaning. Bloggtips och recensioner blir säkert allt viktigare för mig framöver tror jag, när jag närmast ”måste” hinna hitta minst ett halvårs ”boklager” på bara någon timma... :-)
Inget mästerverkt, men här är ett foto föreställer regnklädsklädda Aaju när han är på väg till Grönlands Landsbibliotek här i Nuuk. Här finns, utöver en hel del böcker, tillgång till gratis Internet & tidningar, så här ”bodde” jag närmast min första tid i Nuuk.
På biblioteket finns också en liten sektion med ca 60 böcker på svenska.
Lite slumpartat urvalda böcker på svenska kan jag väl erkänna. Möjligtvis kvarlämnade av diverse resenärer. 6. När blir en bok för lång?Är boken bara bra så finns det i princip inget som heter för lång för mig. Jag gillar faktiskt tjocka böcker och är lite smått ”misstänksam” mot böcker som är för tunna.
7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska. Så långt som möjligt läser jag böcker på dess originalspråk, dvs. om det är svenska, danska, norska eller engelska. Förr blev det även en del ”lättare” litteratur på spanska, men det är jag alldeles för risig på nu. Numera väljer jag också, om möjlig, språk efter det jag känner att jag måste öva mig på. Därför har det blivit mest på svenska senaste halvåret, för att hålla igång språket.
8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?Jag är inte direkt personen som försöker pracka på folk att läsa ”mina” böcker. Och boende i ett land där bokläsandet inte är så fantastiskt stort så var det ett tag sedan sist. Utöver att försöka influera icke-bokläsande personer här att börja läsa underbara Harry Potter då så klart. För senaste verkliga ”boktipset” från mig får vi nog gå tillbaka några år i historien, till år 2002-03 och Katarina Wennstams ”Flickan och skulden”, en bok om svenska samhällets syn på våldtäkter.
9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?Jag har svårt för att ge upp hoppet om böcker, men ibland lägger jag någon till sidan och läser vidare igen först några månader senare.
10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?Räknas även bokhyllorna & boklådorna i Sverige så finns nog de flesta gengre, även sånt som jag inte läser nu, som t.ex skräckgengren (var ett Dean Koontz-fan ett kort tag i min ungdom ;-) ). Det enda som det inte finns något alls av är ”80-tals tantsnusk”-böcker a la Jackie Collins. (Jag erkänner; jag läste ett par av syrrans Daniel Steel-böcker en gång, men nej Hollywood-glamouren, det var inget för mig. *hihi*)
Sedan kan jag inte säga att några genre är just överrepresenterade, men visst är det riktigt många reseskildringar, samhällsdebaterande reportageböcker osv i mina bokhyllor. Helt klart! Men det är ju så jag vill ha det.
Trevlig helg på er allihop! Glöm inte mitt lördagsinlägg bara, dvs 2:a delen i serien om hur jag hamnade på Grönland (läs 1:a här)... *hihi*
Förresten; ikväll/inatt snöar det här. Det har börjat lägga sig lite, men vi får se hur det ser ut till morgonen. 10 cm snö eller återigen barmark...?
*) För den nyfikne, första fotot visar från översta raden till vänster:
Andarnas berg, av Gao Xingjian
Mathematics Handbook (BETA), formelsamling
State of the World 2000, Worldwatch Institute
Jan Wong’s China, av Jan Wong
Dansk Identitet – Set med brune øjne, av Bashy Quraishy
Bad Land – Ett amerikanskt äventyr, av Jonathan Raban
Karavan utan återvändo – Sanningen om Sven Hedins olycksdrabbade resa, av Bruno Baumann Et liv på kanten, av B. S. Christiansen
Harry Potter and the Deathly Hallows, av J. K. Rowling
Dansk-Grønlandsk ordbog
Det kreative barn, av Dorothy Einon
River Town – Two Years on the Yangtze, av Peter Hessler
Sju sorters kakor, bakbok
Aja Ajaja, av Palle Petersen
Vispop 1, sångbok med noter
View From the Summit, av sir Edmund Hillary
Sedan ville Aaju lägga till 2 av sina böcker och det fick bli:
Tuppiarsi eqalunniartoq av Ole Hertz och Nu kör vi! av Jan-Åke Winqvist. *hihi*
Ministrarna (främst utrikesministrar + motsvarande även statsminister från Grönland) från de 6 länderna fick sig så klart en tur på havet bland isbergen under veckans besök. Foto: Bent PetersenEn liten nyhetssnabbis: Nu har man alltså enats om att avbryta kapplöpningen om naturrikedomarna under isen omkring Nordpolen. Avtalet blev underskrivet igår kväll, under en ministerkonferens om klimatförändringarna i Arktis och just denna fråga, i Holgers ”hemstad” Ilulissat – världens populäraste stad att besöka om man som politiker vill visa att man tänker på miljön, pga den enorma UNESCO världsnaturarvsmärkta Ilulissat isfjord som bara smälter och smälter...
Ja, jag vet ju inte hur mycket man har följt det i media utanför Arktis, men här har vi ju de senaste par åren läst om det ena politiska påhoppet efter det andra. Liksom det ena stora militärpådraget efter det andra, med (hot om) inköp av stora krigsskepp osv. Allt för att de respektive arktiska länderna skulle kunna säkra sig att få rättigheterna till området. Det spås nämligen finnas stora mängder olja & gas omkring Nordpolen och som alla vet är det något som tyvär får de stora hjulen att snurra mycket snabbare än stackars katastrofdrabbade burmeser.
De arktiska länderna är; USA (pga Alaska), Canada, Ryssland, Norge samt Grönland och därmed också Danmark pga riksgemenskapen.
Läs kort om ”freden” på svt.se.
Läs om Sveriges inblandning i kampen på dn.se.
Kanske kommer det skrivas mer om saken i svensk media under dagen, men vad jag förstår är det lite Irak- och Condoleezza Rice-feber i Stockholm & Sverige just nu, så då är det väl inte fullt så intressant att skriva om vad andra utrikesministrar pysslar med, inklusive USAs vice utrikesminister... ;-)
Så blir återigen fridfullt omkring Arktis, precis som här vid mynningen av Ilulissat Isfjord.
Så fick jag pallrat mig iväg till jobbet efter ett par sjukdagar. Förkylningen var deffinitivt fortfarande synlig; ögon & näsa rann, men jag kände mig ändå mycket piggare när jag vaknade i morse än tidigare dagar. Och visst var det skönt att komma sig ut från lägenhetens fyra väggar!
Äntligen fick jag dessutom möjlighet för att fylla på de sinande förråden där hemma. Dvs jag kom iväg till affären! *hurra*
Och tro det eller ej, efter att ha kollat efter diskborstar mer eller mindre varje gång jag varit och handlat sedan i februari hittade jag idag en! (Läs även halvvägsstatus här.) Inte den bästa, men väl en diskborste. Super! Använder i och för sig bara diskborstar till att diska min gjutjärnstekpanna och -gryta, men till det är de nog så viktiga, om jag ska undvika att bränna mig. De ska ju så klart helst göras rena när de fortfarande är varma.
Och som jag skrivit om förr här på bloggen, så är det ju inte så att man inte använder diskborstar här. Det är inte därför de inte går att köpa. Tvärtom. Holger använder t.ex sällan annat än just diskborste när han diskar. Anledningen till de tomma hyllorna var istället en miss när man beställde vinterns varor; man beställde för få helt enkelt! Och isolerade som vi lever, även i förhållandevis megalyxiga Nuuk, så är det inte bara, bara att få skickat hit fler.
Beställt för få är precis vad man också tycks ha gjort med löken, som jag inte fått tag på sedan jag skrev det på shoppinglistan för snart tre veckor sedan. Inte en enda affär i stan har en endaste liten vanlig gullök. Eller rödlök för den delen. Det enda i lökväg är vitlök och torkad lök. Ja, även morötter har man bara fått tag på lite sporadiskt mest hela vintern. Idag hade jag dock tur och fick lagt det sista paketet av ”min” affärs senaste minileverans i kundvagnen.
Hyllan för rödlök & vårlök.
I bakgrunden ses den tomma hyllan för lök, morötter & potatis. Och jag lovar; det är ingen direkt ovanlig syn. Längst ner ses vilök i rätt stora mängder dock... ;-)En hel del fick jag med mig från affären ändå, nämligen detta:
För en nätt summa på ca 1250 svenska kronor. Och det trots att jag är flitig på att köpa saker på extrapris. Men det är klart, när extraprisen ser ut som nedan; 1 låda jordgubbar på extrapris för 49.95 danska kronor (ca 62 svenska), ja då blir det rätt dyrt. Fast de doftade ju bara såå ljuvligt (trots att de inte var så röda och trots att de var lite "illa medfarna")... ;-)
Dagens galnaste köp?!Anledningen till de höga priserna & förseningarna är så klart transporterna. Alla färskvaror flygs in och annat får guppa på havet det blå. När de, flygen & båtarna, väl når Grönland (som jag berättat om så många gånger förr) stöter de ofta på problem. Som t.ex det holländska skeppet ni kan se nedan som idag satte sig rejält fast i polarisen *) som packat sig i Sydgrönland - Grönlands Mallorca - för tillfället. Ett vanlig situation den här tiden på året.
Foto: Flemming Bisgaard
Dax att gå i säng. Det märks allt att jag fortfarande har lite förkylning i kroppen. Helt klart. Natti natti! *) Polarisen, även kallad storisen, är is som bildas i Norra Ishavet, norr om Grönland, och som i form av stora, upp till tre meter tjocka, isflak förs med polarströmmen ner längst med Östgrönlands kust. Under vintern rundar polarisen Grönlands sydspets och rör sig sedan upp längst med västkusten, där den tillslut sprider ut sig och försvinner, som oftast strax innan den når huvudstaden Nuuk.
Som jag var lite inne på redan för ett par veckor sedan har jag tänkt att starta en ny serie med inlägg om Grönlands historia här i bloggen, ”Från Dåtid Till Nutid”. Detta blir det första inlägget, från då det hela startade. Jag hoppas att ni kommer att tycka det är intressant även om just detta inlägg nog blir lite lååångt och "upprabblande". :-)Klicka på kartan för att se den i en större version (och ja, det skulle så klart ha stått Polcirkeln och inte Polarcirkeln, men... ;-) )
-------------------
Grönland befolkas
För 23-25 000 år sedan vandrade indianerna, från Sibirien, över den då existerande landbron mellan Ryssland och Nordamerika. Långt senare, för ca 7-8 000 år sedan, reste de första inuiterna den samma väg, men med båt. Det vandrande jägarfolket bosatte sig i Alaska och spred sig också österut, längstmed det nordliga Canada.
Saqqaqkulturen
Omkring 3000-2500 f.Kr nådde de första inuiterna så tillslut norra Grönland där avståndet till Canada var och är som minst. Det var stenålderskulturen kallad Saqqaq.
Dessa spred sig i två riktningar i det då något varmare Grönland – söder- & österut – och de isolerades därmed från varandra. Arkeologer har därför länge trott att det var tal om två olika kulturer, Saqqaq & Independence. Independencefolket tror man nu dock bara var Saqqaqfolk som tvingats anpassa sig till det annorlunda livet på östkusten.
Omkring 800 f.Kr dog Saqqaqfolket ut. Troligen pga klimatförändringar.
I Sermermiut, vid utloppet av Ilulissat Isfjord, har man hittat en av många gamla boplatser från Saqqaqkulturen.Dorsetkulturerna
Ca 500 f.Kr invandrade en ny grupp inutiter från Canada; Dorset I kulturen. Detta folk följde kusten söderut och spred sig snabbt över det mesta av landets kust. Omkring år 100 e.Kr dog även denna kultur ut.
Grönland låg åter öde, till det att Dorset II kulturen, ca år 800 e.Kr, invandrade och bosatte sig, som de tidigare invandrade grupperna, först i Thuleområdet i nordligaste Grönland. Detta var ett något mer utvecklat folk. Man bodde mera i samhällen och täljde vapen & annat av mer utsmyckande art, i både ben och tand.
Handarbete i utsmyckningssyfte var något som startade hos Dorsetfolket.Återigen spred man sig längstmed kusten. Efter bara ett par århundraden blev Dorset II-folket dock undanträngda av det mer avancerade Thulefolket. Teorier finns om att de på östkusten sammansmälte med den nya kulturen. Det sista spåret man funnit av Dorsetkulturen har blivit daterat till omkring år 1300.
Ljus & värme fick man genom att elda späck i urgröpta stenar. Just denna är en senare ”lyxvariant”. Thulekulturen
Omkring år 1100 kom det till havs jagande Thulefolket till Grönland, och spred sig på omkring 300 år längstmed hela landets kust. Det er denna inuitkultur som dagens grönländare (främst) härstammar ifrån.
Thulekulturen var tekniskt överlägsen de tidigare inuitkulturerna. Man utvecklade bl.a avancerade båtar; kajaken och umiaqen. Medan männen paddlade ensamma i sina kajaker, rodde kvinnorna, tillsammans med barnen, de mycket större umiaqerna. Detta skedde t.ex när man lämnade vinterhuset av torv ute vid kusten, för att slå upp sommarläger med tält inne i fjordarna.
Under vintern bodde man i hus av torv. Fönstrena bestod av behandlade sälmagar som släppte igenom ljus.
Om sommaren bode man i tält av denna stil, dock av skinn istället för segelduk som här. Thulefolket utvecklade även hundsläden, harpuner med linor på och fångstblåsan – behandlad magsäck från säl som fylldes med luft och fästes på harpunlinan för att förhindra att fångstdjuret sjönk till botten innan man hann fram till det.
Att behärska en sk eskimåsväng var ett måste om man skulle överleva som jägare. Man fångade både val, valross & säl från sina kajaker. Men man tog även fruarnas större umiaqer till hjälp ibland.
Thulefolket framställde även vapen av järn, som man fick från meteoriter. Och man sydde extremt robusta och helt vattentäta kläder och båtar. Än idag föredrar många, att i riktigt kallt väder använda de tradtionella kläderna framför modernt utvecklade extremsportskläder och liknande, just på grund av dessa kläders förträfflighet!
Nästa gång blir det att berätta om när vikingarna bosatte sig på ön…